Det där är inte Scrubs

I söndags såg jag för första gången ett avsnitt av de senaste Scrubs-säsongen och det var minst sagt en stor besvikelse. Jag har alltid gillat Scrubs skarpt, karaktärerna och humorn har alltid hållit en hög kvalitet och avsnittet har haft en skrattgaranti. Vad man höll på med i det här avsnittet vet jag inte riktigt, men det var långt ifrån roligt i alla fall. Dr Cox och Turk var kvar, men annars var det mestadels nya och profillösa karaktärer. Det kändes b-igt och inte alls värdigt att kalla sig Scrubs, humorn var som bortblåst och det enda som var sig likt var väl egentligen uniformerna. Den näst sista säsongen kändes som en bra avslutning, JD skaffade nytt jobb och avtackades, man hade dessutom haft svårt att få till samma kvalitet under den säsongen som de tidigare och ett avslut kändes mycket lägligt. Därför blev jag förvånad när jag fick höra att man skulle fortsätta med serien och jag tror att de flesta som sett något av de nya avsnitten instämmer med mig när jag säger att det var en mycket dum idé att fortsätta. Det är en tuff uppgift för en serie att hålla på länge med hög kvalitet, än svårare är det nog att göra ett sista avsnitt som känns värdigt. Seinfeld lyckades med båda uppgifterna på ett enormt bra sätt, Scrubs hade gjort en klart godkänd insats om man bara haft vett att sluta efter JD:s jobbyte, nu har man i stället gjort chansen till ett värdigt avsked mycket, mycket liten.

Dagens låt: White Lies - Death

RIP Leslie Nielsen

I morse när jag slog på datorn möttes jag av ett tragiskt besked, Leslie Nielsen hade avlidit, 84 år gammal. Det är få skådespelare som lockat till så många skratta som denne man, främst genom Nakna Pistolen-filmerna, som jag sett vid ett flertal tillfällen. Han hade dessutom en roll i Titta vi flyger, som även det är en otroligt rolig film. Nielsen var som gjord för rollen som Frank Drebin i Nakna Pistolen och gjorde den bättre än någon annan kunnat göra. Det var filmer som gjordes med en humor som man inte längre kan hitta, nya komedier anspelar ofta på sex och droger och har inte alls samma smarta ordvitserier som man hade i Nakna Pistolen. Inget skämt var för lågt för de här filmerna och det gör att de fortfarande är mycket sevärda. Leslie Nielsen blev genom de här filmerna en man som man skrattade åt bara av att se honom. Tyvärr för hans egen del blev han så förknippad med de här filmerna att han aldrig fick göra något annat än parodikomedier under resten av sin karriär, men det var å andra sidan någonting han gjorde på ett bra sätt, även om inget av det han gjorde senare i karriären kom i närheten av hans samarbeten med David Zucker på 80-talet. Filmvärlden är en rolig man fattigare, men alla hans skämt kommer att leva kvar. Vila i frid Leslie Nielsen och tack för alla skratt. Några av hans stora stunder kan ni se här.

Dagens låt: White Lies - Unfinished business

Bra helg

Den här morgonen bjöd på gott diablokaffe och julsånger med Tommy Körberg, det är ju första advent idag och då är det dags för Stilla natt, Oh helga natt och alla andra julvisor. Det här har varit en helg med många saker att göra. I fredags såg jag Eldkvarn på Spegeln. Tanken var att jag, mor och far skulle se spelningen tillsammans, men det hemska vädret gjorde att de fick stanna hemma och i stället gjorde Malins syster mig sällskap. Det var en riktigt bra spelning, förutom några bluesiga perioder i mitten bjöds det på otroligt underhållande musik. Allra bäst var avslutningen, med tunga låtar som Fulla för kärlekens skull, Kärlekens tunga, Pojkar, pojkar och Somliga går i trasiga skor. Plura visade upp en energi på scenen som kändes långt borta i gårdagens avsnitt av Så mycket bättre när man hade lite styrketräning.
Igår var jag, Malin, mor, far och Malins föräldrar i Kilafors och åt julbord. Jag tror jag åt åtminstone 13-14 olika sorters kötträtter, av dem var det 6-7 olika sorters lax. Fruktansvärt gott var det och fruktansvärt mätt blev jag. Efter maten åkte vi till Svedja och hälsade på hemma hos syster, Ronnie och Hempa. Hempa bara växer och växer och har nya ljud för sig varje gång man är och hälsar på. Vi fick gott fika inne hos mor och far också. Det var en mycket mysig dag, snöfallet till trots. Julstämningen börjar redan infinna sig hos mig och då är det bara första advent än, december kommer nog att bli en mycket bra månad. Nu ska jag bänka mig vid tv:n och se hur Liverpool kan matcha Tottenham på White Hart Lane, jag är rädd att det kommer bli en jobbig kväll.

