Conor Oberst

Två timmars underbar musik, så kan man sammanfatta Conor Oberst uppträdande i Filadelfiakyrkan igår. Även om det var en del låtar jag saknade kan jag inte påstå att jag var missnöjd, visst hade jag gärna hört Perfect sonnet eller Arienette, men de han spelade höll samtidigt en mycket hög nivå. Bandet bestod av en person, men det var en mycket kompetent musiker, som spelade piano, gitarr och någon slags xylofon. Oberst backades också upp med körsång på några av låtarna, det var First Aid Kit som stod för den sången. Allra, allra bäst var spelningen under Make a plan to love me, där systrarna Söderbergs sång gav refrängen ett extra tryck och det var nog inte bara jag som satt och började känna av en begynnande gåshud över kroppen när Oberst tog i som allra mest. Avslutningen med Waste of paint var även den en höjdare och jag skulle kunna fortsätta ett tag med att rabbla upp högkvalitativa inslag från spelningen, men jag nöjer mig med att slå fast att Conor Oberst stod för en magnifik föreställning och visade vilken otroligt skicklig artist han är. En unik artist, ingen tvekan om den saken.

Dagens låt: Conor Oberst - Waste of paint

Korkat

Ett korkat beslut verkat ha fattats inom UEFA, blir visserligen inte förvånad, då de visat sig korkade tidigare. Beslutet är i alla fall att man 2020 ska spela fotbolls-EM i tretton olika länder, vilket t.ex kan betyda att det blir någon match på Friends Arena i Stockholm. Det här tycker jag är fel på väldigt många sätt, så jag vet inte riktigt var jag ska börja, men om jag börjar med landsstämningen kanske. Det jag menar med det är kopplat till det jag fått uppleva på de två mästerskap som jag besökt live. Både i Ukraina och i Tyskland var det en otroligt trevlig stämning, städerna var uppbyggda runt mästerskapen, påkostat och trevligt, med en blandning av människor från värdland och människor från de andra deltagande länderna. Första kvällen i Kiev pratade jag fotboll med folk från fyra olika länder, det är en av de allra största tjusningarna med mästerskapen. Säg att det t.ex skulle bli två matcher i London, två i Stockholm, två i Neapel, två i Moskva osv, så skulle det antagligen enbart vara folk ifrån de länder som spelar på plats, då resvägarna blir långa och dyra. Fans skulle få svårare att se många matcher och skulle i stället få fokusera på en match eller i alla fall besök i en stad. Kostnaden för att besöka mästerskapet skulle bli mycket större än tidigare. Stämningen och folkmixen är en anledning till mitt missnöje, men jag ogillar också det faktum att man inte kommer kunna förknippa EM med ett land, mästerskapet kommer inte att få någon tydlig profil. Man pratar ju om VM i USA, EM i Portugal, VM i Italien osv, ska de stackars barn som får uppleva det där mästerskapet som ett av sina första inte få förknippa det med ett land? Samtidigt, ska man förstöra VM:s trovärdighet med att kasta bort det till Qatar kan man väl lika gärna sabba EM, det är ju trots allt enbart pengarna som styr hur fotbollsvärlden ska se ut idag. Fansstämningen, upplevelserna och mästerskapsidentitet kommer i andra hand nuförtiden, tyvärr.

Dagens låt: Conor Oberst - You are your mom´s

Conor Oberst

Perfect sonnet, så hette den låt som väckte mitt intresse för Bright Eyes. Låten fanns med en blandskiva, vilken jag säkert tagit upp här tidigare, som formade mycket av mitt musikintresse när jag flyttade till Gävle. Bright Eyes fanns med på skivan tillsammans med band som Tindersticks, Bonnie Prince Billy och Embrace, och även om jag inte fattade tycke för Perfect sonnet direkt var det den låt som växte enormt och fick mig att skaffa det mesta som Bright Eyes släppt. Låtar som Arienette, Sunrise, Sunset, Haligh, haligh a lie, Lua och A scale, a mirror and those indifferent things spelades om och om igen i min studentlägenhet på Sätra. Det var något i sångaren Conor Obersts röst och de texter han skrev som verkligen fick mig att fastna för hans verk. Oberst har med åren fortsatt att skapa musik, både med Bright Eyes och med andra band, inte alltid med samma bländande resultat som på de tidiga skivorna, men skivorna har alltid innehållit några låtar som jag gillat väldigt mycket. På lördag kommer Conor Oberst till Filadelfiakyrkan i Stockholm och jag ska se honom live för första gången på väldigt många år. Igår satt jag och kollade igenom de setlists han kört under turnén hittills och märkte då att jag och Malin kommer att få en helt magnifik afton i huvudstaden. En hel del av mina gamla favoriter fanns med bland de låtar Oberst spelat de senaste spelningarna, så den entusiasm jag känt för spelningen har ökat kraftigt. På lördag är det dags.

