Champions League, nog smakar det ganska bra ändå. Visst, vi har ett kval kvar innan vi kan fira ett avancemang till gruppspelet av turneringen, men det bekymrar vi oss för efter sommaren. Nu kan vi, för en gångs skull, pusta ut och vara nöjda efter en säsong där svängt mycket kring laget, men som i slutänden måste ses som en framgång.

En kollega till mig påpekade i början av året att jag hade börjat få några gråa hårstrån, en titt i spegeln fick mig att inse att min kollega hade rätt. Det är inte konstigt att de börjat komma just i år, för det har varit en slitsam säsong för oss Liverpool-supportrar. Förluster mot lag som Swansea, Hull, Bournemouth och Crystal Palace tär onekligen på en. Hela vägen har vi legat bra till, men under några av de mörka vintermånaderna kändes det verkligen som att CL-platsen skulle stanna vid en dröm. Nu står vi dock här i maj med en säkrad fjärdeplats, med både Manchester United och Arsenal bakom oss i tabellen och ett dubbelmöte från gruppspelet i Europas mest prestigefyllda turnering.

Inför säsongen trodde jag inte vi skulle hamna så här högt upp, vi hade värvat ganska sparsamt och det kändes under föregående säsong som att vi hade en bit att vandra för att ta oss förbi några av lagen ovanför oss. Värvningarna var spännande, men en snabb granskning av truppen kunde snabbt klargöra att det fanns positioner där vi stod med väldigt tunt manskap och när det framgick att vi skulle inleda säsongen med en mittfältare som vänsterback var vi ganska många som höjde ögonbrynen. Vi fick dock starten vi alla hoppades på, seger på bortaplan mot Arsenal i en fartfylld match där vi också fick se vad Sadio Mané skulle kunna bidra med till vårt lag. Omgången därefter var det dock snabbt ner på jorden igen, ett kompakt Burnley tog alla tre poängen i en bortamatch, som egentligen skulle ha varit en hemmamatch. Och så har det egentligen fortsatt under hela säsongen, fina insatser mot bra lag har varvats med plattmatcher mot defensiva lag på den undre halvan. Det säger ändå någonting att vi har tagit fler poäng mot mästarna Chelsea än mot nedflyttade krisklubben Hull.

Cupspelet har inte varit speciellt upplyftande under säsongen, uttåget i semifinalen av ligacupen kändes både onödigt och tungt. En final mot United och en möjlighet till att ta en pokal hade såklart varit ett fint inslag i säsongen, men det slarvades bort under en period då vår form verkligen vara nere på botten. Där någonstans nere på botten låg formen kvar när vi ramlade ur FA-cupen i ett alldeles för tidigt skede, mot ett alldeles för klent motstånd. Men trots de här uttågen och skador på många av nyckelspelarna lyckades vi hänga med i ligan och i takt med att det började ljusna ute började det också se bättre och bättre ut för oss på planen. Visst, snedstegen kom fortfarande, men de kom inte lika ofta som de gjorde för våra närmsta konkurrenter. Arsenal hamnade efter och det började pratas på allvar, igen, om att det var dags för Wenger att avgå. United förlorade sällan, men lyckades inte heller att vinna speciellt många matcher. Hur mycket än svensk media ville få det till att Ibrahimovic tagit klubben till en ny nivå, så stod man och stampade på sjätteplatsen under nästan hela säsongen.

Klopp har nu haft sin första hela säsong med laget och det är inget snack om att han haft en positiv inverkan på många av spelarna. Allra tydligast har det varit hos en av våra tidigare Southampton-värvningar, som åtminstone jag trodde skulle få svårt att visa sig värd den stora summa vi betalade för honom inför vår förra CL-sejour. Adam Lallana har haft en fantastisk säsong och visat hur mycket han han betyda för laget om han används på rätt sätt. I en lite mer tillbakadragen roll än under föregående säsong har han tagit stora kliv och varit en av våra klart jämnaste spelare. Jag gillar verkligen hur vår tyske tränare använder sig av spelarna i truppen, har är inte rädd att flytta runt dem till positioner som de är mer ovana vid. Vi har fått se Lucas som mittback, Milner som vänsterback, Can har fått flytta runt på flera platser på mitten innan han till slut hittade rätt mot slutet av säsongen. Ibland lyckas han, ibland misslyckas han, men det känns på helt annat sätt än tidigare som att vi har en tränare som verkligen kan sina spelare och vet vad han kan få ut av dem.

