Finmiddag

Jag och Malin fick ii julklapp av min farmor och farfar pengar till att gå ut och äta tillsammans, det utnyttjade vi igår då vi besökte Gävles bästa restaurang, Bistro Nord. Redan det man får innan förrätten, ett fint knäckebröd, visar att det är klass på stället.

Malins förrätt, en skaldjurssallad.

Min förrätt, en rencheesecake, udda skapelse, men jäkligt god.

Min huvudrätt, en riktigt fin hjortstek.

Malin med sin huvudrätt, en pepparbiff med diverse tillbehör.

Min efterrätt bestod av kaffe och en riktigt god konjak.

Efterrätten som Malin beställde, tre olika Creme Brulee, tog, med viss hjälp från mig, slut snabbt.

Dagens låt: Laleh - Some die young

Tillbaka på Wembley

Det var så längesen att jag nästan glömt bort hur det känns, men igår blev vi klara för en final igen och det var oerhört skönt. Eftersom vi vann bortamatchen räckte 2-2 hemma mot det hopvärvade laget från Manchester för att vi skulle ta oss till final i ligacupen och vårt första Wembleybesök sedan mitten på nittiotalet. Det bästa med matchen igår var att vi var det bättre laget, vi vann inte på tur eller på att backa hem och gnetspela, vi vann på att vi var ett bättre lag än dem sett till de 180 minuter som spelades i semifinalerna. Bäst igår var en spelare som ratades av City och fick komma till oss gratis, nämligen Craig Bellamy. Den löpstyrka han visade upp igår var makalös, tillsammans med Kuyt stressade han fram många bolltapp hos Citys försvar och det var just ett sådant som ledde fram till det avgörande 2-2-målet. Det var ett helt annat Liverpool igår än mot Bolton i helgen, precis som tidigare under säsongen spelar vi alltså bra mot bra lag, om vi bara kunde börja prestera mot sämre lag också skulle det kunna bli bra. Just vår oförmåga att vinna mot dåliga lag är det enda som oroar mig inför finalen, som är mot championship laget Cardiff, där Bellamy för övrigt spelade i fjol. Att vi är det bästa laget i finalen är det ingen tvekan om, men vi måste få in bollen i mål och det gärna tidigt i matchen. Ligacupen är den cup som har minst status av de två i England, men av flera anledningar känns det stort att vara i final. En anledning är det jag tog upp tidigare, det var jäkligt längesen sist och vi har inte tagit en titel på sex år, en annan anledning är att vägen till finalen var mycket snårig. Stoke borta är tufft, Chelsea borta ännu tuffare och dubbelmöte mot serieledarna det kanske tuffaste testet man kan ha. Vi har tagit oss förbi alla de här testerna och nu är det alltså dags för final. Jag hoppas innerligt att Bellamy får starta även den matchen, trots att Suarez då är tillgänglig igen, det förtjänar han efter gårdagens bragdartade insats.

Dagens låt: War on Drugs - Come to the city

Galor

Jag tittade lite på guldbaggegalan igår, som vanligt när jag tittar på den blev jag påmind om hur få svenska filmer jag serv på ett år. I år är det bara Jägarna 2 som jag sett, även om jag var nära att gå och se Apflickorna när den gick på bio. Den enda av filmerna som var nominerad igår som jag sett var Winter´s bone och den var nominerad som bästa utländska film. Petra Mede var ledare för galan och jag tycker hon skötte det bra, även om jag föredrar när galaledaren är lite mer elak, som Rocky Gervais. När man tittar på internet märker man ganska snabbt att det är många som ogillar Mede, på twitter haglade det negativa kommentarer, och det tycker jag är lite konstigt. Jag är inget jättefan av henne, men hon är absolut inte sämre än andra galaledare, herregud Peter Jihde har ju hålit i galor och han är oduglig. Jag har svårt att ha en åsikt om vinnarna, eftersom jag inte sett filmerna, men själva galan kändes rätt trött och det har den gjort ett tag nu. På tal om galor så släpptes nomineringarna till oscarsgalan idag, där jag sett fler filmer, men mina favoriter blev tyvärr utan nomineringar. Ingen nominering för Michael Fassbender i Shame och inte heller Driv fick någon betydande nominering, lite roligt att se att Bret McKenzie fick en nominering för årets låt i alla fall, även om jag inte hört låten.

