Spännande dagar

Match mot United idag, som vanligt är det en av säsongens allra mest ångestfyllda matcher. Med tanke på att vi startat säsongen bra är det ingen resultatmässig katastrof om vi inte skulle vinna matchen, men efter förra säsongens två förluster är det i allra högsta grad dags för oss att sätta United på plats. Vi har spelat många minnesvärda matcher mot United genom åren, men sällan har de haft innebörden som matchen har idag, nämligen att vi ligger fem poäng före United om det skulle vara så att det blir vinst. Tabellen efter tre omgångar är såklart inte något att fästa alldeles för stor vikt vid, men vi har haft en tendens att vara 4-6 poäng efter toppen redan tre omgångar in i ligan och vid en vinst idag skulle det för en gångs skull vara ombytta roller. Om vi vinner hamnar David Moyes under press, medan Rodgers kan känna sig väldigt tillfreds. Nu har jag varit med så länge att jag vet bättre än att börja tänka för mycket på seger i sån här match, de senaste åren har det ofta varit så att vi tagits ned på marken ganska omgående när det börjar se ut som om vi är på väg uppåt. Det är inte bara dagens match som gör att man har nerverna på utsidan de här dagarna, transferfönstret stänger i morgon och vi har en hel del affärer i gång. Sakho från PSG och Ilori från Sporting ska ha varit på Melwood igår och gjort den medicinska undersökningen, av dem är den förstnämnde en spelare som känns mycket spännande och ska kunna gå in i en startelva ganska snart. Victor Moses från Chelsea ska även han tydligen vara ganska nära att komma till oss, i hans fall på lån. Moses är en mycket duktig ytter, kanske inte en spelare som kommer att lyfta oss till några nya höjder, men han ger oss en större bredd och ett intressant alternativ som, speciellt mot de sämre lagen, kan göra sin spelare och skapa chanser. I övrigt har det pratats om att Shay Given ska komma in som andremålvakt, den värvningen känns lite tveksam med tanke på att Brad Jones skrev på nytt kontrakt i sommar och vi fortfarande har Pepe Reina under kontrakt i några år, även om han är utlånad nu. Spelare på väg ut är det inte så mycket rykten om, men jag hoppas att Andre Wisdom lånas ut innan måndagnatten, något som även skulle vara passande för Fabio Borini. På tisdag morgon vet vi om vi har United bakom oss i tabellen över landslagsuppehållet och vi vet vilken trupp som ska se till att vi håller dem där. Spännande dygn framför oss således.

Dagens låt: King Krule - Rock bottom

Två raka

Vår andra raka 1-0-seger kom igår och i stället för att, som de senaste åren, leta anledningar till att inte få panik över vår dåliga inledning kan man nu titta i toppen av tabellen och se oss på samma poäng som pengadopade Chelsea. Säsongen är bara i sin linda, så det är för tidigt att dra alldeles för stora slutsatser av våra hittills inspelade poäng, men det är otroligt skönt att kunna känna någon slags optimism. Förra säsongen tog det oss sju omgångar att spela in sex poäng, nu har det alltså tagit två och det gör att man får lite arbetsro i klubben. Matchen mot Villa igår var en typisk sådan match som vi inte hade vunnit förra säsongen, då hade någon av deras chanser blivit mål och vi hade säkerligen inte lyckats förvalta någon av de chanser vi fick. Nu har vi i stället fått bästa tänkbara start för två av våra absoluta nyckelspelare, Daniel Sturridge, som ska göra målen i år, har fått avgöra båda matcherna och han har gjort det på ett sätt som visar upp hans bredd som anfallare. Mot Stoke satte han ett hårt vänsterskott utifrån, den här gången tog han med sig bollen i steget och rundade målvakten innan han stötte upp bollen i krysset. Hans självförtroende torde vara relativt bra inför matchen mot United nästa helg. Simon Mignolet, som tagit över Reinas plats i målet, fick återigen bli något av en matchvinnare, då han räddade Bentekes skott i slutskedet av matchen, och att han får komma in och göra avgörande räddningar gör såklart att han känner den trygghet som är så viktig hos en målvakt. Mellan dem i planen finns det många spelare som gjort det bra i de två första matcherna. Lucas första sjuttio minuter igår var briljanta, tyvärr föll han ur lite under slutet av matchen och tappade en del viktiga bollar, men han är på väg tillbaka och det är glädjande. Precis lika glädjande är det att se Kolo Toure ta för sig i backlinjen, igår plockade han bort Benteke och det var en bra uppvärmning inför kampen med Robin Van Persie nästa helg. Henderson, Coutinho och Aspas var en ganska blek offensiv trio igår, där finns det mer att önska nästa helg, även Glen Johnson gjorde en ganska medioker match, samtidigt gör det att vår seger känns än mer imponerande och känslan av att vara obesegrad, om än bara efter två omgångar, är fantastisk.