Men det satt hårt åt innan vi fick fira fjärdeplatsen, jag vågade inte tro på CL förrän Coutinho slog in frisparken mot Boro i inledningen av den sista omgångens andra halvlek. Bournemouth sena kvittering, Bentekes avgörande på Anfield, Milners straffmiss mot Southampton, det fanns en gnagande känsla av att det skulle skita sig och när Lovren och Bamford föll tillsammans i straffområdet i första halvlek var det som att tiden stannade upp. Skulle vår säsong sluta med ytterligare ett snedsteg på hemmaplan efter ett tveksamt försvarsingripande? Skulle Dejan Lovren bli den stora syndabocken? Vi hade tur som fick det domslutet med oss, huruvida det var ett korrekt beslut av domaren eller ej är svårt att säga, men det hade kunnat gå att argumentera för en straff. Den här gången hade vi den lilla turen och frågan är om inte det mål Wijnaldum sedan gjorde för oss är det mest förlösande målet vi gjort på oerhört länge?

Champions League(-kval). Senast vi var där var vi inte redo, vår tränare var inte redo. Jag tror och hoppas att vi är mer redo den här gången. Vi kommer antagligen att få se en hel del hända i sommar, spelare kommer att lämna och nya kommer att anlända. Vi har en bra grund att bygga vidare på och visst känns det förbannat skönt att få avsluta säsongen med en känsla av att vara en av vinnarna?

Vi sitter i en bra position, med två matcher kvar att spela har vi en plats i nästa säsongs Champions League i egna händer. Om någon erbjudit mig det här läget innan säsongen började hade jag utan tvekan tagit det, på förhand såg jag oss som en outsider till topp fyra. Trots detta kan jag inte låta bli att känna mig en smula frustrerad, för om det skulle vara så att vi missar chansen kommer det att finnas många matcher att se tillbaka på som ett missat tillfälle att koppla greppet på allvar. Southampton hemma var en sådan match.

Under Klopp har vi varit mästerliga i att utmanövrera topplagen, att vi står utan förluster mot lagen i som är vår närmsta konkurrenter om CL är ett styrkebesked. Vi har på den senaste tiden visat att vi är kapabla att spela hem trepoängare på bortaplan, mot erkänt svårspelade lag. Låt vara att vi haft marginalerna på vår sida i några av uddamålsvinsterna, men det går inte att säga något annat än att vi förtjänat våra vinster. En sak som vi dock inte klarar av är att ta de där säkra hemmavinsterna, sådana vinster som t.ex. Spurs radat upp på löpande band under säsongen. Så fort lagen vi möter sjunker ner och försvarar lågt och låter oss ha bollen blir vårt anfallsspel helt ofarligt, samtidigt som vi ju längre tiden går blir sårbara för omställningar. Att ta två av nio poäng på hemmaplan är aldrig godkänt och med tanke på vad matcherna betyder för oss just nu blir det såklart extra viktigt att inte ge lagen bakom oss en chans att komma ikapp. Vi har haft turen att se både United och Arsenal svaja också, samtidigt som inte heller City imponerat, det har gjort att det fortfarande är vi som har greppet, men oavsett försprångets storlek är det omöjligt att känna sig trygg med hur säsongens Liverpool kommer att prestera i de två avslutande omgångarna.

Vår senaste hemmavinst kom i derbyt mot Everton, en av matchhjältarna då vad Sadio Mané. I samma match skadade sig vårt succéköp och att han inte kommer tillbaka förrän någon gång i sommar har stått klart länge. Det är nog ingen slump att det var just i samband med att han försvann som vår svaga hemmaform började, utan honom har vi inte alls samma djupledshot och löpningarna in bakom försvaren kommer allt mer sällan. Divock Origi har en hel del fotboll i sig och har fått många chanser att visa det sedan Mané gick sönder, han var bara minuter från att bli matchhjälte mot Bournemouth, men sedan den matchen har hans spel hackat betänkligt och mot Southampton kulminerade det i en oerhört svag insats. En annan följd av Mané skada har varit att Roberto Firmino hamnat med en kantposition som utgångspunkt, det har tidigare visat sig att vara en plats där han inte blir lika farlig offensivt och det var smärtsamt tydligt i söndags. Nu ska det sägas att Firmino ändå avgjort två av våra senaste matcher, så att kritisera honom är såklart hårt, men spelmässigt är han inte lika delaktig som innan Manés skada. Klopp måste få offensiven att fungera mot West Ham på söndag och han måste få den att fungera mot ett av ligans mest defensiva lag i den avslutande omgången. Jag tror att vi behöver göra en förändring i den offensiva trion, jag tror det är Origi som behöver flytta på sig. Om nyckeln till ett fungerande anfallsspel är att få in Firmino centralt eller om det är att låta en gammal beprövad målskytt, Sturridge, få chansen låter jag vara osagt, men något behöver göras.