Dagens låt: Conor Oberst - First day of my life

Django

Det är sällan jag ser fram emot filmer lika mycket som jag gör när de regisseras av Quentin Tarantino. Allt han gjort har hållit en enormt hög kvalitet, filmerna har alltid en perfekt rollista och soundtracket är alltid perfekt, för att inte tala om den suveräna dialog som man alltid får ta del av. Django Unchained vek inte av från någon av de punkterna, utan fortsatte på Tarantinos högkvalitativa väg. Jamie Foxx, Christoph Waltz, Samuel L Jackson och Leonardo DiCaprio var de starkast lysande stjärnorna i filmen och några av scenerna var fantastiska. Bitvis var det våldsam och grymt, bitvis känsloslamt och bitvis skrattade man högt, t.ex när det diskuterades KKK-huvor. Scenerna där Waltz och DiCaprio diskuterar och agerar mot varandra innehåller skådespeleri på allra högsta nivå och jag förstår verkligen att oscarsjuryn valde att nominera den förstnämnde, egentligen borde nog båda nominerats. Filmens inledningsscen var fenomenal, kanske inte lika bra som den i Inglorious Basterds, men nästan. Man kan väl sammanfatta det hela med att Tarantino har gjort det igen och än en gång visar han att den entusiasm man alltid känner inför hans filmer är väl motiverad.

Dagens låt: The Villagers - Nothing arrived

Galan

Jag kollade på idrottsgalan igår, precis som jag brukar göra varje år, trots att jag varje år irriterar mig på en hel del saker under evenemanget. Det fanns en del ljusglimtar, priset till Toini Gustafsson och utmärkelsen till Jeffrey Ige var två sådana. Välförtjänta priser till två idrottare som verkligen gjort stora prestationer. Det som gladde mig mest var att Ernst Bolldén fanns med bland de hyllade, bortgångna idrottarna. Jag mötte honom i bordtennis vid ett flertal tillfällen och varje gång imponerades jag av hans kämpaglöd, vinnarskalle och enorma spelskicklighet, han var rullstolsbunden men vann en hel del matcher i den serie där jag mötte honom. En stor idrottsman var han.
De negativa bitarna under galan var ganska många. Till att börja med förstår jag inte hur ett juniorlag kan vara nominerat i sådana här tävlingar, hur imponerade man än varit av deras prestation i JVM. Att man ger årets prestation till ett OS-silver, när en av konkurrenterna är ett OS-guld är för mig helt oförklarligt, även om den allra största prestationen givetvis var Sveriges upphämtning i Berlin. Ska man jämföra idrotter med varandra måste man ranka alla idrotter på samma nivå och då måste rimligtvis seglarnas spurtvinst för OS-guld vara en större prestation än en spurtförlust för OS-silver i triathlon. Zlatan skulle såklart ha fått Jerringpriset, både för sina prestationer på fotbollsplanen i klubblag och landslag, men även för den enorma inverkan han har på dagens ungdomar, t.ex genom sin bok, som fått fram en läslust som imponerar. Han är en av världens fem bästa anfallare i världens största sport och är en större stjärna än vi någonsin kommer att få i någon idrott på väldigt länge, så  i mina ögon hade han varit given vinnare. Det är väl iofs tjusningen med folkröstningar till priser, det kan bli en del skrällar och det var inte ett felval som det blev nu, men jag hade valt annorlunda. Avslutningsvis, en annan positiv del i galan var såklart Café Bärs. Igenkänningsfaktorn i deras skämt är bitvis riktigt stor och det känns lite som en hyllning till den trogna supporterkulturen, det är något som borde utvecklas överlag på idrottsgalan. Ett pris till årets supporterförening vore på sin plats, inom den kulturen finns det många som borde uppmärksammas och galan är ett bra tillfälle.

