Det var verkligen inte mycket som gladde under lördagen, när vi återigen åkte ut alldeles för tidigt ur den prestigefyllda FA-cupen. Svaga insatser på planen och en ny teknik som helt uppenbart inte är redo att användas än, visst är det bra att domsluten blir rätta, men det får inte vara på bekostnad av upplevelsen att se en fotbollsmatch pulsera.

Om vi börjar med det stora samtalsämnet, VAR-tekniken, som vi för första gången fick se Liverpool spela med. Jag tror att det här är en väg vi ofrånkomligen kommer att tvingas gå, det är så små marginaler i fotbollen och mål kan betyda så extremt mycket idag, både när det gäller titlar och inkomster, men det kan inte få se ut som det gjorde igår. Visst, domsluten rättades, men den första halvleken blev så otroligt sönderryckt att matchen aldrig kändes riktigt levande. Domarens roll i fotbollen idag är väldigt utsatt, de granskas enormt och sågas längs med fotknölarna för varje misstag. Filmandet och förstärkandet från spelarna gör det i stort sett omöjligt för dem att gå felfria från matcherna, men kan vi samtidigt förvänta oss att ska gå igenom matcherna utan att ta några felbeslut? VAR-tekniken gör domarens situation mindre utsatt och det är bra. Titlar bör med VAR-tekniken inte avgöras av några tveksamma offsideavblåsningar eller av några felblåsta straffar, det är bra. Men, om det ska ta den tiden som det gjorde igår är det ändå inte värt det. De bästa matcherna är intensiva, pulserande och drar med oss supportrar in i kampen, ett tre minuters avbrott för att kolla en offside skulle vara förödande för en sådan match. Vid tv:n var det extremt frustrerande, jag kan inte ens tänka mig hur segt det måste ha varit att sitta på The Kop under matchen igår och se den ryckas sönder av den ena kameragranskningen efter den andra. Vi kommer inte att komma ifrån videogranskande i framtiden, men jag hoppas de väntar med att prova den igen innan de har ett system som verkligen fungerar. Hockey är fullt av avblåsningar, powerbreaks och timeouts, en kameragranskning där blir mer en naturlig del av spelet. En del av storheten i fotboll är flytet i spelet, det får inte gå förlorat.

Nu var inte videogranskandet det stora problemet i gårdagens match, vi stod för en otroligt svag insats rakt igenom hela laget och det är tydligt att smällen mot Swansea inte skakats av. Visst är Coutinho saknad, men samtidigt gör vi två mål och skapar en straff, det ska räcka för att slå ett lag som WBA. Det räcker dock inte om man inte sitter ihop som ett lag. Den stora skillnaden som jag tycker man kunnat ana under den period där vi hade vår förlustfria svit var att våra lagdelar hängde samman bättre, backlinjen samarbetade, mittfältet deltog i spelet och den offensiva trion hjälpte till i presspelet. Allt det var som bortblåst igår. Att backlinjen inte fungerade som den skulle kan såklart delvis förklaras av att de aldrig tidigare spelat tillsammans, att deras samspel skulle klicka omgående var såklart inte att vänta sig, men bättre än igår måste det kunna vara. Moreno och Alexander-Arnold var båda helt under isen och hjälptes inte av att van Dijk och Matip fortfarande jobbar på att hitta sina roller tillsammans. Det ska dock sägas att hjälpen de fick från mittfältet igår var helt obefintlig, för andra matchen i rad tycker jag att Emre Can brister rejält i sin defensiva mittfältsroll. Jag kan ibland få en känsla av att han lever mer på inställning än på spelförståelse, för dipparna han har när han kommer fel in i matcherna är långt ifrån godkänt. Sen att vi har en spelare som inte vill förlänga kontraktet som kapten stör mig något oerhört, men kaptensrollen verkar uppenbarligen inte vara det den en gång var. 

Jag ska inte hänga upp mig för mycket vid reaktionerna på sociala medier, alla reagerar olika vid förluster och alla ser olika på hur man bygger ett lag. Jag kan dock tycka det är lite trist att se hur lågt förtroende för både våra spelare och för Klopp sjunkit under de senaste tio dagarna, det var klackarna i taket efter segern mot City, men det räckte med att en förlust och en tappad ledning för att domedagsstämningen skulle infinna sig igen. Tålamod finns inte i dagens fotboll, man är aldrig bättre än sin senaste halvlek, men innan man sågar lagbygget allt för mycket kan man försöka minnas att vi kliver in i en åttondelsfinal i Champions League för första gången sedan 2010 om ett par veckor, samtidigt som vi har greppet om en fjärdeplats i ligan. Vi ska såklart sträva efter mer, det ska aldrig vara okej att åka ut i fjärde omgången av FA-cupen, det ska aldrig vara okej att förlora med en seriejumbo, men vi kan inte heller låta det överskugga den utvecklingen som vi bevisligen gått igenom sedan Klopp kom. Vi har fortfarande brister, men de visar sig inte lika ofta som förra säsongen, som i sin tur var en stor förbättring jämfört med säsongen innan

4-1 hade blivit 4-3, bilderna av de ledningar vi tappat de senaste åren började vevas i huvudet. Ett till mål bakåt hade betytt att den magnifika insats vi stått för utraderats och att matchen i stället skulle ha blivit ihågkommen för Citys upphämtning. En kväll där Anfield levde upp ordentligt skulle avslutas i sorg. Jag tror inte jag överdriver om jag säger att min puls inför Citys sista frispark var i paritet med avslutningen mot Chelsea i Champions League 2005. Efter försäljningen av Coutinho behövde vi visa att vi står pall, det fick inte brista.