Vi står redan nu på klart fler poäng än under föregående säsong, de steg vi tagit är tydliga och flera av våra spelare har utvecklats. Unga spelare har kommit in och visat att vår akademi fortfarande kan producera kvalitet. Det finns mycket positivt att ta med sig från den här säsongen, men det är inget snack om att den bestående känslan efter säsongen skulle vara en enorm bitterhet om vi missade CL. Oavsett förväntningarna på förhand, det här är en chans som vi inte får missa. Klopps bygge skulle kunna ta ett stort kliv framåt med CL-spel, missar vi den här chansen blir det stora klivet i stället till ett klart mindre steg och de värvningar vi tagit höjd för riskerar att hamna i andra lag.

De flesta resultaten hade gått vår väg när vi klev in på Vicarage Road sent igår, tre poäng skulle innebära ett grepp om en av de åtråvärda platserna till Europas mest prestigefyllda turnering. Spelet som följde visade inte mycket som tydde på att vi skulle förtjäna att lämna arenan med en vinst, men en sekunds briljans av en av den senaste månadens nyckelspelare ändrade på det.

Redan en bit in i den första halvleken visade Emre Can upp något som överraskade mig, för det vänsterskott han fick till när han provade från distans fick mig att häpna. Det blev inte mål, det var snarare en rutinmässig räddning av Gomes i målet, men träffen vår tysk fick till var något han inte visat upp tidigare. Med fel fot också. Nu var det såklart inte den träffen som vi kom att minnas efter de här nittio minuterna, för det som hände strax innan halvtid var ett mål som var lika vackert som det var viktigt för vår framtid. Lucas, som numer börjar vara någon slags assistmästare, chippade in bollen mot en position som egentligen inte borde vara farlig, speciellt inte när man slår bollen mot en mittfältare som är mer fysisk än teknisk. Jag har alltid påstått att nyckeln för att få Emre Can att lyckas är att han inser sina begränsningar och inte gör det för svårt för sig, det är uppenbarligen inte en heltäckande sanning. Om Can följt mitt råd hade han tagit ner bollen och försökt att spela den vidare, men i hans huvud var det där en målchans. Cykelsparken som han använde sig av för att sätta bollen i maskorna var utan tvekan det vackraste målet vi gjort den här säsongen och det kom så oerhört oväntat, efter 45 minuter av ingenting. Can visade vad självförtroende kan göra med en spelare och han visade alla oss som tvivlat på honom under säsongen att vi kanske måste acceptera att spelare i hans ålder både hamnar i svackor och gör misstag. Den senaste månadens Emre Can skulle vara extremt svårt att peta från en startelva.

Annars var det, som sagt, inte mycket att minnas från den här matchen. Coutinhos skada i inledningen gjorde att anfallsspelet helt kom av sig och när Origi dessutom fortsatte att ha problem med sitt beslutsfattande gjorde det att vi hade enorma problem att etablera något som skapade farligheter. Det blev i stället en match som kom att likna den mot WBA väldigt mycket, där den andra halvleken mest handlade om att behärskat spela hem de tre poängen som vi tagit greppet om. I det spelet var det återigen skönt att se Simon Mignolet agera lugnt och säkert, jag har varit inne på det här tidigare, men även han har den senaste tiden varit oerhört bra och kanske är det så att konkurrensen med Karius och den lilla stunden vid sidan har gjort honom gott. Nu behöver han prestera för att vara säker på sin plats, och presterar gör han verkligen. 

Det är såklart väldigt skönt med de här segrarna där vi får kämpa oss till poängen, att kunna vinna när spelet inte stämmer är något som man brukar se som ett tecken på att bra lag. Nu måste vi dock få till hemmaspelet, med de avslutande matcherna vi har kvar har vi ett guldläge att nå Champions League, men som vi svajat på hemmaplan den senaste tiden går det verkligen inte att vara säker. Southampton hemma ska vara tre poäng i det läge vi är nu, men det skulle både Bournemouth och Crystal Palace också vara och där gick vi, av olika anledningar, ändå på minor. Vi måste se till att ta initiativet och sedan behålla det, inte släppa in motståndarna i matchen. Nu har Liverpool visat att vi kan knäcka topplagen, vi kan kämpa oss till segrar i tuffa bortamatcher, kvar är att visa att Anfield är vårt hem och där ska inga lag kunna ta poäng.