Stop me if you think that you´ve heard this one before
Tuesday, August 31, 2010
Tio år har gått
Jag har haft mitt körkort i tio år snart, det blev jag påmind om idag när jag kom hem och kollade posten. Den enda post som kommit var ett brev från trafikstyrelsen där det stod att det var dags för mig att skaffa nytt körkort. Jag måste erkänna att det onekligen känns som om jag haft körkort väldigt länge, det har varit en given del av vardagen att köra bil i många år nu. Det var nog inte helt enkelt att lära mig köra bil, jag har aldrig varit det minsta intresserad av motorer och bara att lära mig köra moped var en utmaning för pappa. Vi blev dock inte ovänner så ofta när vi övningskörde, trots att jag kan ha ett ganska hett humör när saker inte går som jag vill. Till slut fick jag i alla fall mitt körkort, i november, ett drygt halvår efter det att jag fyllt arton, och jag minns första gången jag satte mig i morsans och farsans 850 och körde iväg, ensam i bilen. Den känslan var verkligen häftig. Ett tecken på att jag haft mitt körkort länge, förutom att jag onekligen ser yngre ut på körkortet än i verkligheten, är att jag också hunnit med att hjälpa Malin till hennes körkort. Jag var hennes handledare när hon övningskörde och hon har haft sitt kort i över ett år nu. Det är nog så att det är på tiden att byta ut bilden på mig som svarthårig tonåring och i stället ha ett körkort med en mer aktuell bild, i stället för en artonårig gymnasieelev ska det vara en bild på en tjugoåttaårig lärare. Den nyblivna äkta maken Gamle Franken kommer nog få ett likadant brev som mig i brevlådan inom kort, han tog sitt körkort bara någon vecka efter mig och när vi tittade på hans kort under svensexan rådde det ingen tvekan om att han också ändrat utseende en del sedan tredje ring. Vi är nu äldre, klokare och mer mogna, klart det måste synas på körkortet också.
I lördags hade jag och Malin den stora äran få bevittna Den Gamle Frankens och Pokervinsförstörarens bröllop. En mycket rolig tillställning. Malin, Olis Karin och Olis på plats inne i kyrkan i väntan på brudparet. Resten av gänget var också där. Sedan kom Den Gamle Franken och Pokervinstförstöraren in i kyrkan och vandrade fram till prästen. Det spelades fin musik på cello och sjöngs en psalm innan de sade ja till varandra. Det var väldigt häftigt att se sin barndomskamrat stå där framme och gifta sig, en fin vigsel avslutades med en bön och sedan utmarsch. När vi kom ut fick vi chansen att gratulera det lyckliga paret. Efter vigseln förflyttade vi oss till Hillegården där det var middag och andra festligheter. Bruden och Brudgummen åkte i en mycket stilig bil. På min sida av bordet satt jag, Chefen och Feg-Per. På den andra sidan satt Malin tillsammans med Chefens Anna och Feg-Pers Sofia. Därefter var det dags för tårtan, en mycket god sådan var det också. Det äkta paret var otroligt synkade i matandet. Jag och Den Gamle Frankens lillebror i en djup diskussion. Efter middagen visade det äkta paret upp sina färdigheter på dansgolvet, med en skickligt utförd vals. Sedan fortsatte festligeheterna in på småtimmarna. En otroligt trevlig fest och en väldigt bra dag. Grattis än en gång Den Gamle Franken och Pokervinstförstöraren!