Kvitteringen kom aldrig, segern var ett faktum och vi blev laget som satte stopp för Citys förlustfria svit. I stället för att behöva grubbla över varför vi lite för lätt rasar samman under press kan vi nu fokusera på vinsten, på de tre poängen och på spelarinsatser som verkligen stack ut. Man kan sällan klaga på inställningen hos våra spelare, sedan Klopp kom till klubben har spelarna givit sitt yttersta på planen, men det vi såg igår var något utöver det vanliga. Vi kunde bara efter några minuter se att den elvan som givits chansen hade bestämt sig för att visa att de kan prestera utan den flyktande brassen, de skulle visa att försvaret inte stod och föll med nyinköpte van Dijk. Varenda närkamp vanns av våra spelare, Lovren och Matip klev stenhårt och träffsäkert in i sina brytningar och visade en pondus man länge saknat. Strax framför dem sprang en Emre Can runt som inte gick att känna igen, den första kvarten han presterade var den bästa jag sett honom göra, ingenting passerade honom. För första gången kunde jag på riktigt känna att det vore en stor förlust om han lämnade oss. Lite längre upp i planen hade vi fyra spelare som drev Citys försvar till vansinne, vi hade ett presspel som hade ligans spelskickligaste målvakt att se stressad ut. Tonen sattes från start, vi skulle bara vinna den här matchen.

Attityden och inställningen personifierades mest av Andy Robertson och hans vansinnespress i den andra halvleken, då han, påeldad av stora delar av Anfield, fick tillbaka Citys spel till deras eget straffområde. Urladdningen var höjdpunkten på en insats av skotten som måste ses som hans riktiga genombrott i Liverpool, efter flera bra matcher klev han in mot en formstark Sterling och tog bort honom totalt ur matchen. För ett år sedan spelade Robertson matcher i bottenstriden med Hull, nu spelade han stormatch på Anfield som om han inte gjort något annat. Att han är ett nyförvärv som börjar visa sig vara väldigt lyckat blir mer och mer tydligt, är det här den nivå han tänker hålla kommer han snart att vara den bästa vänsterback vi haft under 2000-talet. Det är såklart lätt att dra för stora växlar av en sån här insats, men när man ser tillbaka på hans matcher den här säsongen är det få gånger han gjort misstag, desto fler gånger som han dominerat sin kant. Morenos form under inledningen av säsongen gjorde att Klopp kunde matcha in honom lugnt, något som kritiserades från flera håll, nu när han är inne i vårt spel och lärt sig Klopps sätt att tänka presterar han på en mycket hög nivå och visar hur klokt han matchats in. Kanske hade han fortfarande varit bänkad om Moreno inte skadat sig, men som säsongen artat sig har hans första tid i klubben hanterats oerhört bra.

Samma sak gäller gårdagens första målskytt, Oxlade-Chamberlain hade även han en ganska liten roll när han först kom till klubben. Några korta inhopp, enstaka starter och mycket tid vid sidan av planen. Värvningen kritiserades mer och mer för varje insats han gjorde, svaga landslagsinsatser gjorde inte saken bättre för honom. Men, efter att ha jobbat med Klopp i några månader är det en ny Ox vi ser och under gårdagens match var han en gigant. Ox, Robertson och Salah, som vi hyllat om och om här det senaste halvåret, befäste alla igår känslan av att Klopp verkligen vet vad han vill med sina inköp. De visar sig alla vara som klippta och skurna att spela det spel som vår tyske ledare vill att vi ska visa upp. Som jag tidigare skrev, det är lätt att dra för stora växlar av en sån här insats, men att Oxlade-Chamberlain utvecklas hos oss börjar kännas mer och mer tydligt.

Nu är det alltså klart, det som vi alla visste skulle komma en dag. Coutinho har lämnat Liverpool FC för att bli en del av Barcelonas lagbygge. Det är överraskande att övergången kommer redan nu, jag tror att de flesta av oss var inställda på att han skulle bli kvar säsongen ut, för att sedan lämna under sommarens fönster. Än så länge vet vi inget om hur det kommer att bli med ersättare, det är långt ifrån säkert att det kommer att dyka upp någon ny redan nu i januari. Klopp brukar visar stor tilltro till spelarna i truppen och hittills har det visat sig vara en bra taktik.

