Whiskyprovning

Igår var jag med om en ganska unik upplevelse, jag fick nämligen för första gången smaka på min egen whisky. Vi var på provning hos Mackmyra och testade vår treåriga tunna, tre år och sex dagar var den för att vara exakt och det är efter tre år den fyller whisky. Jag provade från samma tunna för cirka 18 månader sedan, då var den enbart drickbar med lite vatten i, men nu hade den verkligen vuxit på sig och smakade riktigt bra även utan vatten, trots att styrkan låg på 59%. En fjärdedel av tunnan är min och därför är jag mycket spänd inför tappningen, som kommer att ske i juli för att sedan vara redo att levereras i september. Jag är delägare i en annan tunna också, där jag och pappa delar på en fjärdedel, den har åtminstone 18 månader kvar tills dess att den är vuxen, men det är verkligen en rolig grej det här. Att ha sin alldeles egna whisky som ligger och mognar och väntar på att bli drickduglig är speciellt för mig, som är mycket förtjust i denna ljuva dryck. Jag kan inte speciellt mycket om själva skapandet, hur det går till och vad som avgör smaker och så kan jag bara lite om, men jag försöker snappa upp det som berättas under de här provningarna, då man omges med folk som verkligen inte verkar ha något annat intresse i livet än whisky, ungefär som jag och Liverpool. Om några månader levereras den i alla fall, min whisky, och med tanke på hur bra den smakade igår ser jag fram emot det mycket.

Dagens låt: Oasis - Roll with it

Stålman

Jag och Malin var och kollade in den nya filmen om Stålmannen i förrgår, även om jag aldrig varit jätteintresserad av Clark Kent och hans äventyr har jag läst tillräckligt många tidningar för att bli nyfiken på hur filmerna ska se ut. Bryan Singers version var skaplig, den hade alla förutsättningar att lyckas, men rodde inte hem det helt. Nu var det Zac Snyder som regisserade och att han är ett fan av actionscener behövde man inte fundera länge för att märka av. Bäst i filmen var Michael Shannon, som spelade den onde Zod. Det kan vara så att jag är färgad av att ha sett Shannons magnifika skådespel i Take shelter härom veckan, men jag tycker att han gjorde väldigt mycket av en ganska begränsad roll i den här filmen. Hade man önskat få till en lite djupare film hade man kunnat fokusera mer på Zod, då det ofta är skurkarna som lyfter en hjältefilm(t.ex Magneto, Jokern) och när man har en sådan duktig skådespelare i en film är det dumt att inte utnyttja det. Filmen som helhet var helt okej, den sista delen av filmen kändes en aning utdragen och en del actionscener var på tok för långa. En sak jag gillade med filmen var att man höll en seriös ton rakt igenom, bortsett från en otroligt onödig scen i filmens slutskede, skämt är aldrig en tillgång i actionfilmer och det var skönt att se att de insett det. Det kommer säkert fler filmer med Man of Steel och jag kommer säkert att se dem också, men jag hoppas de lägger mer fokus vid handlingen och vid karaktärerna då och mindre fokus vid att krossa så många skyskrapor som möjligt.