Dagens låt: Håkan Hellström - Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din

Tre poäng

Premiären är avklarad och för första gången på länge lyckades vi plocka hem tre poäng i årets första seriematch. Stoke har alltid varit ett lag som vi haft svårt för, den här gången var vi oerhört dominanta spelmässigt, men lyckades vår vana trogen inte få in mer än en boll i mål inför avslutningen av matchen. Daniel Agger är en briljant mittback, men han har en tendens att göra misstag och när han tog bollen med handen i straffområdet under matchens slutskede blev man inte speciellt förvånad. Hur bra vi än spelar brukar vi ha en tendens att slarva bort segrar och det här var alltså på väg att bli ännu en sådan match. Simon Mignolet, vår nye målvakt, ville dock annat. Han hade gjort en ganska skakig match innan detta, en dålig utboxning höll på att leda till ett mål i baken tidigt i matchen och en missriktad utspark hade även den kunnat skapa problem. Jonathan Walters straff räddade han dock och det kändes nästan overkligt, vi lyckas aldrig med sådana saker, om våra motståndare får en billig chans tar de den. Mignolets räddning på straffen och den efterföljande returen betyder otroligt mycket för resten av säsongen, vi kommer in i spelet på ett bra sätt, vi har inte halkat efter de andra lagen redan i starten. Spelet vi visade upp såg mycket lovande ut och nu är det bara att ladda inför lördagens match mot Aston Villa, jag hoppas givetvis på en vinst även där, men skulle vi inte ta full pott nu är det inte samma katastrof som det varit om Mignolet släppt straffen förbi sig. Äntligen är det igång!

Dagens låt:

Cohen i Globen

78 år, det är den ålder som Leonard Cohen uppnått och visst var det en gammal man som klev upp på Globens scen igår. Hans entre visade dock direkt att han fortfarande är att räkna med, med några lätt joggande steg tog han plats framför sitt band och körde igång spelningen. Redan som tredje låt kom Bird on a wire och sedan matade han på med låtar ur sin digra låtskatt. 28 låtar, tidsmässigt runt tre timmar, bjöd han på och det var verkligen en otrolig upplevelse att få se honom live. Rösten var precis som jag hoppats, lika mörk och stark som på de skivor jag lyssnat otaliga gånger genom åren. I vissa av låtarna, t.ex Hallelujah och So long, Marianne, sjunger han så att man nästan får gåshud. Hans uppenbarelse på scenen var även den något extra, hur han vid varje musikaliskt solo(och det var många) tog av sig hatten och vände sig mot den som briljerade på sitt instrument, för att verkligen visa sin uppskattning för dennes förmåga. Sällan har man sett en soloartist visa sådan enorm respekt för sina medmusiker. Cohens storhet som artist gick snabbt att läsa av i publikhavet, det var nämligen en enorm spännvid i ålder på de besökare som fanns på plats, allt ifrån de som antagligen var äldre än Leonard själv, till de som nog hade en bra bit kvar upp till min ålder. Alla gillar Leonard Cohen, gamla som unga, och det är verkligen inte svårt att förstå efter gårdagkvällens spelning. En legend visade varför han blivit så stor och jag är mycket glad över att jag, mamma och pappa var där för att bevittna detta. Jag hoppas Cohen fortsätter att köra på med sina turnéer, men den dagen han slutar kommer han i allra högsta grad att kunna göra det med stolthet.

