Vem har lurat alla barnen?

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av föreställningen jag var på igår, men att det skulle vara så oerhört bra hade jag inte på långa vägar trott. Det som Laleh och Kalle Haglund bjöd på igår var en show som verkligen berörde. På förhand hade jag nog mest väntat mig att få njuta av Lalehs röst, att poesin skulle vara speciellt rolig trodde jag inte. Men där bedrog jag mig rejält, Kalle Haglund var onekligen en fascinerande bekantskap. Hans dikter var oftast av det slag att man till en början satt och log och småskrattade åt hans fyndiga betraktelser, men helt plötsligt sade han något som fick än att sätta skrattet i halsen. Han tog upp viktiga saker på ett sätt som var enkelt att förstå, utan att använda sig av ord och språk som man som publik inte kan ta åt sig. Det han sade gick verkligen in på en gång och gav en tankar som satt kvar i huvudet efter föreställningen. Han fick en verkligen att tänka efter. Mycket av det han sade var sorgligt, men samtidigt är helt sant. Hans ord om att barn och vuxna som saknar trygghet kommer jag minnas länge. Det var precis efter dessa ord som Laleh började spela sin första livelåt, det var en ny låt som jag gillade skarpt. Lalehs röst är verkligen unik, den är nästan förhäxande vacker. Ibland blir sången så fin att man får svårt att lyssna på texterna, som håller en minst lika hög klass som själva sången. Den spontanitet som jag tycker gjort mycket av de konserter jag sett med Laleh tidigare till speciella upplevelser fanns kvar även den här gången, trots att man oftast tag upp viktiga och allvarliga ämnen. Det fanns alltid tid över till extrakommentarer och stepdans, detta gjorde att hela showen blev lättare att ta åt sig och man kände att de låg på ens egen nivå. Inget svårt intränat språk utan bara enkelt och tydligt utan att verka överdrivet seriös. Jag har ibland den bilden av poeter att de tar sig själva på alltför stort allvar och det var därför skönt att se dessa två olika typer av poeter framträda på ett så här avslappnat sätt. Jag är väldigt glad att jag fick chansen att se det som visades igår och jag skulle önska att alla gick och såg Lalehs och Kalles föreställning. Det är de utan tvekan värda!

Dagens låt: Laleh - Storebror

Laleh

Ikväll ska jag på Gävle teater tillsammans med syster och se Laleh tillsammans med poeten Kalle Haglund, det ska bli väldigt intressant. Jag har sett Laleh live två gånger tidigare och det har alltid varit underhållande, men den här gången ska det tydligen vara lite annorlunda. Det ska inte vara nån musik från hennes skiva utan bara ny musik blandad med poesi. Måste säga att det är väldigt modigt av Laleh att ge sig ut med ett sånt här projekt när hon enkelt skulle kunna fylla lokaler över hela Sverige genom att spela sina gamla låtar i säkert ett år till, i stället gör hon en sån här turné som troligen inte kommer dra lika mycket folk. Jag har aldrig varit på teatern här i stan tidigare heller, så även det kommer bli intressant. Återkommer i morgon med en liten recension av föreställningen.

Dagens låt: Laleh - Hide away

Hockey

Igår var jag på hockey med syster och kusin, det gav mig en chans att spana in lite tricks till matchen på torsdag. Tyvärr tror jag inte att de sextio minuter hockey jag såg igår kan hjälpa mig, jag är dömd att misslyckas och det gäller bara att försöka bli förkyld.
Matchen igår var mellan Brynäs(mitt favoritlag) och Färjestad(kusins favoritlag), syrran var med mest som medlare mellan mig och kusin så att vi inte skulle bli osams om det inte gick som vi ville. Nu slutade matchen oavgjort, med ett Brynäsmål i sudden som matchavslutning. Tänkte bjuda på lite bilder från vårt besök på Gavlerinken också, vilket lag som leder när bilderna är tagna märks nog.