Dagens låt:Radiohead - Creep

Stadsfest i Bollnäs

Det var ett tag sedan jag var på festival i Bollnäs, sedan Bollnäsfestivalen lades ner i slutet av 90-talet har det varit sparsmakat med underhållning i staden under somrarna. Förr kunde man se både stora svenska band och internationella storheter på scenerna under festivalen som hann växa sig ganska stor, innan den gick i konkurs. Det var till och med så att det sista året hade man två festivaler i Bollnäs och det behöver man inte vara så klok för att inse att det inte fanns publik till. Hur som helst, i fjol startade man en stadsfest, där Magnus Uggla och Takida drog skapligt med folk, dock inte mig då jag hellre betalar för att slippa höra nämnda band. Man lyckades i alla fall motivera en repris av stadsfesten och i år har man satt ihop en speldag som tilltalar mig. På fredagen spelar nämligen både Perssons Pack och de lokala storheterna MID. Per Persson och hans pack har jag sett många gånger, men det är alltid garanterad kvalitet på deras spelningar och med tanke på att jag lyssnat mer på deras musik nu än jag hade när jag såg dem senast tror jag att det här kommer bli en riktig höjdare. Nu är det inte packet som drar mest, utan MID. Få band är så synonyma med mina tidiga tonår som detta trallpunkband. Jag upptäckte dem när jag gick i mellanstadiet, då min syster lyssnade på dem och har sedan dess alltid uppskattat deras musik. Första gången jag hörde dem live var ett tillfälle jag aldrig glömmer, det gör nog inte min mor och far heller. Det var på Bollnäsfestivalen, på Bolleberget, om jag skulle dra till med en gissning på år så kanske det var 94 eller 95. Under hela festivalen hade jag och David gått runt och väntat på MID, de andra banden var bara som förband, dock var det ganska många förband och det gjorde att det hela drog ut på tiden. Mamma och pappa var också på festivalen, inte för att se samma band som oss, men de visste hur gärna vi ville se MID. När festivaldagen började närma sig sitt slut hade det, som vanligt, blivit förseningar och bandet som spelade innan MID, ett coverband som hette Kiss of Thunder, hade oerhört svårt att få till ljudet på sin baskagge. I vad som kändes som en evighet satt en herre där vid trumman och trampade, det är så att jag kan minnas ljudet än idag. Flera timmar efter utsatt tid kom man igång och en spelning som kändes som en evighet inleddes. Det hade börjat ljusna ute lagom till MID klev på scenen och det som följde är nog ett av mina starkaste minnen från Bollnäsfestivalen, en ganska välfylld publik, speciellt om man ser till vad klockan var, och trallpunk som gjorde att man själv sken upp snabbare än den allt mer vaknande solen. Mamma och pappa stod en bit längre bak, jag antar att de var ganska trötta, men de lät oss stanna och se hela konserten, förutom extranumren, då var det inte så långt kvar innan pappa skulle upp till ladugården och det är en fördel om man hinner sova lite i alla fall. Jag minns fortfarande när vi gick till parkeringen och hörde de sista tonerna spelas, det var en fantastisk konsertupplevelse. Nästa fredag ska jag alltså se MID igen, nästan tjugo år efter den första spelningen och det ser jag verkligen fram emot. Gissningsvis har jag sett dem runt tio gånger nu och jag har aldrig blivit besviken. Det är inte så ofta jag lyssnar på deras skivor längre, men det spelar ingen roll, låtarna sitter fortfarande i mitt minne.

Dagens låt: MID - Snart 30

Pigalle

Jag har hittat en lunchställe här i stan som verkligen faller mig i smaken, det är tack vare min gode vän Kus som jag insett den här restaurangens storhet. Stället heter Pigalle och ligger på Söder, då alla ställen i stan har grillbufféer, tacobufféer, thaibufféer osv kan man hos Pigalle få riktig husmanskost och den är gjord fantastiskt bra. Förra gången jag var där var där fick jag en mycket god pölsa och idag bjöds det på paltbröd med fläsk, sådan mat serverar man mig veterligen inte på någon annan plats i stan. Priset är dessutom något lägre än de flesta andra lunchställena, med tanke på hur god maten är kostar det i princip ingenting. Det är inte bara maten som är bra, det är en otroligt trevlig restaurang också, man får en känsla av att hälften av de som äter där har suttit vid sina bord i många år och jag tror att det är anledningen till att det är lätt känna sig hemma på Pigalle. Drycken är annan bonus, i stället för att det finns mängder av olika sorters läsk att välja mellan dominerar här mjölk och lättöl. Att få mjölk på restauranger nu är inte alltid enkelt och det är aldrig så att man kan välja sort på mjölken, det kan man på Pigalle. Salladsbordet är ganska litet, men det innehåller saftiga, rivna morötter som smakar väldigt likt de som mormor och morfar brukade bjuda på när man åt där. Det blir garanterat fler luncher på Pigalle i sommar.