Dagens låt: Billy Bragg - Waiting for a great leap forward

Brolin och Äkta människor

Jag hade tänkt att uppdatera här när jag satt på tåget hem från Svedja igår, men eftersom jag hade slut på batteri blev det inte så, där blir det två inlägg i ett nu. På tåget hem hade jag nämligen tänkt skriva ett litet inlägg om Tomas Brolin, anledningen till det är det briljanta inslaget om honom i det senaste numret av Offside. Tomas Brolin är en av de fotbollsspelare som jag följde allra mest intensivt under min barndom. Han slog igenom i min svenska favoritklubb, IFK Norrköping, precis när jag börjat intressera mig för den här ädla idrotten och inte nog med att han var en suverän spelare, han var dessutom hälsing, med Finflo som moderklubb. Inte nog med det, precis när min fotbollsfanatism börjat byggas upp på allvar fick jag en Parma-flagga med hans autograf på, Brolin hade då lämnat Norrköping för att söka lyckan i den italienska nykomlingen. Tomas Brolin hade verkligen stor inverkan på mitt fotbollsintresse och jag tror inte att jag sett en så pass dominant spelare i det svenska landslaget någonsin, hans prestation under VM94 och även EM92 höll världsklass och det var verkligen inte konstigt att han hamnade i världslaget 1994. Hur som helst, för mig är Tomas Brolin en stor idrottare, men det känns lite som om respekten för honom försvunnit. Det har ofta skrivits om honom på ett skämtsamt sätt och det känns som om generationen som kommit efter det att han slutat inte fått förstå hur jäkla bra han var. Hans berättelse i Offside var intressant, men han utelämnade en del, ämnat för den självbiografi han pratat om att skriva. Jag hoppas dock att texten i Offside gör att alla läsare som inte såg fotboll på 90-talet letar upp gamla klipp med Brolins 2-1 mot England i EM92, 1-0 mot Rumänien i VM 94 eller kanske hans hattrick i debuten för Peking, så att de förstår hur jäkla bra han var. Zlatan må vara den största stjärna Sverige haft, men sett till prestationer i landslaget är Brolin större.
Det andra jag tänkt ta upp igår var den nya serie som jag och Malin såg på SVT igår, Äkta människor. Något så pass ovanligt som en svensk science-fiction-aktig serie om en tid då människor köper hem robotar för att lätta på sysslorna i hemmen. Det visades två avsnitt igår och jag kan inte säga annat än att jag är imponerad. Serien var snyggt gjord, med bra skådespelarinsatser och spännande handling. Jag ser fram emot nästa söndags avsnitt och jag hoppas att Äkta människor fortsätter att bjuda på mer av samma klass som igår.

Dagens låt: Billy Bragg - Never buy the sun

Flaming Lips i tv

I veckan visade SVT ett av de bästa program de sänt på länge, det var en dokumentär om Flaming Lips och tillkomsten av deras hitlåt "Do you realize?". Jag hade med den låten högt upp på min lista över de bästa låtar som någonsin gjorts och det finns många anledningar till det. Den enkla, men samtidigt geniala texten är tänkvärd och musiken är filmisk och fylld med så mycket känsla att man inte kan undvika att bli berörd. Det var intressant att höra diskussionerna kring låten mellan bandets två låtkonstruktörer, hur de kände att de hade en kanonlåt redan när sångaren kom med demon och hur de resonerade när de färdigställde den. Jag visste i princip ingenting om bandmedlemmarna innan programmet, men nu gavs jag en chans att få en viss inblick i vilka personer de var också. Det var, som sagt, ett väldigt bra program och man får verkligen valuta för tv-licensen när SVT är inne i en sådan bra period som man är nu. Härom veckan hade man en suverän Eldkvarn-spelning, där man bland annat hade inhopp från Håkan Hellström och Moneybrother, och för inte så längesen sände man ju dessutom Thåströms spelning från Way out West. När man visar sådana här program på bästa sändningstid känns det lätt att betala de där pengarna som krävs för tv-licensen, när man ser vilken dynga som visas på de andra, reklamfyllda, kanalerna blir det ännu lättare.

Dagens låt: Flaming Lips - Do you realize?