Dagens låt: Bonnie Prince Billy - Joy and Jubilee

Jag och skridskor

Skridskor har varit ett återkommande tema här den senaste tiden, då har det mest handlat om skridskoknytning, men nu börjar det vankas något ännu värre. På torsdag är det nämligen match på min skola mellan lärare och elever. Jag blev tillfrågad förra veckan om jag kunde vara med, jag svarade lugnt att jag inte hade några skridskor och att jag inte åkt sedan högstadiet. Gympalärarinnan sa då att hon skulle försöka få tag på skridskor som jag kunde låna, varvid jag svarade att jag har storlek 46 och att hon skulle få svårt att hitta några som passar till mina välväxta fötter. Jag har sedan dess bett till Maradona och önskat att jag skulle slippa åka skridskor, men den här gången svarade han inte på min bön. Idag kom nämligen beskedet som troligen försätter hela min bekanstskapskrets i chocktillstånd, lärarinnan hade fått tag på skridskor och jag måste alltså ställa upp och spela match mot eleverna. Jag har, som sagt, inte åkt skridskor sedan jag gick i högstadiet och det är snart tio år sedan, redan på den tiden var jag fruktansvärt usel på att ta mig fram på isen med såna där mordvapen. Jag skulle säkert åka snabbare om jag fick använda en spark på isen. All min trovärdighet som lärare kommer nu att försvinna när jag vinglar omkring som en Traore på hal is, det är bara att hoppas på att det blir varmt till veckan och att isen smälter bort. Det är det enda som kan rädda mig, tyvärr kommer det väl att sluta med att jag står där på isen på torsdag och stöttar mig på klubban i något taffligt försök att inte slå mig alltför mycket.

Dagens låt: Weeping Willows - I give you the morning

Friluftsdag

Varm choklad och grillad korv. Det är ungefär det som jag minns som positivt från när jag själv gick i skolan och hade friluftsdag. Idag var jag med om min första friluftsdag som lärare och det var en ny upplevelse. När jag själv gick i skolan var det oftast slalom som gällde och jag som inte åkte slalom fick varje år tjata mig till en chans att åka pulka i backen i stället, idag var det andra alternativ som gavs. Eleverna fick välja mellan att åka längd och att åka skridskor, jag hamnade givetvis som ledare/vakt för skridskorna. Detta innebar att det var jag som fick knyta skridskor åt elever i fyra klasser, med viss hjälp från andra lärare. Jag har tidigare på den här sidan beklagat mig över hur drygt det är att knyta alla dessa otaliga par med skridskor av blandad kvalitet. Idag satt jag och knöt i säkert en timme, mina händer var blåa av allt slitande och mitt ansikte var knallrött efter att jag fått ta i som en galning för att eleverna skulle bli nöjda. Jag hade precis gjort klart skridskorna för en av grabbarna i tvåan, när han ställde sig upp, tittade ner på mig som satt smått utmattad på en matta efter att ha avslutat ännu ett par skridskor och sade med en bister ton: "Min pappa knyter mycket bättre än vad du gör." Då kände jag verkligen att mitt slit som skridskoknytare var uppskattat, jag hade slitit som ett djur hela morgonen och det här var bland det sista jag fick höra innan alla eleverna var ute på isen. Men knuten jag knöt åt denne lille man dög i alla fall till att åka med i fyra timmar, så helt hopplös som skridskoknytare kan jag ändå inte vara...

Dagens låt: Editors - En låt på bonusskivan som jag inte lärt mig nämnet på än, jäkligt bra iaf.

Pest och pina

Alla ni som följer min sida och samtidigt följer fotbollsvärlden vet att jag inte är speciellt nöjd idag. Vi gjorde vår överlägset sämsta match för säsongen mot ett United som var precis lika dåligt, om inte ännu sämre. Med tanke på att United för tillfället inte har ett lag som klarar av att spela ett bättre spel mot oss så är de nog nöjda med gårdagens match, att dessutom lyckades få in ett mål i slutet gör dem säkert än mer nöjda. Matchen igår var en av de tristaste fotbollsmatcher jag någonsin sett, jag kom på mig med att sitta och försöka klura ut vems autograf som hängde på väggen bredvid mig på olearys i stället för att se på fotbollen. Jag brukar inte kunna slita blicken från skärmen när Liverpool spelar och när folk går i vägen för tv:n brukar det börja koka inom mig, men igår hade de kunnat ställa en mimartist framför skärmen så hade jag nästan inte ens reagerat. Maken till fantasilöst spel har jag inte sett sedan Sverige och Turkiet torterade hela fotbollseuropa med tidernas sämsta fotbollsmatch under EM2000. Vi har två av världens bästa passningsspelare på mitten(Gerrard och Alonso), dessutom har vi en kantspelare av hög klass(Kewell). Därför är det för mig helt obegripligt hur den spelare på planen som är överlägset sämst med bollen(Sissoko) får ha den i nästan varje anfall. Hans roll är att förstöra motståndarnas anfall, inte våra egna. Att sedan matchen avslutas med att alla våra spelare står och tittar på när Uniteds enda hot i luftspelet får gå upp utan markering och nicka in en frispark som aldrig borde blivit till gjorde inte direkt matchupplevelsen bättre.
Näe, det är bara att bryta ihop och komma igen.