Dagens låt: Leonard Cohen - I´m your man

Way Out West 2013

Nu sitter vi på ett tåg, på väg hem ifrån ännu en upplaga av Sveriges bästa festival. Way Out West bjöd även i år på stora mängder bra musik, trots att man drabbades av en enorm käftsmäll när Neil Young ställde in sin spelning under torsdagen. Vi var såklart besvikna över Youngs beslut, men det fanns många på området som tog det tyngre än oss, det var inte svårt att hitta besökare med torsdagsarmband, som mycket nedstämda lämnade området när beskedet kom. Nu är som tur är WOW inte en festival som står och faller med en artist, det var fortfarandemycket att njuta av. Några av årets toppar:
-Phosphorescent - Trots att regnet föll tungt under delar av spelningen var det bara att stå och njuta när man bjöds på den underbara musik som Phosphorescent spelade. Känslofullt, starkt och så bra att man led med de som fick för sig att komma in på området när regnet slutat.
-Local Natives - Ett band jag missade härom året när jag valde att se Soundtrack i stället, nu fick jag chans igen och de gjorde mig verkligen i te besviken. Lite hårdare än på skiva, vilket kors inte säger så mycket. De såg ut att njuta på scenen och det gjorde även jag i publiken.
-Alabama Shakes - En ny bekantskap, med en sångerska som sjöng otroligt bra och en basist som var underhållande på att ganska återhållsamt sätt. Lite rock, lite soul, mycket bra.
-James Blake - Trots att jag fick min favoritlåt sönderpratad av fulla göteborgare som uppenbarligen inte fattade att en lugn låt inte är ett tillfälle att bestämma när och var nästa öl ska intas var James Blakes spelning minnesvärd på många sätt. Med en bas som kändes i hela kroppen och en röst som var lika stark som på skivorna gjorde han vår sista hela spelning under festivalen till en mycket värdig avslutning.
-Beach House - Ett band som jag räknat med att missa, då de skulle spelat samtidigt som Neil Young, men nu fick chansen att se. Eftersom jag lyssnat mycket på deras musik de senaste åren visste jag vad jag hade att vänta mig och deras drömska musik gjorde sig bra live, med Norway som höjdpunkt.
-Håkan Hellström, Of monsters and men, Kristoffer Triumf, Junip, The Knife, ja det saknades verkligen inte kvalitet under festivalen. Precis som vanligt lämnar man Way Out West trött i både rygg och ben, men rik på upplevelser som man kan leva, ända till nästa år.

Dagens låt: Phosphorescent - Song for Zula

Känglagning

Om en vecka är Way Out West i full gång, vanligtvis brukar jag börja planera min packning dagen innan, men eftersom risken är överhängande för regn i år har jag kört igång redan. Jag har nämligen inga bra skor för regnväder, min converse är ungefär lika hela som gräsmattan kommer att vara om det blir ösregn och mina gympaskor blir ganska lätt blöta. För att lösa det här problemet tog jag idag med min trasiga känga till skomakaren, kängan köpte jag, tillsammans med den andra kängan såklart, när jag gick i högstadiet och den här tjänat mig väl genom åren. Det var t.ex de kängorna som gjorde att jag överlevde regnkaoset på Rockweekend för några år sedan. Nu hade sulan släppt under den ena och om den skulle hjälpa mig från att få blöta strumpor var det såklart inte så bra. När jag räckte fram kängan till skomakaren tittade han på den snabbt, kände på sulan och frågade sedan om jag hade med den andra också. Jag svarade att den fortfarande var hel och därför hade jag inte tagit med den, han tittade på mig och försäkrade mig sedan om att det kunde vara en bra idé att lämna in den också, eftersom den han höll i hade en snudd på genomrutten sula. Eftersom han har bättre koll på skor än mig gick jag hem och tog fram den andra kängan, jag tog tag i sulan och drog lite, genast släppte den. Tio minuter senare var jag tillbaka hos skomakaren, med känga nummer två i en påse. På tisdag kan jag hämta ut mina skor, förhoppningsvis i ett alldeles förträffligt skick. Två dagar senare kommer jag att stå i Slottsskogen och lyssna på Neil Young och jag kommer förhoppningsvis att ha snustorra strumpor på mig.

Dagens låt: Neil Young & Craze Horse - Like a hurricane