Jag och Hellner

Jag har aldrig haft någon riktig look-alike, alltså någon känd person som folk tycker liknar mig, men jag tror att jag fått en nu. Den senaste tiden är det ett flertal, av varandra oberoende, personer som sagt att jag och Marcus Hellner är väldigt lika varandra, senast en elev i skolan i veckan. Jag har själv väldigt svårt att se likheterna, men nu har jag hört det av så många olika att jag nog måste inse att det ligger något i det. Det ska tydligen vara något kring ögonen och pannan som vi har gemensamt. Upp för en backe med skidor har vi dock inte speciellt mycket gemensamt, jag brukade få ta av mig skidorna och gå upp när jag åkte med mamma och pappa i barndomen. Min skidbakgrund är onekligen väldigt begränsad, det var dels ganska dåligt med snö när jag var liten och jag var väl inte heller så sugen på att bege mig ut i Siboslingan då det fanns bra spår. Det här med att vara utomhus när det är kallt har aldrig varit något för mig, förutom när jag tittar på bandy då, och det är ju ofta kallt när det är snö ute. Jag såg en intervju med Hellner efter ett misslyckat lopp under tour de ski och det är ingen tvekan om att jag och han har en stor likhet även i vårt humör, han var nämligen inte helt pratglad efter det att han kommit i mål och det hade nog inte jag heller varit. Förra året fick jag förresten höra att Usain Bolt liknade mig, det hade jag ännu mer svårt att se.

Dagens låt: Masshysteri - Dom kan inte höra musiken

Shame

Det är inte så många veckor kvar tills dess att oscarsnomineringarna offentliggörs, om jag ska plocka ut det senaste årets bästa film är fortfarande Drive den givna vinnaren, men när det gäller skådespelarinsats fick jag ett kanske än mer givet val igår. Jag, Malin och Liv var på bio här i stan och såg Shame. Huvudrollen i filmen görs av Michael Fassbender och hans insats är otroligt imponerande. Han spelar en mycket trasig man med ett långt gånget sexmissbruk, hans försök att håll fasaden uppe när hans nästan lika trasiga syster flyttar in blir inte helt lyckat. Fassbenders sätt att agera lyfter den här filmen riktigt högt, man mår verkligen dåligt av att följa honom. Det är ett par scener där han briljerar bara genom några blickar, miner och små gester. En sådan scen är när hans syster, för övrigt också briljant spelad, uppträder. När han försöker se helt oberörd ut, samtidigt som hans tårar börjar rinna och han nästan bryter ihop är det omöjligt att inte känna med honom. Shame är, som ni säkert förstår, en mycket tung film, som är långt ifrån upplyftande, men den är samtidigt otroligt bra och om inte Fassbender får en oscarsnominering för sin insats vore det väldigt märkligt.

Dagens låt: War on Drugs - Best night

Biobesök

Igår blev det ett biobesök för mig och Malin. Vi var långt ifrån ensamma på SF, det var så mycket folk att det nästan var slut på biljetter på eftermiddagen när jag skulle åt oss. Vi lyckades dock få biljetter ute på kanten på andra raden, att vi hamnade långt ute på kanten gjorde ingenting, då jag alltid bokar mina platser där för att på så sätt kunna sträcka på benen. Biosalongerna är inte konstruerade för folk över 185 cm och eftersom jag slår den längden med en halv decimeter brukar jag alltid få sitta och vrida benen åt alla håll som går när jag hamnar på en mittenrad. I en av salongerna här i Gävle har man infört en lyxrad, där det är extra benuttrymme, tyvärr är det i den största salongen och där brukar de oftast visa alla dyngfilmer, som Twilight. Hur som helst, igår fick jag benutrymme åt vänster och det var bra. Filmen vi såg var Tinker, tailor, soldier, spy, Tomas Alfredssons nya film, där Gary Oldman spelade huvudrollen. Det var en långsam, men spännande film. Otroligt snyggt gjorda scener och en stillsam ton rakt igenom. Gary Oldman gjorde en bra insats i huvudrollen och starka birollsprestationer av Tom Hardy och Colin Firth. Det gällde att hålla sig skärpt när man tittade på det som utspelade sig på duken, för det var inte helt enkelt att hänga med i alla de olika händelserna. Filmen har fått mycket bra kritik och det kan jag förstå, speciellt den andra halvan av filmen var mycket bra och det var verkligen roligt att se Gary Oldman i en stor huvudroll igen, där finns det onekligen kapacitet.