Dagens låt: Editors - Munich

Viktig match

Idag spelar Liverpool en av årets viktigaste matcher, nämligen borta mot Manchester United. Jag har hatat United så länge jag kan minnas, nästan lika länge som jag älskat Liverpool. Det föll sig liksom naturligt från början att avsky united, dte mesta med den klubben är värt att hata. Mitt har mot United började någon gång i mellanstadiet. Jag hade då två kompisar som höll på United, de var inte lika fanatiska som jag var när det gäller Liverpool men de var tillräckligt intresserade för att kunna reta mig när det gick dåligt för mitt lag. Det värsta som kunde hända en helg var att vi torskade och United vann, då fick man höra det i skolan i två dagar. Därför började jag hoppas att United alltid skulle förlora.
Sen har United alltid haft spelare som varit lätta att hata. Ta bara en sån "spelare" som Roy Keane. Han är troligen det största svin som någonsin spelat i PL. Han har genom hela sin karriär skadat spelare och uppträtt som en riktig flåbuse på planen. För mig är det svårt att förstå hur man som United-supporter kan hylla en spelare som med flit skadat spelare. Sen kom Beckham som blev så fruktansvärt hypad trots att han egentligen inte kan så mycket annat än att slå inlägg, var man än kollade så fanns han med på bild. Dessutom började en massa småungar gå runt på stan iklädd Uniteds fula tröja med nummer sju och Beckham på ryggen. I dagens United finns det spelare som Shrek, Van Nistelrooy, Cristiano Ronaldo, Gary Neville och Rio Ferdinand som är orehört lätta att känna hat mot. Arroganta spelare som lever efter egna lagar och försöker komma undan med doping, fula efterslängar och allmänt otrevligt uppträdande på planen. Dessutom får vi inte glömma ärkeidioten Alex Ferguson på bänken, näe att hata United är sannerligen inte svårt. Det värsta av allt är att så länge jag varit Liverpoolsupporter(c:a 16 år) så har United kommit före Liverpool i tabellen och det är förbannat frustrerande. Idag har vi chansen att gå om United i tabellen och samtidigt ha två matcher mindre spelade, det vore underbart om vi lyckades med det.

Dagens låt: Magnus Carlson - Det värsta av allt

Bubba Ho-Tep

Igår såg jag och Gorbatjov en av de sjukaste filmer jag sett, åtminstone om man ser till handlingen. En kort sammanfattning av filmen:
På ett ålderdomshem bor en man som påstår sig vara Elvis Presley, han bytte bara identitet med en Elvisimitatör för att slippa all uppståndelse. När sedan imitatören, som tog över som den riktige Elvis, omkom var det ingen som trodde på att denne man egentligen var Elvis. Tillsammans med Elvis bor en man som påstår sig vara John F Kennedy, att han är svart förklarar han med att man målade honom svart för att ingen skulle tro honom. På ålderdomshemmet härjar en mumie som håller sig vid liv med hjälp av att äta själar ur röven på alla pensionärer. Kennedy upptäcker att mumien klottrat på toaletten, han hade skrivit "Cleopatra suger åsneballe" med hieroglyfer. Kennedy och Elvis påbörjar då jakten på mumien.

Slutet tänker jag inte avslöja, men jag kan lugnt säga att det var en ganska skruvad film. Trots att handligen, som ni märker, var minst sagt annorlunda så hade filmen en slag seriös stämning över sig. Det var inte den bästa film jag sett, men den var helt ok. Man gapskrattade aldrig, men det var många roliga delar av filmen och med tanke på den speciella handligen satt jag ofta med ett förvånat leende på läpparna när jag tittade. Man fattade liksom inte hur man kan komma på såna sjuka saker och ändå komma undan med det.
Mitt betyg: TTT

Dagens låt: The Streets - Wouldn´t have it any other way

Kvällstrött

Många av de inlägg jag skrivit de senaste veckorna har handlat om den omställning jag fått göra nu när jag jobbar i stället för att plugga. På morgnarna är det helt andra tider som gäller, men jag har nu börjar vänja mig vid det och har inga större problem med att kliva upp. Dessutom har jag hittat en perfekt väckningssignal på min mobil som gör att jag dels slipper åka upp ur sängen med en galen alarmsignal skrikandes i rummmet, min gamla väckarklocka var nämligen en pest, och dels att jag slipper bli väckt av morsan som har som hobby att hitta på irriterande sätt att väcka sina barn på, något som syrran kan intyga. Däremot så märker jag att jag är mycket tröttare på kvällarna, men jag ser det ändå inte som något speciellt negativt. När jag pluggat har jag oftast haft sovmorgon nästan varje dag och då blir det lätt så att man går och slappar på förmiddagen, därför brukade jag heller inte bli speciellt trött på kvällarna. Jag fick ofta gå och lägga mig enbart för att det inte fanns något kvar att se på tv, nu har jag inte alls samma problem. Nu är jag i stället skittrött när jag ska lägga mig och det är faktiskt ganska skönt, jag uppskattar verkligen sömnen mer nu och känner att den i högsta grad är nödvändig. Det är riktigt härligt att få lägga sig och sova och det är känsla jag inte haft sedan jag gick i gymnasiet. Självklart är det skönt att kunna slappa på samma sätt som jag gjorde om dagarna när jag pluggade, men nu när jag går och lägger känner jag att jag uträttat något och därför behöver vila, det kände jag inte alltid under min tid på högskolan.