Jag tittade igenom ginzas cd-rea igår, det brukar alltid finnas goda chanser att göra fynd där. Igår blev jag dock upprörd när jag granskade den. På uppslaget med skivor för 29 kronor fanns som vanligt Crazy Frog, några gamla idol-artister, Linda Bengtzing, någon religiös Samuelsson-broder och diverse annat skräp. På en av sidorna såg jag till min förskräckelse att Morisseys mästerverk Ringleader of the tormentors stod med. Till att börja med kan man inte sälja den skivan så billigt, den är alldeles för bra för att reas bort bland annat lågprisskräp. Det är som att sälja Fernando Torres för samma pris som Lasse Nilsson. Man kan inte heller ha Moz på samma uppslag som Crazy Frog, världens skickligaste artist på samma uppslag som en jäkla mobilsignal, det är inte rimligt. Jag kan ta att man säljer Moz skivor för 79 eller så, det kostar ändå en del för nya lyssnare att skaffa alla hans skapelser, men 29 kronor är ett skämt. För 29 kronor kan man sälja Da Buzz, för 29 kronor kan man sälja Doctor Bombay, för 29 kronor kan man sälja Takida, för 29 kronor kan man sälja låtsasmusik, men man kan inte sälja ett av de bästa albumen de senaste tio åren för en sådan struntsumma.
Det regnade igår och precis som vanligt när det regnar här i stan så regnade det ordentligt. När jag gick till jobbet blev mina byxor genomvåta, eftersom jag inte riktigt förstått hur blött det var ute. Jag hann dock torka upp lagom till den första lektionen jag hade. Någon timme senare skulle jag gå på lunch, jag tittade ut genom fönstret och tyckte mig se att regnet hade avtagit en aning. Därför lämnade jag min jacka på kontoret och gick iväg mot matsalen i bara tröja, det var ett misstag. När jag kom ut märkte jag att regnet inte alls hade avtagit, tvärtom, det hade ökat. Jag sprang med långa steg ned mot motsalen, för att inte bli för blöt. På vägen mot matsalen mötte jag en av klasserna på lillskolan, alla klädda i galonbyxor och regnjacka. En liten tjej i klassen, max åtta år och klädd i ett regnställ som mer påminde om ett tält med hål för huvudet och en luva som gjorde att man nästan bara såg hennes mun, tittade på mig när jag kom springande, hon log lyckligt och sade högt: "Det regnar!" Jag antar att hon trodde att jag missat det, eftersom jag inte alls var så pass bra klädd för vädret som jag borde varit, men det var helt enkelt så att jag återigen underskattat regnet i den här stan.
I stället för att skriva om hur oroväckande dåliga Liverpool var igår fokuserar jag i dagens inlägg i stället på besöket vi fick av familjen Hammarstedt-Nygren igår eftermiddag. Lille Henry börjar bli riktigt aktiv nu och använder sig av en hel del nya ljud och miner. Vi hade många diskussioner när han kom till oss. Sedan var Hempa tvungen att äta lite, då blir man så här mätt. Innan jag åkte iväg på min korpmatch i fotboll lekte jag och Hempa lite arga leken... ...men ingen av oss klarade oss så länge.
Idag har jag och Den Gamle Franken varit på fotbollskalaset här i stan, det var ett särskilt jippo som anordnas i anknytning till Gefles hemmamatch mot Mjällby. Det är bra att man gör saker för att dra folk till Strömvallen och det här bidrog till att det kom mer folk än vanligt till dagens match, men man hade gjort en miss i planering när man delade ut något som kallades för EM-tutor till alla som köpte biljetter till jippot. Precis när man kommit över de där vidriga vuvuzuelorna som användes vid VM fick man nu alltså dras med ett annat tutljud och det blev inte mindre ljudligt av att man fick höra ljuden live. Även om vi satt långt ifrån den sektion där de flesta tutorna befann sig hördes det gott och väl, ett mycket irriterande ljud. Matchen i sig var däremot mycket underhållande, det slutade 3-3 efter en mycket sen kvittering av Mjällby. På de tre första matcherna jag såg Gefle spela i år blev det ett mål, de två senaste har innehållit tolv stycken. Tyvärr är laget illa ute nu och det vore bittert om de skulle åka ur nu när Peking är på väg upp. Jag vill se Norrköping på Strömvallen nästa år, men det ska ske i allsvenskan och inte i superettan.