Dagens låt: Eldkvarn - Fulla för kärlekens skull, en av de bästa låtar som gjorts på svenska.

Kjellvander på Spegeln

Igår var jag och Malin på Spegeln och såg en gammal favorit, nämligen Christian Kjellvander. Förbandet var gotländska EP´s Trailer Park. Ett väldigt bra förband var det, man bjöd på pop av hög kvalitet och ett trevligt mellansnack. En bra början, men det skulle bli bättre ändå.

Sedan kom Christian Kjellvander in på scenen med sitt tremannaband. Om jag räknat rätt var det sjunde gången jag såg honom igår och precis som vanligt var det väldigt bra. Den nya skivan är ganska svårlyssnad om man jämför med de tidigare, men när man kommer in i den är den magnifik. Tyngdpunkten igår låg vid låtar från den nyaste skivan, blandat med några gamla hits, som Paige från Songs of soils enda skiva.
Två av de gamla låtarna, Oh night och Homeward rolling soldier, gjordes i nya och lite tyngre versioner. Man kan minst sagt säga att det blev lyckat, det var ett mäktigt tryck i dem som höjde spelningen till ännu en nivå. Trycket går inte riktigt fram i klippet, men ett litet smakprov på hur Oh night lät är det i alla fall. Bland extranumren fanns Polish daughter, också den från första skivan, och även den var otroligt bra. Han har en hel del skivor att plocka låtar från Kjellvander, men när det är hög kvalitet rakt igenom kan det inte bli annat än bra.
Mycket nöjda vandrade vi hem genom ett kallt och blåsigt Gävle, men den underbara spelningen gjorde att man ändå kände sig varm rakt igenom.

Dagens låt: Christian Kjellvander - Oh night

Vindpinad vandring

Det snöar och blåser här i Gävle idag, som vanligt när det gäller den här stan finns det inga mellanväder. Det är antingen bra eller bedrövligt, idag är det alltså det sistnämnde. Min promenadväg till jobbet kändes därför dubbelt så lång idag, under hela raksträcken förbi Willys blåste en enorm motvind. Det kändes som om snön skulle piska sår i ansiktet, men jag tog mig oskadd fram till en viadukt, där man hamnar i lä från vindarna. Då kom jag på att jag skulle ha med mig pengar till jobbet för att betala saker jag köpt av en klass, närmaste bankomat fanns vid Willys. Det enda jag hade att göra var att promenera tillbaka samma väg som jag kom. Tillbakavägen gick lätt, där hade jag en medvind som gjorde att det nästan räckte att hålla ut armarna åt sidan och låta sig dras med. Därför tog det inte lång tid innan jag var vid bankomaten. Mitt humör blev inte speciellt bra när jag märkte att jag inte kunde få ut några pengar. Det var bara att promenera tillbaka mot skolan efter en vindpinad stund som inte gav det jag hade hoppats på. Andra gången jag gick där i motvinden på väg till jobbet kändes dubbelt så tung som den första, men jag tog mig hit till slut i alla fall och det känns skönt att veta att det förhoppningsvis är medvind när jag ska hem, om inte vinden vänt tills dess.

Dagens låt: Christian Kjellvander - Poppies & peonies

Rita, gissa

Jag har konstnärsblod i mig, åtminstone delvis eftersom min pappas morfar arbetade just som konstnär. Igår hade jag användning av den ådran när vi var hemma hos familjen RajRaj och spelade Rita, gissa, vinn. I mitt lag deltog, förutom jag, Den Gamle Franken och RajRaj, i motståndarlaget fanns Malin, Pokervinstförstöraren och Fru RajRaj. Svårighetsgraden på utmaningarna var onekligen varierande, man kunde få rita allt från Jultomten till Påminna, så ibland var det riktigt svårt. Om jag nu har något konstnärsblod i mig så märktes det inte igår, för de teckningar som jag fick ihop var verkligen ingen fröjd för ögat. Som tur var kunde mina lagkamrater tyda mina teckningar på ett bra sätt ändå, allra mest imponerande var nog när Den Gamle Franken lyckades lista ut att den tjocka damen med paraplyfötter och anknäbb, som stod och sjöng vid ett kors var Carola. Vi lyckades vinna båda spelomgångarna, men det blev två jämna tillställningar. En trevlig afton med ett spel som var klart roligare än väntat. När vi sedan kom tittade vi på Så mycket bättre, ett program som mer och mer framstår som en av de bästa produktioner tv4 gjort.