Såg förresten att Laleh blev belönad med två rockbjörnar, det var verkligen helt rätt. Däremot är det fruktansvärt att Darin kunde vinna en rockbjörn i konkurrens med Moneybrother.

Dagens låt: Laleh - Han tuggar kex

J-O

Internet är inte alltid så bra som man önskar, därför har det blivit sparsamt med inlägg från mig den här veckan. Idag har jag jobbat över och kommer därför inte att skriva något längre inlägg, det blir däremot otroligt kvalitativt.
Igår visade SVT en dokumentär om Sveriges genom tiderna störste idrottsman, nämligen pingisguden Jan-Ove Waldner. Jag har spelat pingis, mer eller mindre aktivt, i sexton år och under hela den tiden har J-O varit en världsstjärna. Det kommer aldrig att komma en spelare som honom igen, det är jag helt säker på. J-O är helt unik, en sådan enorm bolltalang och en suverän vinnarskalle. För mig är han större än både Stenmark och Björn Borg. Att under en så lång period vara i världseliten i en sport som bordtennis som verkligen förändrats de senaste tio åren är helt ofattbart. J-O har slagit kineser både till elva och till tjugoett och med den nya bollen och den gamla bollen, med de nya servereglerna och med de gamla. Det spelar liksom ingen roll vad som hänt med sporten, eller vilken typ av spel kineserna använt sig av så har J-O ändå varit i toppen när det verkligen har dragit ihop sig till mästerskap. Jag har sett J-O live några gånger, men det är gång i Söderhamn som han gav mig det starkaste minnet. Han hade då kommit tillbaka till elitserien efter en proffssejour, och det är ingen överdrift att påstå att han kanske inte tog alla seriematcher på blodigt allvar. Just den här gången hade han glömt sin racket hemma i Kalmar, detta medförde att han var tvungen att låna racket av en lagkamrat. Att spela med någon annans racket i pingis är svårare än det låter, men J-O lyckades ändå vinna sina matcher. Mellan matcherna satt han och käkade godis på bänken med sina lagkamrater, han visade absolut inga tecken på att ladda till matcherna. Han bara klev ut i hagen och spelade en pingis som var helt osannolik. J-O är och kommer alltid att vara en av de största idrottsmän som jag sett, alla länder och alla sporter inräknade, och näst efter Maradona finns det nog ingen jag ser upp till lika mycket.

Dagens låt: Freddie Wadling - Tjuven

Perfekt dag för Pool-fans

Igår var det en perfekt dag för alla Liverpool-fans, inte bara för att det blev tre poäng omt Spurs, utan också för att en gammal hjälte sänkte United. Det var Robbie Fowler som fick hoppa in under den sista kvarten i derbyt mellan Manchester City och Manchester United. Ställningen när han kom in var 2-0, men United reducerade snart till 2-1 och det började bli lite spännande. Egentligen brukar jag inte sitta och hålla på lag i matcher när inte Liverpool spelar, men när United spelar håller jag alltid på motståndarna. Med bara några minuter kvar av matchen fick Fowler ett kanonläge i straffområdet, självklart gör en målgörare som han mål då. Efter målet sprang han och firade alldeles framför United-klacken, de gamla Liverpool-känslorna sitter djupt rotade i Fowler och självklart är det extra för honom att sänka det lag som han föraktar mest.
Nu ligger vi bara en poäng bakom United, med två matcher mindre spelade och dte börjar se riktigt bra ut. Nästa helg är det hatmöte mellan oss och de avskyvärda svinen från Manchester. Det vore suveränt om vi kunde sätta dom på plats då, och visa att vi är det bättre laget.

Jag såg att jag hade gjort en skaplig felskrivning i ett av mina inlägg från igår. Jag hade råkat klanta mig med tangenterna och skrivit "hel gås" i stället för "helg så". Meningen blev en aning svårtydd, men jag valde att inte ändra den, som ett straff till mig själv för att jag var så klantig.