Första riktiga arbetsveckan är nu avslutad och jag är rejält trött. Nu är det egentligen inte jobbet i sig som gör att jag är trött, vi var nämligen iväg på en liten resa´med klassen mellan onsdag och torsdag och det är orsaken till min trötthet. Vi sov över, eller låg över är egentligen mer sanningsenligt eftersom det inte blev så mycket sovande, i ett folkets hus ute i Älvkarleö bruk och hade mycket trevligt. Förutom en del arbete hann vi med att spela kort och det är helt uppenbart att reglerna har ändrats i spelen sedan jag var aktiv kortspelare på rasterna i gymnasiet. Mitt gamla spel Röv, som går under ett annat namn på vår skola, innehöll en del regler som inte jag hängde med i. Vi brukade köra att tvåorna var fri-kort, alltså vad som helst, men nu körde man med att tvåor, treor och fyror var fri-kort, dessutom fick man kasta bort alla femmor man fick på en gång. Otroligt konstiga regler. När jag väl förstått mig på spelet lyckades jag ta mig upp i vinnarläge, men när jag kastade när mina sista kort, två tior och två fri-kort, berättade de för mig att om man gick ut på fri-kort så kom man sist. Det var en än mer konstigt regel, som inte uppskattades av mig. När jag smält den tunga förlusten hoppade jag in ett nytt spel, jag kommer inte ihåg vad det hette, men det var som en blandning av stress och tecken. Man skickade kort mellan varandra och när någon fick fyra likadana skulle man blåsa upp kinderna, som en blåsfisk ungefär, sedan skulle alla andra blåsa upp sina kinder så fort som möjligt. Den som blåste upp sist åkte ut, så fortsatte man tills det bara var en kvar, som vann. Det här spelet gick ganska bra, fram till midnatt ungefär, då började jag bli trött och genast var jag bedrövlig. Spelet var dock ganska roligt, även om det var jobbigt för nerverna. Det var inte lika nervigt som när vi spelade Röda hand i högstadiet, men här var å andra sidan inte en förlust lika smärtsam som i det spelet heller.
Då är allvaret igång igen, igår gick Liverpool in i Premier League för första gången den här säsongen och som vanligt när vi spelar blev det en match där man slets mellan hopp och förtvivlan. Inledningen av matchen var inte bra och när Joe Cole fick sitt, mycket tveksamma, röda kort i slutet av första halvlek hade jag kunnat sätta en hel del på att vi skulle åka på ännu en premiärförlust. I stället kom 1-0 till oss i inledningen av andra halvlek och målskytt var min gamla hackkyckling Ngog. Resten av halvleken bestod av heroiskt spel från vår spelare där vi med en, under en period också två, man mindre stod emot Arsenals anfall otroligt bra och det var till och med nära 2-0 vid ett par tillfällen. På övertid kom dock kvitteringen, solen, en tuff satsning av Chamach och tvålhandskar av Reina medförde att det helt plötsligt stod 1-1 och två tunga poäng försvann. Trots det onödiga tappet är det svårt att vara missnöjd med vår insats. Första halvlek var dålig, men trots mycket boll skapade inte Arsenal några farligheter mot oss och när vi i andra halvlek började visa något spel såg det ganska bra ut. Gerrard visade tendenser till att vara tillbaka i gammal form, Ngog visade tendenser till att vara en bra anfallsbackup och laget Liverpool visade upp en inställning som inte fanns förra säsongen. Fjolårets Liverpool hade förlorat den här matchen, det är jag övertygad om. Det var nästan jobbigt att se hur bra Mascherano var, han ryktas vara på väg bort från vår klubb och med det spel han visade upp igår blir han svår att ersätta, speciellt i matcherna mot de andra toppklubbarna. Det fanns massvis av frågetecken i klubben när den förra säsongen avslutades. Vad skulle hända med Gerrard och Torres? Vad skulle hända med Benitez? Vilka spelare skulle komma till klubben och vilka skulle försvinna? Igår när säsongen inleddes var både Gerrard och Torres med i truppen, tillsammans med intressanta nyförvärv som Joe Cole och Milan Jovanovic, på bänken satt Roy Hodgson som ersättare för den sparkade Benitez. Med ett ägarbyte på gång och en positiv stämning kring klubben finns det all anledning att se positivt på framtiden. Risken är stor att vi förlorar i nästa omgång, borta mot City, men Hodgson kommer behöva lite tid innan han får ihop laget och jag är ganska övertygad om att det kommer att dyka upp fler namn i vårt lag innan silly season är över. Om Humle & Dumle försvinner från ägarpositionen kommer vi snart att kunna sikta på titeln igen. Men hur man ska stå ut med Bosse Pettersson som "expert" under en hel säsong kan jag inte förstå. Hur som helst, roligt att det är igång igen.