Dagens låt: Marvin Gaye - What´s going on

Leklandsdag

Idag har jag spenderat en hel del tid på Leklandet här i stan, anledningen till det är att jag fick besök av min lille kamrat Henry och hans föräldrar. Det var andra gången jag besökte leklandskapet och återigen var det väldigt roligt, skumgummikanoner, pulkor och rutschkanor, ja det mesta gick hem även hos Henry. Till min stora glädje har han nu dessutom börjat benämna mig Onkel, något jag jobbat med länge och nu lyckats med. Onkel är inte det enda ord han säger, tvärtom så pratar han i princip konstant och för varje gång jag träffar honom så blir det mer förståeliga formuleringar. Han är redan nu mer våghalsig än sin onkel, han kastar sig ut för alla åkattraktioner, jag undrar verkligen vem som ska ta honom med i alla berg-och-dal-banor när han blir äldre. Hur som helst, dagen var mycket rolig och att döma av Henrys reaktion när de lämnade Leklandet kommer de snart tillbaka.

Dagens låt: Winhill/Losehill - Oh lord

Nya skivor

Det är en del spännande skivsläpp på gång de kommande månaderna, när expressen listade de 100 hetaste albumsläppen var det några jag fastnade lite extra för:
Nordpolen: Debutalbumet kom härom året och jag fastnade för de svenska texterna och de tjusiga slingorna i musiken. En morgontrött Jenny Strömstedt gjorde Nordpolen till någon av en hackkyckling på internet under en period, då de inte riktigt var på samma våglängd under en intervju, men jag tror att bandet kommer att få en ännu större publik i samband med det andra skivsläppet, förutsatt att man fått till en lika bra skiva såklart.
Nick Cave & the Bad Seeds: Man behöver egentligen inte kommentera ett sådant släpp, Nick Cave är kvalitet rakt igenom och allt annat än ett mycket bra album skulle göra mig både besviken och förvånad. Ett besök i Slottsskogen är mycket välkommet.
Mattias Alkbergs begravning: Det här projektet har jag rätt dålig koll på, men jag vet att både Mattias Alkberg och Magnus Ekelund är inblandade på något sätt och då kan det ju inte bli annat än jättebra.
Silverbullit: Den mest positiva överraskningen bland kommande skivsläpp, Silverbullits senaste skiva är inget annat än ett mästerverk och det de presterade live saknade motsvarighet. Jag har väntat länge på att få höra nytt material från dem, jag hade till och med givit upp hoppet, men nu ska det tydligen vara på gång. Underbart.
Håkan Hellström: Ja, det här kommer såklart att vara en bra skiva, med melodier och texter som fastnar. Håkan Hellström gör en aldrig besviken och det tror jag inte han kommer att göra nu heller.
David Bowie: Ett spännande släpp, det var en evighet sedan man hörde något från Bowie. Singeln han släppte härom dagen var riktigt bra och det ska bli spännande att höra om resten av skivan är på samma nivå. Ja tack till Slottsskogen här också för övrigt.
The Black Keys: Det här känns som ett säkert kort, sedan jag upptäckte bandet för ungefär ett år sedan har jag lyssnat mycket till deras musik, utan att någon gång blivit besviken. 2012 stod de för en av årets bästa spelningar, vågar man hoppas på att de 2013 står en av årets bästa skivor?
Arctic Monkeys: Den här skivan var ett osäkert släpp och just osäker beskriver ganska bra mina känslor runt det här bandet. De första skivorna man gjorde är bland det bästa som gjorts de senaste åren, men det som följde därefter slog in på en väg som inte alls var lika tilltalande. Från energisk, skramlig pop till ganska intetsägande melodier. Jag hoppas på en skiva i gammal stil, men jag är rädd att den tiden är förbi.
Stone Roses: Också ett osäkert släpp, men det vore spännande att höra hur Stone Roses låter 2013. Livespelningarna ifjol ska ha varit mycket bra, men frågan är om de har nya låtar av samma kvalitet som det gamla materialet, jag är lite tveksam.

Dagens låt: Nock Cave & the Bad Seeds - We know who U R

Morrissey

Morrissey besökte David Letterman igår och det var verkligen roligt att se ett helt nytt klipp med honom, det har varit relativt tyst från honom den senaste tiden och även om jag har koll på att han har en turné på gång i USA har jag inte haft helt klart för mig vad han har för planer. Låten han körde i programmet hade jag hört tidigare, men den finns inte med på någon skiva, så jag hoppas innerligt det är ett tecken på att det kan vara ett nytt släpp i antågande. Jag ha börjat ge upp hoppet om en ny skiva med Weeping Willows, det är trots allt snart sex år sedan deras senaste fullängdare och med tanke på att de alla håller på med andra projekt känns det oerhört tveksamt att de ska ha tiden att sätta ihop låtar till en ny skiva. Morrissey däremot har jag fortfarande hopp om, det kommer fram lite nya låtar då och då och snart måste det finnas nog med material för att sno ihop ett nytt mästerverk. De senaste skivorna har givetvis inte hållit samma klass som hans tidiga soloskivor eller de fantastiska album han gjorde med The Smiths, men det är fortfarande bättre än i princip all annan musik som görs. Morrisseys musik berör fortfarande, även om det är på ett annat sätt än tidigare. Min önskan under 2013 är ett nytt album med Moz och om jag får sträcka mig riktigt långt ser jag gärna ett framträdande från i Slottsskogen under Way out West.