Dagens låt: The Smiths - Shakespeare´s sister

Hundbajs

I dagens arbetarbladet var det en halv sida med insändare som klagade på att alla med hundar låter hundbajset ligga kvar i snön när de rastar sina hundar, något som resulterar i att alla gångvägar ser ut som hundbajsaléer. Dagen till ära kom min hundvän Plummer på besök tillsammans med mina föräldrar. Medans mina föräldrar tog med syrran ut till IKEA så skulle jag ta en promenix med Plummer. I början när han besökte mig hade han stora problem med att uträtta sina behov här, men numera har han inte som helst problem. Vi var ganska så ensamma efter vägen när vi gick, men efter en stund började en äldre dam att komma ikapp oss. Hon såg inte direkt ut som en glad person, verkade inte vara någon hundvän. Precis när hon nästan kommit ikapp oss hoppade Plummer upp på kanten, satte sig på huk och kläckte ur sig en skithög av ett slag som inte skådats sedan Wayne Rooney föddes. Jag befann mig då i en tuff sitts, med dagens insänadre i bakhuvudet och surtanten i bakhasorna var jag tvungen att försöka se ut som att jag skulle ta upp bajset, medans jag egentligen inte ens skulle ta i hundbajs under pistolhot, inte ens med en plastpåse. Jag lät damen passera, sedan började jag stoppa ner handen i fickan för att det skulle se ut som om jag skulle ta upp en hundbajspåse. Det var tur, för damen hann bara passera innan hon vände sig om och tittade med en sur blick mod min numera tommagade hund. När hon såg att jag hade handen i fickan antog hon säkert att jag skulle ta upp bajset efter Plummer och hon gick vidare utan att klaga på mig och Plummer. När hon hade kommit en lagom bit ifrån oss gick jag helt enkelt vidare och lät skiten ligga kvar, det skulle aldrig falla mig in att ställa mig och plocka upp den hög av skit som kommer när en 40-kiloshund inte uträttat sina behov på hela dagen. Jag skulle gärna se tantens ansikte när hon går förbi där nästa gång och ser högen ligga kvar.

Dagens låt: Ray Charles - Baby it´s cold outside

Helg

De senaste dagarna har jag haft fullt upp ändå till kvällarna, därför har mitt skrivande här blivit lidande. Detta ska förhoppningsvis inte återupprepas. Nu har jag i alla fall helg och jag tror inte jag uppskattat en hel gås här mycket tidigare. Även om det verkligen är skitkul att jobba så är det skönt med två dagar helt ledigt där jag kan sova ut, även om jag har saker att rätta och planera så kan jag göra det i mitt eget tempo när jag själv vill.
Igår höll jag i en idrottslektion och var med om en lite speciell incident. Det var en av killarna som var förkyld och inte fick vara med för sina föräldrar. När han satt på bänken och tittade på började han hosta och harkla sig, sen sade: "Jag mår illa, jag tror att jag kanske måste spy." Jag frågade honom om han var säker, som svar fick jag: "Jag tror det, lukta här", varvid han pekade in i munnen. Alla som känner mig vet att jag är ganska kräsmagad och att lukta in i munnen på en kille som påstår sig vara spyfärdig är bland det sista jag skulle göra. Jag skickade ner honom på toaletten i stället, om han nu skulle spy fick han göra det där och kände inte att jag behövde lukta i hans mun får att bestämma det.
Jag råkade dessutom svära för andra gången i skolan igår, det är verkligen svårt att låta bli de där vardagssvordomarna som man inte ens tänker på. Att gå en hel dag utan att säga "fan" eller "jävla" är inte helt enkelt, svordomarna är en del av mitt språk och för mig är de inga svordomar, men när jag umgås med så pass små barn som jag gör nu gäller det att hålla igen. Igår råkade jag säga "jävla" och de två barn som var med mig då blev genast tysta. Jag försäkrade dem om att det inte var meningen att använda ett så pass hårt ord.

Dagens låt: Ray Charles - Baby it´s cold outside

Agger

Idag har jag jobbat från 07.50 till 16.30 och det är jag verkligen inte van vid. Med tanke på att jag nu är väldigt trött och har en soffa som hägrar i närheten så blir dagens inlägg inte speciellt långt.
Dock kan man nu konstatera att det verkar komma en dansk till mitt kära Liverpool. Efter värvningen av Kromkamp verkar nu Bröndbys back Daniel Agger vara på väg till laget och jag tror det är en bra värvning. Jag har inte sett honom spela speciellt mycket, men jag har läst en hel del om honom med tanke på att vi varit intresserade av honom en längre tid och det jag läst verkar mycket bra. Hoppas värvningen slutförs innan veckoslutet.