Det var festival i Göteborg i helgen... ...och jag och Malin hade för första gången tagit oss till denna högkvalitativa festival. Den första kvällen i Göteborg var området stängt, men många bra band höll till på andra ställen i stan. I Annedalskyrkan spelade Tallest Man on Earth, som vi gärna ville se. Det var två band innan honom, det första var Steget. Kyrkan som inramning till deras fina visor bidrog starkt till att jag blev positivt överraskad av den här spelningen. Sedan var det dags för The Villagers och om Steget var bättre än väntat så var de här britterna mycket bättre än väntat. En otroligt bra spelning...
...som ni kan se här. Jag har sett Tallest Man on Earth en gång tidigare, den gången var det bra, den här spelningen överträffade den andra med hästlängder. Ljudet var otroligt och långe mannen, som egentligen är mycket kort, såg ut att verkligen njuta av att stå inför den stora publiken.
Så här lät det. Jens Lekman inledde festivalen inne på området och att hans spelning var bra var verkligen ingen överraskning. Gamla godingar, som Jag tyckte hon sa lönnlöv och Black Cab, blandades med nya låtar och jag ser minst sagt fram emot hans kommande skiva. De nya låtarna lät mycket lovande. Efter Jens Lekman var det dags för Paul Weller, en spelning jag verkligen längtat efter. The Jam-legendarens spelning var bitvis briljant och bitvis lite småseg, men de briljanta bitarna var klart fler än de småsega. You do something to me och Start två riktiga höjdare. Sen finstämda Beach House, en mysig spelning som vi båda var mycket nöjda med. Få band brukar vara så stabila live som Soundtrack of Our Lives, men spelningen på Way out West var, i deras mått mätt misslyckad. Symfoniorkestern kom aldrig till sin rätt, låtvalen var konstiga, gästerna uteblev och Soundtrack visade inte alls samma engagemang och glädje som de brukar. Mycket synd, då förutsättningarna var goda för en bra spelning. Festivalens bästa spelning stod The National för. Musiken var underbar och sångarens agerande på scenen var både annorlunda och underhållande. De körde Mistaken for strangers redan som andra låt, Bloodbuzz Ohio som fjärde och sedan fortsatte de bara mata på med kanonlåtar. Suveränt. Iggy & the Stooges gjorde ett bra jobb, samma energi och entusiasm som när jag senast såg honom. Han var ett av festivalens största namn och han fick onekligen igång publiken. När Iggy spelat färdigt delade jag och Malin på oss för en stund, hon såg MIA och jag gick till Linnéscenen och såg en kanonspelning med the XX. Ett snabbstopp i kyrkan för att se Basia Bulat blev det sen, men min trötthet gjorde att Taken by Trees fick genomföra sin spelning utan mig i publiken. Upp igen, för att packa väskan inför den sista dagen av festivalen. Dag 3 innehöll, precis som dag 2, lunch från Feskekörka. Det är otroligt gott med färska räkor och kräftstjärtar. The Drums inledde spelandet på området, en bra spelning som var perfekt att börja dagen med. Girls följde därefter, en spelning jag fick se utan Malin då hon valde Mumford & Sons i stället. Hur som helst gjorde Girls en kanoninsats och var precis så bra som jag hade hoppats på. Jag blev lite paff när sångaren kom in på scenen kortklippt, senast jag såg klipp av dem hade han långt, fluffigt hår, men så var inte längre fallet. Jäkligt bra sjöng han i alla fall i kort hår också och Hellhole Ratrace var magisk. Radio Dept var ganska tråkiga, bitvis bra, men inte tillräckligt bra för att kompensera för den bristande scenutstrålningen. Kroppen började nu bli rätt sliten efter alla spelningar, så vi tog en vilostund framför stora scenen i väntan på en riktig höjdare. Pavement stod nämligen för en av festivalens allra bästa spelningar. Pop i världsklass och underhållning från aktörerna på scenen. Jag visste att de skulle vara bra, men så här bra trodde jag inte. Håkan Hellströms spelning var väldigt uppskattad av publiken, det kändes som om hela festivalen sjöng med i låtarna. Det var onekligen en häftig stämning under spelningen. Därefter följde Broken Bells, ett band jag lyssnat ganska flitigt till den senaste tiden och de levde verkligen upp till förväntningarna.