Dagens låt: White Lies - Farewell to the fairground

Lumpen

Igår gjorde jag lumpen, eller nästan i alla fall. Jag deltog nämligen i det nystartade militärträningspasset som man hade på mitt gym. Jag skaffade ju mig en frisedel när det begav sig, men nu när det bara gällde en dryg timme tyckte jag att det var en bra idé att prova på. Träningen var upplagd på ett liknande sätt som cirkelträningen varit tidigare, men det fanns några skillnader. En stor skillnad var att ledarna dagen till ära var klädda i militärkläder och dessutom krigsmålat sig i sina ansikten, vi fick dessutom inleda passet med att ligga på rygg på golvet och lyssna till musiken från Terminator, allt för att komma i stämning för vad som var på gång. Är det någon filmmusik som kan sätta stämningen för ett hårt träningspass är det Terminator, det finns ju ingen tuffare än Arnold, så det är bara att försöka vara lika tuff som honom för att det ska gå vägen. Sedan väntade en timmes riktigt tuff träning, som mycket handlade om att använda sin träningskamrat som vikt. Det var allt från benböj och skottkärror till dubbelarmhävningar och bärande. Roligt var det i alla fall och det känns i kroppen idag. 75 minuter kändes som en perfekt tidsperiod att göra lumpen.

Dagens låt: Mano Chao - La Vida Tombola

Nytt kort

Idag hämtade jag ut mitt nya körkort, jag fick avin redan för två veckor sedan, men jag har inte haft vägarna förbi uthämtningsstället, har jag trott i alla fall. Jag och Malin var iväg med bilen ut till Posten utanför stan, dit jag trodde att kortet fanns, men trots att det stod på deras hemsida att de hade öppet till sju hade de stängt redan klockan sex. Irriterande och konstigt tyckte jag då. Det var anledningen till att vi idag var där strax efter klockan fem. Jag gick in på Posten och lämnade in avin, jag fick snart som svar att jag var på fel ställe. I stället skulle jag hämta ut mitt körkort på postens avdelning i andra sidan av staden, en avdelninga jag inte hade koll på att den fanns. Jag fick vägen förklarad för mig och insåg då att det är ett kontor som jag går förbi både till och från jobbet varje dag, så hade jag bara varit noggrann när jag kollade upp uthämtningsstället hade jag utan problem kunnat hämta ut mitt körkort under någon av de gånger jag gått från jobbet de senaste två veckorna. Nu har jag i alla fall ett alldeles nytt körkort i min plånbok, efter många om och men.

Dagens låt: Christian Kjellvander - When the mourning comes

Lägesrapport

Det har varit en ganska hektisk vecka hittills, därför har det blivit lite tunt med uppdateringar här. Ikväll har jag och Malin hunnit med veckans hittills enda avsnitt av True Blood, vi har bara en del av den senaste säsongen kvar nu och det börjar bli dags att planera nästa serie. Nästa vecka är det mer musik än tv som står på schemat, det väntar nämligen två spelningar på Spegeln för min del. På onsdagen är det en favorit i repris när Christian Kjellvander kommer på besök, jag och Malin ska givetvis gå och se spelningen. Hans nya skiva är väldigt bra och jag skulle bli mycket överraskad om inte låtarna blir ännu mäktigare live. På fredag nästa vecka är det nästa konsert, då ska jag för första gången få se Plura och de andra i Eldkvarn. Den gången är det mor och far som ska följa med, Malin är inte riktigt lika övertygad om bandets storhet som jag är, så hon stannar hemma. Hur som helst, riktigt roligt ska det bli och jag väntar mig två högklassiga kvällar i Gävles bästa konsertlokal.