Dagens låt: The Smiths - The boy with a thorn in his side

06.30

Som student har man oftast ganska lämpliga morgnar, det var under en period av min utbildning som jag inte ställde klockan på väckning på en hel termin. Alla lektioner vi hade då började vid ett och då är det ingen risk att jag sover. Nu när jag är arbetare är det helt andra saker som gäller, nu står min klocka på larm vid 06.30 varje morgon och det är verkligen ovant. Jag känner mig inte speciellt trött när jag kliver upp och så länge jag inte tittar mig i spegeln på vägen ner så kan jag psykiskt övertyga mig själv om att jag är ganska pigg, om jag nu skulle råka se mig i spegeln så ser jag ganska snabbt att jag egentligen är halvsovande. När jag ätit och satt mig i bilen så har jag musik som piggar upp mig, Smiths kan bota all trötthet. Den första trötthetssmällen skulle kunna komma när jag sätter mig i lärarrummet där det ofta är ganska nedsläckt på morgonen, men som tur är finns det kaffe på vägen till soffan som kan få mig alert igen. När sedan lektionerna börjar har jag helt enkelt inte tid att vara trött, det är full fart hela tiden och det är bara ibland det ges tillfälle att gäspa lite grand. Däremot när jag kommer hem och lägger mig på soffan så märker jag att jag inte riktigt är van vid det här tempot än, även om klockan är fyra så känns det som att den är närmare tolv. Jag börjar så smått förstå varför mina föräldrar, när jag var yngre, ibland hade en tendens att snarka sig igenom filmer en fredagkväll. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva gå och lägga mig vid tio, men så har varit fallet de senaste två dagarna och jag har en känsla av att det kommer fortsätta så ett tag. Men det känns ändå mer motivernade att kliva upp trött nu än vad det kändes att kliva upp utvilad under tiden på högskolan.

Dagens låt: The Smiths - Half a person

Kallt överallt

Nu har vintern verkligen kommit till Hälsingland och jag hoppas innerligt att den inte blir långvarig. I morse när jag kom till skolan var det nästan tjugo grader kallt och det kändes i bilen på vägen dit, de första milen satt jag och huttrade med armarna tätt mot kroppen. Värmen i min är inte alltid den bästa, men som tur är fungerar stereon även när bilen är kall. Med Smiths i högtalarna så blir man genast lite varmare.
När jag kom till skolan var det morgonmöte och då var lärarrummet ganska fullt, det gjorde rummet närmare. Jag märkte sedan att man inte planerat att lägga ner allt för mycket kraft på att värma rummet, när alla gick blev det nämligen ganska kyligt och under dagen gick tempen aldrig över sjutton grader inomhus. Utomhus höll den sig också kring sjutton grader, men där var det minus som gällde. Jag är verkligen glad att jag inte var rastvakt idag, då hade jag troligen stått fastfrusen på skolgården fortfarande.
En positiv sak som kylan för med sig är att jag slipper alla dessa raster knytandes skridskor i korridoren. Jag hatade att åka skridskor när jag gick i skolan, en av anledningarna till det var att det var så jäkla drygt att ta av och på skridskorna. Som lärare måste jag ta av och på skridskorna på 10-15 barn varje rast och det är inte speciellt roligt. Det brukar ofta vara så att jag hinner klart med knytandet lagom till det ringer in och alla kommer tillbaka, den som då väntat till sist med att få sina skridskor knutna brukar då vara måttligt glad.
I morgon är det jag som är rastvakt, så jag hoppas verkligen att man hade rätt på tv igår då man påstod att det skulle vara nollgradigt.

Dagens låt: Herman Hermits - No milk today

Jobb i morgon

I morgon tar jag steget in i arbetslivet, efter fyra och ett halvt års studerande på högskolan ska jag helt plötsligt kliva upp tidigt för att arbeta varje dag ändå fram till sommaren. Jag tror det kommer kännas väldigt ovant till en början, men jag ser ändå fram emot det. Skrivandet på mitt examensarbete har varit tråkigt och segt, därför blev det ett lyft när mig när jag fick komma ut och jobba månaderna innan jul. Nu ska jag tillbaka till samma klass och samma skola som jag var på under den tiden och jag tror det är en ganska perfekt start på mitt arbetsliv. Även om jag är utbildad högstadielärare så har jag lärt mig mycket av att vara på lågstadiet och jag har en känsla av att även de här kommande månaderna kommer vara lärorika.

Liverpool gjorde en pinsam insats igår, även om det blev vinst med 5-3 mot Luton så satt jag och skämdes i soffan. Det är för mig helt oförståeligt hur man som proffs kan agera så respektlöst mot sina fans och i princip bara ställa ut skorna på planen när det är dags för match mot ett sämre lag. Vi hade en jävla tur att vi lyckades vända matchen igår, bara att tacka Xabi Alonso och Pongolle för det.