Chemical Brothers var det sista vi såg. Otroligt tråkig musik, men showen gjorde att vi stannade en liten stund i alla fall. En halvtimme in i spelningen lämnade vi området och återvände till sängarna i vårt vandrarhem, trötta, men väldigt nöjda med den festival vi besökt. Way Out West är Sveriges bästa festival.
Stekt fläsk och bruna bönor, dagens lunch på Gustafsbro var verkligen en höjdare. Det är inte ofta jag går ut och äter lunch, eftersom vi har mat på skolan, därför har jag dålig koll på vilka ställen i stan som är bäst att besöka. Dagens val var dock ett bra sådant och en stor anledning till det var givetvis att de serverade denna gamla härliga rätt. Hemma i Hälsingland fick vi ofta bruna bönor i skolan och jag tyckte mycket om det, ännu bättre tyckte jag om det när jag fick det hemma. Under en period här i Gävle brukade jag köpa förpackningar med bruna bönor och värma dem i micron, men det blir inte samma sak om man inte får stekt fläsk till också. De senaste åren har det inte blivit speciellt många brunabönportioner, därför var dagens mat en mycket trevlig överraskning, tillsammans med raggmunken, som jag ätit på två ställen i stan, är det min favoritlunch. God husmanskost är väldigt svårslaget. Jag förstår inte riktigt varför vi inte serverar denna delikata måltid på jobbet, jag skulle åtminstone se till att den gick åt. Nu är det förresten bara ett och ett halvt dygn innan vi åker till Göteborg och Way Out West, som jag har väntat.
Första arbetsdagen avklarad och det gick verkligen smärtfritt, när jag väl tagit mig upp ur sängen och fått i mig frukost. Det mesta var sig likt på jobbet och till min glädje fanns båda kaffemaskinerna kvar i fikarummet fortfarande, ingen av dem gör något delikat kaffe, men om man tar espressot från den ena och blandar med kaffet från den andra får man en hyfsat god kopp kaffe. Första dagarna handlar mest om att komma in i jobbet och se till att allt är färdigt inför elevernas skolstart, som fortfarande är en dryg vecka bort. Förutom att jobba har jag hunnit med att förbereda resan till Göteborg. Tack vare viss hjälp av en expert vet jag nu hur vi ska ta oss från centralen till vårt vandrarhem, hur vi tar oss till Feskekörka, där vi åtminstone en dag ska äta lunch, och var vi ska leta för att hitta second hand-affärer. Spelningarna börjar vid halv två både på fredagen och lördagen, så vi har lite tid att utnyttja innan det är dags att se Jens Lekman och The Drums, som inleder en varsin dag. Jag har hört att det finns pingviner i Slottsskogen också, om de är ute även under festivaldagarna hoppas jag hinna med ett besök hos dem också. Det kommer utan tvekan att bli några riktiga roliga dagar i Göteborg och snart är det dags.