Dagens låt: Håkan Hellström - Gårdakvarnar och skit

Dexter

Jag och Malin var oerhört effektiva när vi i förra veckan tittade igenom den sjätte säsongen av Dexter, bland annat tryckte vi in åtta avsnitt på nyårsdagen, ingen Ivanhoe för oss alltså. Dexter är ett säkert kort, det är alltid spännande och håller en hög nivå hela tiden. Nu när vi hängt med ett tag börjar man känna karaktärerna bra och dras på så sätt snabbare med i det som händer, det är ju inte bara Dexter som är viktig, Debra, Angel, Quinn och de andra har sina egna bekymmer och på något sätt lyckas man klämma in allt det i avsnitten, tillsammans med flera nya mord såklart, utan att det blir svårt att hänga med. Under säsong sex gästspelar Tom Hanks son, Colin, och han gör en mycket bra insats, som religiös, mordisk fanatiker. Colin har samma drag som sin far och det gör såklart att man förknippar honom med de sympatiska roller man sett hans pappa i genom åren, det gör att de obehagliga drag han har här i serien gör honom än mer läskig. Michael C Hall i huvudrollen som Dexter är som vanligt briljant, i ett par scener där han exploderar efter att ha försökt tygla sin ilska blir man nästan lite rädd för honom. Hans syster Debra är den karaktär som utvecklats klart mest sedan serien startade och det känns som om hon får ta mer och mer plats för varje säsong som går, hennes tankar kring den nya tjänsten hon får och de relationer hon har till sina kollegor är en betydande del under den är säsongen och även där bjuds man på en strålande skådespelarinsats, av Jennifer Carpenter som bör ha chans att få fler bra roller i framtiden. Jag ser redan fram emot säsong sju och detr vågar jag lova att alla andra som ser den sjätte säsongen också kommer att göra.

Dagens låt: The National - Bloodbuzz Ohio

Zlatan

Nu har jag precis läst ut Zlatans bok, en bok som man verkligen fått läsa om i media sedan den dag den släpptes, till och med innan den släpptes var den iofs omskriven. Hur som helst, nu har jag läst igenom boken och det var intressant läsning. Mediabevakningen av Zlatan gör att de händelser som tas upp boken inte direkt är några nyheter, skillnaden här är att man får läsa Zlatans syn på vad som händer och det har man inte varit bortskämd med de senaste åren. Konflikten med Guardiola har det skrivits och pratats om så mycket sedan boken kom ut, att det avsnittet inte gav några större aha-upplevelser, även om man fick en bättre helhetsbild av det i boken än av att läsa utdrag ur boken i skvallerpressen. Boken hade nog vunnit på att vara lite längre, visa delar ur Zlatans karriär lämnas nästan helt åt sidan, till exempel hade jag gärna läst mer om hans resonemang kring bojkotten av landslaget och varför han valde att komma tillbaka. Hans bakgrund och uppväxt hade absolut kunnat få ta mer plats, men samtidigt är det mycket man ska hinna klämma in i boken och det är också en stor vinst i att boken är ganska slimmad, det blir enklare för Zlatans yngre fans att läsa den och på så vis få en inkörsport till litteraturläsning. Jag skulle gissa att många av mina elever kommer att ha läst den här boken innan sommaren. Zlatan är en person som väcker känslor, både genom sitt agerande på planen och sitt agerande utanför planen. Personligen tycker jag att han är en väldigt bra fotbollsspelare, med kvaliteter som ingen svensk fotbollsspelare haft innan honom och jag tycker dessutom att det är väldigt skönt med personer som tror på sig själv och vågar säga att man är bra, utan att skämmas för det. Zlatan har betytt väldigt mycket för svensk fotboll och hans betydelse lyser igenom ännu mer tydligt om mna tittar på hur mycket den här boken sålts.