Dagens låt: John Holm - Den öde stranden

Topplista

Jag har börjat läsa igenom senaste Sonic Magazine, där rankar man de 100 bästa svenska skivorna genom tiderna. Att göra en sådan lista måste vara i princip omöjligt, både att sålla ut vilka som ska vara med och sedan i vilken ordning man ska sätta dem. Min favorit, Weeping Willows-Broken Promise Land, hade hamnat på plats 67 och det får väl ses som helt okej. Songs of Soil var 97:a och även om jag hade satt den klart högre var det roligt att se att den fick en plats. Det finns mängder av bra svensk musik, så det är svårt att sia om vilka skivor som kommer att dyka upp på 60 platser jag har kvar att utforska. Det är ingen vågad gissning att Jakob Hellmans mästerverk kommer med, Håkan Hellström och Stina Nordenstam vet jag håller till i toppen av listan och det kan jag förstå. Jag gillar listor och uppskattar verkligen när sådana här listor sätts ihop, speciellt när det är av personer som har någorlunda samma uppfattning som jag har om vad som är bra musik och vad som är dåligt. Först tänkte jag ge mig på en egen topp tio, men det skulle bli för svårt och jag är rädd att jag skulle missa någon utan riktig förberedelse. Några skivor jag dock skulle haft med på en topplista är:
Weeping Willows - BPL
Magnus Carlson - Allt är bara du, du, du
Franke - Optimismens hån
Christian Kjellvander - Songs from a two room chapel
Songs of soil - Painted trees of ghostwood
Paus - Paus
Mattias Alkberg - Anarkist
Thåström - Skebokvarnsv 209
Traste Lindens Kvintett - Jolly Bob går i land
Popsicle - Lacquer
Jakob Hellman - ...och det stora havet
Sen måste ju såklart Soundtrack of our Lives in, Hederos & Hellberg, Magnus Ekelund & Stålet, Nordpolen, Moneybrothers andra skiva, Ebba Grön, Imperiet, lite svensk trallpunk, Tommy Körberg, Perssons Pack, Brainpool, ja det hade nog kunnat bli en knivig lista att sätta ihop. Jag hoppas inte Sonic gör mig missnöjd med sin, då kanske jag måste göra en egen ändå.

Dagens låt: Ebba Grön - Mental Istid

Ledig

En rekordsnabb vårtermin är över och nu sitter jag här i soffan och har semester. Det är, minst sagt, skönt att få koppla av lite grand och inledningen av min ledighet har varit mycket bra. När jag gick hem från jobbet i fredags gjorde jag det i sällskap med min syster och Henry. Vi begav oss till Järnvägsmuseet här i stan och spenderade ett par timmar där, bland stora och små tåg, allt till min systersons stora belåtenhet. För att komma iväg och äta lunch fick vi bära med oss Henry, han var inte det minsta sugen på att lämna tågen bakom sig. Efter ett par besök i affärer åkte mina besökare hem och jag tog en tur till torget, där köpte jag rökt fisk som blev en perfekt middag åt mig och Malin. Gårdagen inledde vi med träning, sedan spenderade jag och Den Gamle Franken två timmar i gassande solsken på Strömvallen. Det bjöds inte på någon större underhållning på planen när Gefle och Öster delade på poängen, i en match som saknade både tempo och målchanser, men det härliga vädret vägde upp mycket av bristerna i spelet. När det sedan började bli kväll hamnade jag och Malin hemma hos Den Gamle Franken och Pokervinstförstöraren, där vi drack sommardrinkar och finfin whisky fram till dess att tolvslaget började närma sig. En mycket bra inledning av semestern och egentligen börjar den inte ens förrän i morgon.