Det är min sista semesterdag idag, så egentligen borde jag väl kanske gå och lägga mig snart, men samtidigt ska de visa Dagissnuten på trean ikväll och det är många år sedan jag såg den. Egentligen börjar inte jobbet förrän på torsdag, men eftersom jag ska på Way Out West ska jag göra mitt förarbete de tre kommande dagarna i stället. Sista helgen på semestern har varit mycket behaglig, i fredags spelade vi kubb i Boulognerna med bl.a Den Gamle Franken, Pokervinstförstöraren och Liv och igår såg vi en mycket bra film, nämligen Precious. Filmen var långt ifrån upplyftande, åtminstone inte till att börja med, men den var precis så bra som jag hade hoppats på. Mariah Careys birollsinsats var oväntat bra, även om jag fortfarande inte kan fatta hur de kom på att sätta henne i en roll i en så här pass seriös film. Oscarn som Monique fick för sin prestation i rollen som Precious mamma är verkligen befogad, hon var riktigt obehaglig, men lyckades trots allt locka fram en gnutta sympati i filmens slutskede. Vi hann förresten med att se Apan i veckan också, den levde inte riktigt upp till mina högt ställda förväntningar, men Olle Sarri övertygade i huvudrollen och man lyckades även skapa en stämning i filmen som var obehaglig. Tyvärr var den lite för långsam bitvis för att jag skulle vara helt såld, men sevärd var den helt klart. Idag har jag hunnit med ett besök på Strömvallen tillsammans med Den Gamle Franken, vi fick se Gefle göra fyra mål och vinna måstematchen mot Åtvidaberg. På de tre tidigare matcher jag sett i år har det blivit ett mål sammanlagt, idag blev det hela sex stycken, så det var en lite annorlunda match som utspelades. Underhållande var den dock och en nödvändig seger för Gefle om de ska kunna hänga kvar i allsvenskan. Med tanke på att Peking ligger i slagläge för att gå upp från Superettan vore det väldigt tråkigt om Gefle skulle åka ur, så jag hoppas det kommer fler segrar för dem.
Vi hade finbesök igår. Det var mamma, pappa, syster, Ronnie och lilla Hempa(smeknamnet jag försöker få att funka på min systerson) som stannade till i Gävle på vägen mot hårdrocksfestival i Stockholm. Vi började med en fika hos Malin, som jobbade på Sparven under några timmar. Leka med Tant Malin var väldigt roligt, det och att titta på vår taklampa var Hempas två favoritsysselsättningar i vår lägenhet. Han mycket att berätta Hempa och eftersom han inte riktigt pratar än, även om han verkligen försöker, visar han tydligt entusiasm genom att sprattla. Hempa var riktigt pigg fram tills dess att de skulle åka vidare mot Stockholm och Sonisphere, då blev han trött.
Igår såg jag och Malin en mycket bra film, nämligen Wes Andersons Den Fantastiska Räven. Filmen bygger på en bok av Roald Dahl, bara det är en kvalitetsgaranti. Eftersom det var en slags dockfilm, eller vad man nu kan kalla det, hade filmen inga skådespelare, men rösterna kändes igen från Andersons tidigare filmer. Jason Schwartzman, Bill Murray, Owen Wilson stod bakom en varsin karaktär i filmen, precis som de alltid brukar göra i Andersons filmer. Mr.Fox röst gjordes av George Clooney och hans frus av Meryl Streep, de var båda perfekta val. Ett oväntat inhopp i filmen gjorde Jarvis Cocker från Pulp, i en roll där han fick använda sin röst på ett bra sätt. Filmens handling kretsar kring Mr.Fox och hans försök att sätta dit de tre osympatiska storbönderna som bor i närheten. När han blir påkommen uppstår problem för honom och de andra djuren. Filmen var riktigt snyggt gjord och musiken var, som vanligt när det gäller Anderson, perfekt. Man kunde tydligt se drag från Andersons andra filmer i den här och det var inte bara en gång jag tänkte på Royal Tenenbaum, med den lite speciella fadern i huset och dennes inverkan på barnen. Precis som Andersons tidigare filmer var den här också riktigt rolig, inte på ett sätt att man skrattade högt flera gånger, i stället var det mer så att man låg och log under hela filmen. Jag kan verkligen rekommendera Den Fantastiska Räven.