Dagens låt: Grizzly Bear - Two weeks

2012

2011 är lagt till handlingarna och det är dags att blicka framåt. Det är en hel del saker som händer under 2012. Efter en relativt lugn januarimånad drar det igång ordentligt i februari. Först är det Henry Rollins nere i Stockholm, samma vecka ska jag ha fest, det är nämligen så att jag blir 30 år i år och det ska givetvis firas ordentligt. Bara två veckor efter 30-årsfesten ska jcg och pappa åka till Liverpool för att se hemmamatchen mot Arsenal, med lite flyt blir det ett besök på Elland Road i Leeds en av dagarna också. Jag skulle inte bli förvånad om det blir fler resor till huvudstaden för spelningar framåt våren, men hur det än blir med den saken ska jag se både Mikael Wiehe och Tommy Körberg här i Gävle innan sommaren kommer. I sommar blir det resa till Kiev och förhoppningsvis en tur ner till Göteborg och Way Out West. Förutom alla dessa roliga händelser kommer jag såklart också följa Bollnäs GIF och för dem hoppas jag av hela mitt hjärta på en chans att ta revansch för den hemska finalen förra året. Det ska bli väldigt intressant att se vad det här året ger Liverpool också, 2011 var ett mycket positivt år om man jämför med både 09 och 10. Även om vi ännu inte är där vi bör vara, så är vi en bra bit på väg och jag hoppas att en spelare som Andy Carroll under 2012 visar varför vi betalade enorma pengar för honom. Får vi ha Gerrard skadefri finns det goda chanser för honom att producera. Jag hoppas att vi vid den här tiden nästa år är med i toppstriden, att vi under 2011 ser till att slå de sämre lagen hemma, i stället för att tappa onödiga poäng och jag hoppas att man kan se tendenser till att vi snart är ett av lagen som har rejäla chanser att ta hem titeln. 2011 var ett bra år och det finns ingen anledning att tro att 2012 ska behöva bli sämre. 2012 kanske till och med blir året då jag lär min systerson att säga både Liverpool och Maradona...

Dagens låt: The Korgis - Everybody´s gotta learn sometimes

Irritation på morgontidningen

Igår var jag nära att säga upp min prenumeration på min morgontidning, anledningen till det var ett litet stycke i tidningens ledare. Man hade radat upp saker man hoppades på under 2012, på en av punkterna hade man skrivit: Om det finns någon rättvisa vinner SAIK SM-guld 2012.
Det är ingen överdrift att påstå att det gjorde mig mycket upprörd. Jag hade kunnat acceptera om man skrev att man hoppades på att SAIK skulle vinna eller att man trodde att SAIK skulle vinna, det är trots allt en åsikt man kan ha, även om jag inte håller med. Att skriva att om det finns någon rättvisa vinner SAIK är helt befängt. Är det kanske för att de spelar i en arena som de inte har råd med eller kanske att de förra säsongen spelade med ett lag de inte hade råd med som gör att det vore rättvist om de vann? Eller är det kanske för att tidningen skrivit så mycket negativt om klubben som man försöker ställa sig in igen? Kanske är det för att spelare nekas flytt till Ryssland innan säsongen, men när en tränare ges frågan är det bara att dra? Nu är det inte alla de här bitarna som gör mig mest irriterad, det är såklart den senaste finalen. SAIK fick lyfta SM-bucklan 2011 och det var fanimej allt annat än rättvisa, alla som såg matchen, både på tv och på plats, vet att om det funnits någon rättvisa då hade Bollnäs mål godkänts och givit oss chansen att för första gången på femtio år få fira ett SM-guld. Den orättvisa avslutningen på matchen och den smärta som alla vi giffare kände efteråt gör att jag tycker att det är respektlöst att formulera sig som min tidning gjorde. Har man nyligen vunnit ett, bevisligen, orättvist SM-guld kan man inte skriva som man gjorde, det är inget annat än provocerande och inte minst felaktigt. Hade det funnits rättvisa hade inte SAIK vunnit SM-guld senaste och om det nu skulle finnas någon rättvisa under 2012 skulle Bollnäs få vinna det guld vi skulle haft i fjol. Jag har tidigare stört mig på tidningens sportsidor, då de behandlat andra lag utan respekt och kallat den anrika cupen World Cup, som numer spelas i Sandviken och då såklart benämns som en höjdpunkt, för Kalle Anka-turnering. Sportsidorna har dock blivit bättre och det är en den enda anledningen till att jag inte sade upp min prenumerstion igår.