Dagens låt: Håkan Hellström - Shelley

Lyxmat

Vi hade en riktig lyxdag igår, speciellt matmässigt. Vi inledde dagen med frukost på hotellet här bredvid. Jag ser vanligtvis till att fylla magen ordentligt på morgonen, men när det är hotellfrukost som står på programmet tar jag det oftast ett steg längre. Yoghurt, flingor, bröd, pålägg, frukt, plättar, sylt, stekt bacon, kaffe och juice var det jag lyckades få i mig igår innan magen sade ifrån. Eftersom jag hade ett rejält träningspass framför mig efter frukosten var det perfekt att fylla på depåerna och det kan man lugnt att jag gjorde. Hotellfrukost är verkligen en riktig höjdare.
På kvällen åt vi finmiddag på Bistro Nord här i stan. Jag hade aldrig tidigare varit på den här restaurangen, men det var utan tvekan en trevlig bekantskap. Det är få, om några, ställen här där jag ätit så god mat som jag åt igår och när dessutom miljön var så trevlig gjorde det hela matupplevelsen till något mycket prisvärt. Jag åt rådjursfilé som huvudrätt och tog mig en konjak till kaffet efter maten, väldigt lyxigt. Vi avslutade kvällen med att se det senaste avsnittet av Så mycket bättre och sällan har väl ett programnamn passat så bra in på en dag, för så mycket bättre än vi hade det igår kan man nog inte ha.

Dagens låt: Håkan Hellström - River en vacker dröm

Säsongspremiär

Igår åkte långkalsongerna, tjocksockorna, tummvantarna och vinterjackan på, tillsammans med dessa plagg hade jag min orangeblåa halsduk runt halsen. Anledningen till denna utstyrsel var givetvis säsongens första besök på Sävstaås. Det har gått en hel del månader sedan bragdmatchen i Sandviken, där Giffarna säkrade finalplatsen, som sedan förstördes av ett vidrigt snöfall, så det var riktigt roligt att få se Bollnäs spela bandy igen. För motståndet stod Haparanda, men det är nästan en överdrift att kalla det för motstånd, för Giffarna gjorde som de ville på planen. 4-0 i halvtid blev till 8-0 efter 90 minuter och det blev aldrig speciellt spännande. Det gör dock ingenting att man ibland får se en bandymatch utan att må illa av nervositet, i stället kunde man njuta av spelet och hålla i glöggmuggen utan att ha nervositetskakiga händer. Det ska bli mycket intressant att se hur giffarna står sig den här säsongen, de borde inte vara sämre än i fjol, snarare tvärtom, frågan är i stället hur de andra lagen utvecklats. Sandviken blir nog tuffa att ha att göra med, men där bakom ska Bollnäs kunna vara med och slåss och när det väl är dags för slutspel, då kan allt hända.

Dagens låt: Magnus Carlson & Moon Ray Quintet - Ain´t there something that money can´t buy

Tre år

Igår var det den nionde november, en mycket speciell dag. Samma datum för tre år sedan träffades nämligen jag och Malin. Vad passar bättre som dagens låt en sådan dag än:

The Smiths - There is a light that never goes out

Äntligen!

Man kunde se på en gång vad som skulle hända, bollbanan var lika tydlig som perfekt. Jag hade nästan rest mig upp från min plats i soffan innan bollen hittat nätmaskorna, det var så uppenbart att Torres skott skulle bli mål och glädjeruset i kroppen blev ofantligt. Jag minns inte när jag skrek så högt över ett mål senast, men även om det kändes lite konstigt att skrika när man satt ensam i lägenheten och tittade gick det inte att låta bli. Målet, som betydde 2-0 mot Chelsea i den första halvlekens slutskede, var något som alla vi Liverpool-fans längtat efter, ett mål som innebar att vi fick ett hårt grepp om serieledarna och det greppet hade vi skapat genom att prestera bättre fotboll än dem. Den andra halvleken var en riktig nervpärs, jag vet inte hur många varv jag snurrade polisongerna innan domaren blåste av och jag äntligen kunde andas ut och känna glädjen över tre otroligt tunga poäng sprida sig i hela kroppen. Äntligen blev man påmind om de positiva sidorna med att vara Liverpoplsupporter, efter ett år av misslyckade matcher, dåliga värvningar och katastrofrubriker i var och varannan tidning. Idag var alla rubriker positiva och helt plötsligt har vi häng på platserna till Champions League. Nu är det visserligen så att mungiporna kan vända redan på onsdag, då det väntar en tuff veckomatch borta mot Wigan, men nu har vi visat att vi kan och det känns otroligt skönt. Att en spelare som Torres kan prestera som han gjorde igår är egentligen ingen överraskning, inte heller att Gerrard kan vara dominant när han får ha mycket boll. Däremot var det mycket överraskande att Lucas Leiva kan fylla den defensiva rollen på innermittfältet så pass bra som han gjorde igår, hans klart bästa match i vår tröja och kan han fortsätta så här kommer vi inte att sakna Mascherano lika mycket som jag fruktat. Som sagt, på onsdag kan det vända tillbaka igen, men idag är jag mycket, mycket nöjd.