Dagens låt: Goat - Run to your mama

Inga fler nu, tack

Igår var jag ensam hemma, så jag passade på att hyra en film som jag antagligen inte skulle kunna förhandla igenom annars, nämligen Universal Soldier - Day of reckoning. Både Van Damme och Dolph Lundgren var med på omslaget till filmen och det var egentligen den enda anledningen till att jag hyrde filmen, hade jag vetat hur stora deras roller var hade jag inte gjort samma val. Van Dammes karaktär i serien, Luc Deveraux, har alltid varit en hjälte, i den här filmen var han en slags ond buddahtyp, som antagligen bara var med för att lura sådana som mig att se den. Dolphs karaktär, Andrew Scott, har alltid varit skurk, den här gången var han någon slags parodi av sig själv, en sorgligt pinsam fightscen och några kamptal var det enda han bjöd på i sin femminutersinsats. Handlingen var, snällt uttryckt, bristfällig. Det var ologiskt, osammanhängande och skådespelarinsatserna av de som hade de största rollerna var patetiska. Att filmen dessutom kändes otroligt amatörmässigt gjord var såklart inte direkt något som höjde upplevelsen. Jag hoppas innerligt att Van Damme och Dolph fick bra betalt för sina insatser, även om de var ganska små, för om de inte varit med på omslaget till den här filmen hade den med största säkerhet hamnat direkt som bländande fågelskrämma.

Dagens låt: The National - Sea of love

Maraton

För ganska precis en vecka sedan stod jag för en av mina större bedrifter genom åren, då jag genomförde de 42 kilometerna som Stockholm Marathon innehåller. När jag bokade in loppet tillsammans med tre av mina kollegor för ett knappt år sedan visste jag inte om jag skulle kunna springa så långt, speciellt inte på asfalt, men det fanns ingen anledning att inte prova i alla fall. Jag har hållit igång rätt bra med löpningen under året, men längre än två mil hade det inte blivit något pass. Jag var inte direkt ensam i startområdet när klockan slog 12.10 och starten gick för de två sista startgrupperna, där jag stod, runt vägarna var det massvis med folk som tittade och det var bara att sätta av på den långa färd som loppet innebar. Den första milen var mycket trevlig, vädret var fint, publiken peppande och kroppen pigg. Den andra milen var även den en angenäm upplevelse, man tog sig genom staden och hade en hel del att titta på, samtidigt som benen var oförskämt pigga. Den tredje milen inleddes ungefär i samband med att vi lämnade Djurgården, då slog också tröttheten in. Om benen varit pigga tidigare var de nu slut, baksidan av mina lår värkte något fruktansvärt, vaderna och fötterna började även de göra sin närvaro påmind. Sedan följde tolv kilometer av ren plåga, varje steg var jobbigt. Den fina omgivningen var som bortblåst, det enda jag såg var asfalten där jag skulle sätta min fot nästa gång. Tre timmar och fyrtiofem minuter efter det att starten gått passerade jag mållinjen och det var en helt underbar känsla. Med spikraka ben tog jag mig bort till området för återhämtning, där lade jag mig på rygg innanför dörren till tennishallen, benen skakade, kroppen värkte, men på något sjukt sätt kändes det helt fantastiskt. Smärtan var inte större än glädjen över att ha genomfört något som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle klara av, för ett år sedan hade jag aldrig sprungit längre än en mil och aldrig sprungit mer än några meter på asfalt. Nu fixade jag 42 km på asfalt och även om kroppen fortfarande inte återhämtat sig helt, fötterna är lite slitna och baksidan av mina lår är inte helt i form än, har det varit värt det. Jag hoppas att det här inte var mitt sista maraton, det är ingen omöjlighet att jag står där på startlinjen igen redan nästa år.

Dagens låt: Tysta Mari - Aldrig falla igen