Dagens låt: Morrissey - Action is my middlename

Jobb i morgon

Lovet slut, i morgon börjar jobbet igen och det här har varit ett bra och välbehövligt lov. Min sista lovdag inleddes med att jag och Malin kollade klart på den senaste säsongen av Dexter. Även om serien kanske inte håller samma höga kvalitet som tidigare är det fortfarande spännande att följa den sympatiske seriemördaren i hans arbete, jag tror inte att det kommer att bli speciellt många säsonger till, det känns som om det börjar dra ihop sig för en slutkläm, men den dagen Dexter tar slut kommer det att bli ett tomrum. Jag har hunnit med årets första rejäla löprunda idag också, ska jag vara i form till maraton i juni kan jag inte ligga på latsidan under vintern, det är bara att klä sig ordentligt och akta sig för isfläckar. När man väl är ute är det faktiskt väldigt skönt att springa när tempen är runt noll, så länge man inte klätt sig för dåligt såklart, luften är frisk på ett sätt som man sällan får uppleva under sommaren. Nackdelen är att det inte är så många spår öppna, så för att få ihop till milen fick jag springa tre varv runt en park här i närheten, inte fullt lika roligt att springa i skogsslinga med varierad omgivning. När man springer förbi konserthuset för tredje gången är man aningen less på att vingla ner för trappan som kommer strax därefter. Hur som helst, det var en skön löprunda och nu är jag i alla fall igång med träningen inför Stockholm Maraton, som är den första hållpunkten i årets löputmaningar.

Dagens låt: Otis Redding - Sitting on the dock of the bay

Sturridge klar

Daniel Sturridge blev idag, som väntat, vår första värvning under det här transferfönstret och jag är försiktigt positiv till köpet. Det som svider lite är att vi förstärker vårt lag genom att värva en spelare som inte platsar i Chelsea, men jag är lite överraskad över att han inte fått fler chanser i laget under den här halvan av säsongen. Sturridge är en rapp och målfarlig anfallare, som säkert kan komma att passa bra ihop tillsammans med Suarez och en sak som han dessutom tillför är truppbredd. Sturridge kommer att vara en startspelare och det gör att Sterling kommer få fler möjligheter att vila ibland. Borini bör vara frisk om en månad, Downing har visat sig vara inte helt oduglig på högerkanten, Suso har visat en del fina kvaliteter när han spelat, så Sterling är inte längre helt given i startelvan och det tror jag är bra för hans utveckling. Fler offensiva spelare in betyder också att Shelvey inte borde behöva ta någon av de offensiva kantrollerna fler gånger, där har han nämligen visat sig vara alldeles för svag. Det kommer säkert att komma in minst ett till namn i truppen under januari och det behövs, vår trupp har varit för tunn under första halvan av säsongen. Idag känns det dock skönt att vi gav upp Clint Dempsey i augusti, att få Sturridge nu i stället tror jag är en mycket bättre affär.

Dagens låt: Band of Horses - Evening kitchen

Topp 10 2012

Återigen var det väldigt svårt att sätta ihop den här listan och det var några väldigt starka kandidater som föll bort, i slutänden blev det iaf det här resultatet:

10. Henry Rollins på Rival
Vi såg denne otroligt duktige amerikan på Peace & Love för några år sedan, redan då var det omöjligt att inte fascineras av hans ord. Han är smart och får fram sina åsikter på ett imponerande sätt. Showen i Stockholm var närmare tre timmar lång, tankeväckande, rolig och mycket givande. Henry Rollins är ett geni, som fler borde se till att lyssna på.
9. Ricky Gervais i Globen
En annan stor underhållare är Ricky Gervais, jag har följt hans karriär sedan första säsongen av The Office och sett allt han gjort. Standupshowen i Globen var en blandning av hans tidigare scenframträdanden, det var således inte så mycket nytt material, men det gjorde ingenting med tanke på att det han sade var ännu roligare live än det var att se på dvd. Det är få gånger jag skrattat så mycket som jag gjorde under den här kvällen.
8. Ligacupsvinsten
Det har varit tunnsått med titlar de senaste säsongerna, det är anledningen till att den här cupvinsten vann en plats på listan. Vi övertygade på vägen fram till finalen, bland annat genom att slå ut City i ett dubbelmöte, men i finalen gjorde vi en mycket slät figur. Det blev trots allt seger efter straffläggning mot Cardiff och en minst sagt medioker säsong fick i alla fall en anledning att inte glömmas.
7. Band of Horses på Hovet
Jag och Malin hade sett dem två gånger tidigare och aldrig blivit besvikna på deras framträdanden, det blev vi inte heller denna gång då de avancerat till Hovet i konsertlokalsstorlek. Bandet gjorde en mycket bra spelning och blandade gamla hits med låtar från årets skivsläpp. Att spelningen dessutom gick av stapeln på min och Malins årsdag gjorde inte det hela sämre, en mycket bra kväll blev det.
6. Lidingöloppet
Det är utan tvekan min största prestation under 2012, när jag tog mig igenom de tre milen som Lidingöloppet bjuder på var det en fysisk genomkörare och även psykisk prövning, men det är få gånger jag varit så nöjd med själv som jag var när jag satt i målområdet helt utpumpad. Kroppen värkte överallt, men känslan av att ha tagit sig igenom loppet på en bra tid gjorde att smärtan var uthärdlig. Det blir utan tvekan ett nytt besök i Lidingö under 2013
5. Svedjaveckan med Weeping Willows-avslutning
I mitten av semestern tog jag och Malin en tur till Svedja, där vi stannade hemma hos mina föräldrar i en vecka. Det var en väldigt behaglig vecka, med välbehövlig avslappning kombinerat med lekande med Henry. Då det här blev min käre vän Plummers sista sommar känns det i efterhand extra skönt att ha fått den här veckan och verkligen hinna träffas ordentligt. Svedjaveckan avslutades med en spelning med Weeping Willows på Frelugas trädgårdsscen, en fantastisk spelning som man fick avnjuta tillbakalutad i en solstol. En underbar vecka var det.
4. 30-årsfirandet
Först en väldigt rolig fest, med liveband, quiz, god mat och trevliga gäster. Sedan en överraskningsresa som jag sammanfattade så här på facebook: Stockholmsresa, kaffe från Hötorgshallen, jeans från Weekday, hotellnatt på fint hotell, trerätters middag på Brasserie Le Rouge i Gamla Stan, biljetter till The Drums spelning på Berns, exklusiv Ardbegwhisky på Akkurat med Daniel Österman, skivshopping på Bengans, hightechbio på Tekniska museet, Tintinleksak från Sci-Fi-bokhandeln, Anton Corbijns fotoutställning på Fotografiska musset, middag på Vaporino och en tågresa hem med Bollnäs GIF-seger i mobilen. En makalöst bra helg alltså!
3. Way Out West
Det är tuff konkurrens i år, det gör att fyra dagar i Göteborg med spelningar av band som The Black Keys, Feist, Bon Iver, Blur, Billy Bragg, Refused och massvis av andra magnifika band inte hamnar högre än tredjeplatsen. Det betyder inte att Way Out West var sämre än tidigare, tvärtom, festivalen fortsätter att övertyga och är fortfarande en av de saker jag ser fram emot mest varje år. Musiken håller världsklass, det är lugnt i publiken, området är relativt litet och vårt boende bredvid är perfekt.
2. Kiev
Veckan i Ukraina är en av de allra häftigaste resor jag gjort, alltifrån fotbollen till att bara uppleva ett land som långtifrån det jag är van vid. Tjernobylresan var givetvis ett minne för livet, något som även fotbollen är även om Sverige kanske inte gjorde någon enorm insats. Varje dag i Kiev var ett äventyr och även om vårt boende inte höll någon som helst klass är jag väldigt nöjd med resan. Jag kommer nog inte att resa tillbaka till Ukraina någon gång, men jag är glad att jag tog den här chansen att besöka landet.
1. Liverpool
Det finns inget som kan konkurrera med ett besök i fotbollens, och min, huvudstad. Även om Liverpool föll i matchen mot Arsenal är det alltid en upplevelse att vara på Anfield, att stå på The Kop när You´ll never walk alone spelas, att få se de spelare jag följer dagligen live, ja bara att vara i en stad som betyder så mycket för mig är otroligt häftigt. Den här gången hann jag och pappa dessutom med en dagstur till Leeds, som är pappas lag, där vi fick en rundtur i deras arena tillsammans med en gammal spelare. En underbar resa.