Dagens låt: Weeping Willows - True to you

En fredag i Svedja

Igår var jag och Malin hem till Svedja och hälsade på. En trevlig dag där vi hann med en hel del. Vi handlade på Gammelprylen, besökte mormors och morfars grav, åt god mat och umgicks. Hempa var ganska pigg på eftermiddagen, men det krävdes några djupa benböj för att hålla honom helt nöjd. Vi tog en tur upp till mitt barndomsrum och tittade på Liverpool-affischer också, jag tänker att om man börjar att redan nu berättade vilken fin klubb Liverpool är så är chanserna goda att han inte bara blir Bajen-fan som sin far, utan även fastnar för Liverpool. Det är ju värt ett försök i alla fall.

Tant Malin och Hempa kommer också mycket bra överens, igår spenderade de en lång stund vid akvariumet tittandes på fiskar. Fiskarna var snudd på lika intressant som bilarna som åkte förbi utanför vårt fönster när Hempa var och hälsade på. Det är mycket underhållande att se hans fokuserade blick och höra hans kommentarer, även om de än så länge är ganska svåra att förstå. Han är rolig Hempa och det är ingen tvekan om att det är otroligt häftigt att vara onkel till honom.

Dagens låt: Jakob Hellman - Tårarna, vissa skivor håller i all evighet.

Att leva och dö som Joe Strummer

Jag och Malin var igår på Gävle Teater och såg Att leva och dö som Joe Strummer, Markus Birros nya föreställning, där man blandade bra musik med bra tänkvärda ord och bra poesi. Vi har sett Birro en gång tidigare, det var redan den gången mycket bra, men den här gången var det ännu bättre. Birro stod för pratet och för musiken stod i första hand Wayne Hussey. Allra bäst var det när Hussey spelade och Birro läste sin poesi till musiken, texten om när hans första barn dog blev än mer berörande med den fina musiken i bakgrunden. Även utan musik var Birros ord mycket tänkvärda, han säger otroligt mycket bra saker, han är ärlig och lämnar ut sig själv på ett sätt som är ganska ovanligt här i landet. Avsnittet där han pratade om hjältar, hur de bör hyllas och att de alltid förblir hjältar gillade jag skarpt. Markus Birro är dessutom rolig i sina betraktelser, så det blev en hel del skratt under kvällen.

Den forne Mission- och Sisters of Mercy-medlemmen Wayne Hussey sjöng några av sina gamla hits, medan Birro satt i soffan bakom och njöt. Jag hade mycket dålig koll på Hussey innan det här, det var Birro som var anledningen till vårt besök på teatern, men den musiken som depprockaren Hussey spelade igår gav mersmak, ska nog kolla upp honom mer framöver.

Birro såg onekligen riktigt nöjd ut när han satt i soffan och såg sin gamla idol uppträda, kombinationen Markus Birro och Wayne Hussey var onekligen en höjdare.

Dagens låt: The Mission - Butterfly on a wheel

Så mycket bättre än väntat

Jag har haft en Eldkvarn-period på sistone, har så smått börja lyssna in mig inför spelningen på Spegeln i slutet av november. Den här perioden är en av orsakerna till att jag och Malin har hamnat framför Så mycket bättre på tv4, Plura är ju en av deltagarna i programmet. Efter två avsnitt måste jag säga att det här är en serie som överträffar mina förväntningar, det är lite samma känsla över den som Mästarnas Mästare, alltså inga konflikter och inget skitsnack. I stället får man se artister tolka varandra låtar med både värme och inlevelse. Att Plura skulle vara duktig visste jag på förhand, det är i stället två artister som överraskat mig på ett positivt sätt. Den förste av dem är Petter. Jag gillar inte hiphop, men jag har trots det aldrig haft något emot honom, tror det har sin grund i att han hälsade på mig och mina kompisar när vi jobbade på Arvikafestivalen. I serien har han visat sig vara mycket duktig på det han gör och hans låtversioner har varit mycket intressanta under båda avsnitten. Den andra artisten som överraskat mig, och det rejält, är September. Hennes musik skulle jag inte lyssna på under pistolhot och jag kunde inte fatta vad hon skulle med i den här serien och göra. Nu har hon gjort två bra versioner av de låtar hon valt ut och det är bitvis så bra att det för tankarna till artister som Goldfrapp. Det är ingen tvekan om att det är slöseri med talang för henne att hålla på med den discoskit hon gör nu, det verkar trots allt finnas potential i henne. Det enda negativa med den här serien hittills är Christer Sandelin, men det kom väl inte som någon överraskning direkt.

Dagens låt: Glasvegas - It´s my own cheating heart that makes me cry