Dagens låt: Gorky´s Zygotic Mynci - Happiness

Team America

Southpark är en av mina favoritserier, tror aldrig att jag sett ett avsnitt utan att skratta. Humorn är otroligt sjuk och karaktären Cartman är helt enkelt oslagbar. Matt Stone och Trey Parker som gjort serien börjar mer och mer framstå som komiska genier för mig. Förutom serien gjorde man en långfilm med Southpark-karaktärerna, självklart mycket bra, och en långfilm där de själva spelade huvudrollerna, Basketball.
Deras senaste verk, som jag sett, är Team America - World Police. Det är en dockfilm om den amerikanska världspolisen som ständigt rycker ut och "räddar" världen, deras insatser är inte direkt fläckfria och de får stora delar av världen mot sig. Handlingen är briljant och skämten är precis på den höga nivå man väntar sig med dessa skapare. Men något som överraskade mig var de i den filmen fått med den kanske ultimata kärleksförklaringen.
Jag har genom åren lyssnat på väldigt många kärlekslåtar, både bra och dåliga, men jag har aldrig tidigare hört en text som verkligen fått mig att förstå hur illa den som sjunger mår. Om man verkligen saknar någon oerhört mycket finns det antagligen inget bättre sätt att säga det på än som huvudpersonen i Team America sjunger:
"Jag saknar dig lika mycket som Ben Affleck saknar skådespelarlektioner."
Har man någon gång sett en film med den vidrige och träige Affleck så förstår man på en gång hur fruktansvärt mycket huvudpersonen verkligen saknar sin tjej när han tar till ett sånt här tungt artilleri. Stone och Parker är väldigt bra på att skriva texter till sina filmer, men det här måste vara den enskilt bästa textraden de någonsin skrivit.

Dagens låt: Interpol - Evil

Att upptäcka ny musik

Musik är en väldigt viktig del av mitt liv, hur man än mår finns det alltid någon musik som kan få en att må bättre. Numera är det dock en utmaning att upptäcka ny musik, det som visas på tv kan ju milt uttryckt klassas som skräp. Den musik som, mestadels, spelas på mtv och ztv är artister som är stöpta i precis samma form och sjunger låtar som andra skrivit, helt utan hjärta. Därför gäller det att vara vaksam när det ges tillfälle att upptäcka nya band. Några exempel på hur jag upptäckt några av mina favoriter:

-Weeping Willows - Genom Pistvakt
-Smiths/Morrissey - Genom att läsa en WW-intervju
-Mercury Rev - Genom att se kort snutt av deras spelning på Sen kväll med Luuk för en massa år sedan.
-Editors - Genom att läsa en recension av deras skiva i en tidning.
-Bright Eyes och Bonnie Prince Billy - Genom en blandskiva jag fick ab en av syrrans kompisar.
-Eric Clapton - Hörde Tears in heaven på radion och fastnade.

Det har hänt en gång de senaste åren att jag upptäckt en artist via ztv, det är Christian Kjellvander som jag såg en låt med. det var videon till "Oh night" som visades och sen var det bara att gå och köpa skivan.
Igår upptäckte jag ännu ett bra band, den här gången var det genom en sympatisk skribent på liverpoolswedens diskussionsforum. Hans signatur var S.Nicol, efter den gamle backen Steve Nicol. Det finns faktiskt en hel del fans där som ger en stort utbyte med musiktips, Sundance Kid hjälpte mig med Bright Eyes och YouWillNeverKnow har gång på gång visat prov på suverän musiksmak. Mitt fotbollsintresse har således givit mig ännu ett tillfälle att upptäcka ny musik. Jag har fått tips av -nothingman- att lyssna på det nya svenska stjärnskottet Hello saferide och det ska jag ta tag i framöver. Men nu åter till bandet jag upptäckte igår. På forumet har vi en tråd där musik diskuteras. S.Nicol skrev där att han lyssnade på Editors, något jag självklart nappade på eftersom jag snart lyssnat sönder deras skiva. Han skrev då att jag borde kolla upp ett band som hette Interpol. Jag litar på liverpool-fans och skaffade mig deras två skivor så fort jag kunde. Det var ingen överraskning att låtarna var jäkligt bra, de påminner mycket om Editors och de här två skivorna kommer nog spelas i min lägenhet i några dagar nu.
Kan för övrigt tillägga att det är en hel del besökare på forumet som gillar Morrissey, Liverpool-fans är inte bara världens bästa fans, de har världens bästa smak också.