Redan för ett år sedan började jag att mentalt förbereda mig för att vår lille magiker skulle lämna klubben, om man har en spelare som producerar i det brasilianska landslaget och det börjar att komma rykten om att Barcelona är intresserade är den här utvecklingen tyvärr svår att komma ifrån. Vägen fram till övergången har varit precis så smutsig som man hade kunnat föreställa sig, flirtandet från den spanska storklubben har varit i stort sett konstant och de senaste månaderna har de nästan behandlat Coutinho som om hans ankomst till klubben var klar. Det stör mig något enormt att Barcelonas agerande fungerar, de har gjort det förut och det kommer att göra det igen. Att Coutinho vill gå till Barcelona är såklart något vi bara får acceptera, även om hans agerande på vägen dit hade kunnat skötas på ett klart bättre sätt. Hans insatser på planen kan man inte anmärka på, när han har spelat har han givit allt och hans poängproduktion under hösten har gjort att han lämnar oss i ett läge där vi ligger i ett bra läge inför säsongens andra halva. Hans uttalanden i samband med kontraktsskrivandet i fjol däremot, där han pratade om att han ville stanna och bli legend i klubben, var onödigt skitsnack som gör att jag har svårt att önska honom lycka till i sin framtida karriär.

Nu handlar ändå den här affären främst om Liverpool, varför säljer vi nu och hur går vi vidare? Vi satt trots allt på trumfkorten i den här affären, spelaren hade ett långt kontrakt och vi var inte i något skriande behov av att få in pengar. Anledningen till att försäljningen sker tror jag är något så enkelt som att Coutinho verkligen ville lämna, han såg sin dröm i att få spela i Barcelona och Klopp har tidigare varit tydlig med att han inte vill ha spelare i laget som hellre vill vara någon annanstans. Efter att ha försökt att övertala honom att stanna, med högre lön, kaptensroll och annat, insåg klubben att det inte gick att få honom att ändra sig. Hur hade gruppen påverkats av att Coutinho tvingats kvar ytterligare ett halvår? Hur hade framtida kontraktsförhandlingar med t.ex. Firmino påverkats av att vi tvingar spelare kvar mot sin vilja? Det här är sånt som vi aldrig kommer att få några svar på, men det kan säkert ha varit sådant som fanns med i tankarna innan klubben beslutade att släppa sin bästa spelare. Vi kommer såklart på kort sikt att bli ett sämre lag utan Coutinho, vi kan inte ersätta hans spetsegenskaper, det skulle ingen klubb klara av att göra. Men, Klopp bygger inte det här laget på kort sikt, han bygger på lång sikt och jag kan inte annat än tro att han ser det här som det bästa beslutet.

Den stora frågan i det här är såklart hur vi går vidare, en sak som vi kan slå fast när det kommer till värvningen av en ersättare är att det inte kommer att bli någon förhastad lösning. Klopp har tidigare visat tålamod på marknaden och det kommer han att göra nu också. Då Virgil van Dijk inte gick att få loss i somras väntade han till januari, han gick inte på något andrahandsval, han avvaktade. Då Naby Keita inte gick att få loss i somras köpte vi honom inför nästa säsong, vi gick inte vidare till något andrahandsval. Om den spelare som Klopp ser som ersättare till Coutinho inte finns att tillgå i januari kommer vi inte att få se någon värvning innan fönstret stänger. På kort sikt kan det såklart bidra till att vi missar nästa säsongs Champions League, det kan leda till att vi får gå ytterligare en säsong utan titlar. På lång sikt kan det bidra till att Klopp får de spelare han vill ha, för att bygga en trupp som han tror är lämpad för att ta oss till nästa nivå. Konsekvenserna av den här förlusten går än så länge bara att spekulera i, men Klopp har ännu inte givit oss någon anledning att tvivla på hans arbete, så jag tänker fortsätta att se positivt på det han försöker bygga.

Jag försökte intala mig att förlusten av Suarez inte skulle vara så farlig, det var såklart naivt. Vi hade då en ganska klen trupp, där det var vår uruguayanske vilde som såg till att vi var ett hot i kampen om ligatiteln. Vi hade en åldrande Gerrard, som var på väg att slussas ut. Vi hade Sturridge som ensam anfallare i truppen, han kompletterades med Rickie Lambert och Mario Balotelli. Så här i efterhand är det inte så svår att att förstå varför den säsongen inte blev vad vi önskade. När Coutinho lämnar har vi fortfarande kvar en farlig trio i anfallet. Mané, Firmino och Salah har gjort mängder av mål, även i matcher där Coutinho inte spelat. Vi blir ett sämre lag utan Coutinho, men vi blir inte ett dåligt lag. Vi har fortfarande en stark offensiv och nu när van Dijk anlänt ska vi förhoppningsvis få en defensiv som håller högre nivå än tidigare.