Det är drygt en vecka kvar och idag släpptes äntligen spelschemat till Way Out West. Att det skulle bli krockar var jag beredd på, men som tur var blev det inte så farligt med den biten. Det är en krock som känns värre än de andra och det är Girls och Mumford & Sons, som spelar samtidigt. Det är en väldig tur att jag och Malin var ner till Stockholm och såg Mumford för någon månad sedan, det gör mitt val något lättare, även om jag mer än gärna sett båda banden spela. Annars är det väl Local Natives och Soundtrack of our Lives som går in i varandra, för att sedan avlösas av The National, som är den mest hektiska studen av festivalen. National ska jag se hela, men hur jag gör med de två innan vet jag inte riktigt. Förhoppningsvis hinner jag se lite av båda spelningarna. Fredagen inleds annars med Jens Lekman, en spelning som jag verkligen ser fram emot, han var suverän när jag såg honom här i Gävle för några år sedan. Därefter följer den spelning som känns allra störst den här helgen, nämligen Paul Weller. Den gamle Jam-legenden ska bli häftig att se live. Beach House kommer nog att gå in lite i Wellers spelning, så jag ser det jag hinner med dem innan det är dags för den där trippelkrocken. När National spelat färdigt väntar Iggy & the Stooges, Jonsi, lite M.I.A och sedan XX innan området stänger igen, förhoppningsvis kommer vi in i Annedalskyrkan för att se Basia Bulat och Taken by Trees innan det är läggdags också. Lördagen inleds med The Drums, därefter är det Girls/Mumford & Sons. Radio Dept, Pavement, Håkan Hellström och Broken Bells är de andra givna spelningarna under dagen. Jag hoppas verkligen att vi orkar ta oss till Pustervik och Shearwater när festivalområdet stängt, men efter två dagars festival är jag inte helt säker på att det blir så. Försöka ska vi i alla fall göra. Det kommer att bli en hel del bra spelningar nästa helg, inget snack om den saken.
Igår hade vi svensexa för Den Gamle Franken, som ska gifta sig om en månad. Efter att ha kidnappat honom tidigt på morgonen och låtit honom utföra diverse uppdrag inne i centrum satte vi på honom ögonbindel, spelade hög musik i hans öron och ledde in honom på X-tåget. Vi klev av med honom i Kilafors, för att först ta honom till Åsberghs motor, där vi skulle åka gokart och spela paintball. Efter gokart och paintball var det dags för Den Gamle Franken att agera maskot åt sitt gamla fotbollslag, Kilafors IF. Med ögonbindel och hörlurar leddes han ut på planen av KIF:s lagkapten, utan att ha en aning om var han hamnat. När bindeln åkte av insåg Den Gamle Franken var han hade hamnat och fick lugnt titta på när domaren singlade slant, innan han sedan gick av planen och fick fortsätta sin roll som maskot vid sidan av planen. Matchen fick ett hastigt slut när domaren fick ett skott i huvudet, som resulterade i hjärnskakning. Medan det fotades bondbilder på Gamle Franken såg jag till att hinna snacka lite med Henry, han var på ganska bra humör under den stunden jag var hemma. När vi tagit de kort som behövdes åkte vi tillbaka till Gävle och fortsatte vårt firande. Det blev en god middag på Harrys innan vi tog oss till Heartbreak där vi spenderade resten av kvällen. Vid stängningsdags begav vi oss hemåt, efter en mycket rolig dag.
Jobbar som högstadielärare i svenska och SO på en skola i Gävle. När jag inte jobbar umgås jag med mina vänner, lyssnar på musik, dricker kaffe och håller koll på Liverpool.