Dagens låt: Interpol - Slow hands

Lynley

Jag har tidigare på den här sidan skrivit om tv-deckaren Morden i Midsomer och om hur viktig den är för att sommaren ska vara komplett, en annan serie som brukar visas på tv under sommaren är Kommisarie Lynley. Det är en serie som påminner en del om Midsomer, men jag tycker nästan att den är ett snäpp bättre. Den är lite mer realistisk och lite mer allvarlig, Midsomer är en mysig serie medans Lynley är en aning mer seriös. Hur som helst har svt visat tre avsnitt av denna fenomenala serie under den senaste veckan, ikväll är det det fjärde och sista avsnittet. Jag missade tyvärr det första avsnittet, men sedans dess har jag sett alla(två) avsnitt och de har varit av samma höga klass som vanligt.
Det är en jäkla tur att svt finns, som köper in brittiska serier av kvalitet. Även om fyran satsat ganska bra på amerikanska serier som 24 och Lost så blir det väldigt enahanda med bara amerikanska serier eller svenska dokusåpor i kanalerna utanför svt. Det är samma sak på kanalerna varje kväll och även om vissa serier är bra så blir det trist i längden. När det visas deckare på svt är det oftast väldigt bra sådana och det är konstigt att inte andra kanaler nappar på det och försöker köpa in egna. Men frågan är väl om man skulle stå ut med att se en 90 minuters deckare om det skulle klämmas in en halvtimme reklam mitt i allt också...

Dagens låt: The Streets - Empty cans

Tribute to Mannagrynspudding

Nästa vecka börjar jag jobba. Jag ser fram emot det av många anledningar, men en av de allra största anledningarna är att jag, när jag jobbar på den skola jag är nu, får äta skolmat med eleverna. Det är inte så att all skolmat är något att ha, det är en utmaning att få i sig den mindre delikata Gulaschsoppan och tomatsåsen man får till spaghettin håller inte ens studentnivå, men jag hoppas efter jul få äta en maträtt som jag verkligen saknat ända sedan jag slutade gymnasiet. Maträtten jag menar är självklart mannagrynspudding. När jag gick mina första år i skolan gjorde jag det på en väldigt liten byskola, där hade man av någon anledning fått för sig att det var en bra idé att förpesta denna underbara måltid med russin. Det finns ingen som helst logik i att man kastar i såna där svarta, äckliga knölar i en maträtt som är snudd på komplett. Tyvärr var så fallet och därför upptäckte jag inte mannagrynspuddingens storhet förrän jag bytte skola i femman. Skolan jag då kom till var bättre på alla sätt och vis, men en av skolans stora fördelar var att man lät bli att kasta i russin i maten. Skolmaten var ofta bra, men när det serverades mannagrynspudding var det verkligen som julafton. Saftsåsen man hade till var mindre viktig, huvudsaken var att man fick med så mycket pudding som möjligt. Jag vet att min gamla klasskompisar från den här tiden, exempelvis Gamle Franken, talar sig varm om en currygryta vi fick men för mig är det ingen tvekan om vilken maträtt som gjorde det värt att genomlida varenda smaklös Klas kalaspudding och varenda blaskig Höstsoppa. När jag sedan började på gymnasiet hade jag turen att även fortsättningsvis slippa russinen i mannagrynspuddinngen, har aldrig kunnat fatta vad de tänkte på när de slängde i russinen på min första skola och jag kommer nog aldrig att få ett svar på det heller. Efter mina tre år i gymnasiet var det dock slut med skolmat för min del och således ingen mer mannagrynspudding. Jag har varit ute på praktik, eller VFU som man av någon anledning valt att kalla det numera, i 15-20 veckor under min utbildning men jag har aldrig haft turen att få chansen att återuppleva min gamla favoritmat. Nu när jag ska jobba på samma skola under flera månader i streck så hoppas jag verkligen att jag ska få chansen att än en gång känna den underbara smaken av mannagrynspudding i min mun.

Dagens låt: Moneybrother - Nobody's lonely tonight

Nyårsfesten i bilder

Eftersom jag inte har så mycket att skriva om idag tänker jag dela med mig av några bilder från nyårsfesten jag besökte, håll till godo.


Från vänster: Per, Ante, jag och Ola.


Från vänster: Fugelsang, Gamle Franken och Per.

Från vänster: Ola, Ante och jag.









Dagens låt: Eric Clapton - Tears in heaven

Gott nytt år!

Nu är 2005 över och 2006 är här. Igår var jag hos en kompis på middag för att fira att det var dags att byta år. Vanligtvis brukar jag inte ge speciellt mycket för nyårsfester, det brukar vara så att man tänker att det ska bli så mycket roligare än alla andra fester och sedan när man väl är där så har man så höga förväntningar att det bara blir dåligt. Men igår hade vi verkligen en trevlig fest där vi åt gott och pratade, precis som det ska vara.
Nu är i alla fall ett nytt år här och jag vill önska er alla ett Gott Nytt år och samtidigt peka på några saker som jag ser fram emot under 2006:

-Liverpool-resan i april.
-Clapton-konserten i Globen i sommar.
-X-men 3 i maj.
-Morrissey släpper nytt.
-Fotbolls-VM, såklart.
-Jobbet.
-Arvikafestivalen.

Det ser ut som om det här kommer kunna bli ett bra år också.

Dagens låt: The Smiths - Miserable lie