Dagens låt: Band of Horses - Funeral

Topp 10 2011

Min årliga ranking för årets händelser var som vanligt knivig att sätta ihop, vissa händelser är svåra att jämföra med andra. Efter mycket grubblande och ändrande blev till slut så här:

10. CSKA:s uppflyttning
För första gången lyckades vi på egen hand avancera i ett seriesystem direkt genom vår placering. Vi har kvalat oss uppåt i innebandyn tidigare, men vår andraplats i fotbollen i år gjorde att vi ordnade vår första direktuppflyttning någonsin. Vi behövde minst en poäng i vår sista match för att säkra avancemang och efter 0-0 stod saken klar. En stor kväll i CSKA:s historia.
9. Peace & Love
Festivalen har tappat mycket av sin charm i takt med att den växt, trots det var vi tvungna att bege oss till Borlänge en dag i somras, anledningarna till det var Bob Dylan och Radioaktiva Räker. Att Bad Religion, Christian Kjellvander och The Haunted också spelade var såklart också positivt. De blev en mycket bra dag, trots att Dylan kanske inte var så bra som jag hoppats på förhand.
8. Festerna
Det är svårt att ranka de tillställningar som varit under året, det är främst Henrys namngivning, Olis & Karins bröllop och Hasse Holmqvist och Sofias bröllop som jag tänker på. Mycket roliga fester, som såg väldigt olika ut alla tre.
7. Interpol på Cirkus
Ett band som jag lyssnat på i många år, men inte riktigt haft chansen att se live. Nu kom chansen och jag och Malin bjöds på en kanonspelning på Cirkus i början av det här året. Förbandet var segt, men Interpol bjöd på tryck och en setlist som inte lämnade något att önska.
6. Band of Horses
Här snackar vi verkligen favoriter i repris, Band of Horses var det första band jag och Malin såg tillsammans och sedan den spelningen har vi letat efter en chans att få se om dem. I år fick vi den möjligheten och givetvis tog vi den. Återigen fick vi se en mycket bra konsert och Band of Horses framstår mer och mer som ett av de senaste årens allra bästa band.
5. Bandyslutspelet
Det här borde ha varit den händelse som hamnade högst upp, men den glädje vi giffare kände när Per Hellmyrs avgjorde SM-finalen försvann när Håkan Sjösten och hans team bestal oss på den. Den känsla som fanns i kroppen efter slutsignalen vill jag aldrig ha tillbaka och det som hände på Studenternas kommer jag nog aldrig riktigt att smälta. Vägen fram till finalen var dock en härlig tid, då Bollnäs visade samma sak som man visade i finalen, nämligen att man var Sveriges bästa lag.
4. Ryan Adams
Jag och Ronnie hade sett honom en gång tidigare, men den här gången var det annorlunda. Ryan Adams var på ett strålande humör och den spelning han bjöd på var makalöst bra. Stämningsfullt från första tonen och väldigt bra setlist. Jag trodde att jag hade sett Adams för sista gången när nyheterna om hans öronsjukdom dök upp härom året. Nu är Ryan tillbaka, kanske inte bättre än nånsin, men inte långt ifrån.
3. Weeping Willows
På tal om artister som var tillbaka. Det gick rykten om att mitt favoritband skulle lägga ner, som tur var stämde det inte och under 2011 fick jag se bandet två gånger och blev då påmind om varför de har betytt så mycket för mitt musikintresse genom åren. Det blir inte mycket bättre än Broken Promise Land live, så är det bara.
2. Glasgow
En otroligt bra resa, till en stad som var precis så mysig som vi hoppats på förhand. Trevliga människor, fina byggnader, god mat, god whisky, bra affärer, bra klubbar, ja jag skulle kunna fortsätta länge med alla fördelar den här staden visade för oss. Jag och Malin hade en härlig tid i den skottska storstaden, som verkligen gav mersmak.
1. Way Out West
Okkervil River, Avett Brothers, Pulp, Fleet Foxes, Prince, banden som underhåll i Slottsskogen i somras höll allra högsta klass och det här är bara en bråkdel av det vi bjöds på under vår resa ner till västkusten. I år tog vi en extradag i staden, det gjorde att vi hann med Universeum och mer tid till shopping. Det här är den bästa festival man kan besöka i Sverige och det har den visat två år i rad nu, världens bästa musik i kombination med en stämning bland publiken som gör att man är på gott humör hela tiden bidrar till att Way Out West är årets etta på listan.