Korkad förare

Igår när jag var på väg hem från jobbet var jag med om en konstig händelse, eller egentligen kanske inte så konstig, mer oväntad. Hur som helst, jag kom från korpplanshållet och skulle passera vägen över till vår lägenhet. Från ena hållet kom en polisbil, eftersom jag var vid övergångsstället stannade den och släppte fram mig. Precis när jag skulle gå ut i vägen kom det en mindre intelligent bilförare från det andra håller och körde rakt fram, utan en tanke på att stanna, detta trots att jag stod vid övergångsstället och dessutom hade en polisbil som stod stilla i andra vägriktningen för att släppa fram mig. Jag blev onekligen förvånad över att se bilen åka och det är inget mot vad poliserna verkade bli, deras ögon blev stora som tefat och de vände sig snabbt om, förhoppningsvis för att ta numret på bilen. Fascinerande att det finns bilförare som är så korkade att de bryter mot en trafikregel mitt framför ögonen på poliser, det verkar finnas folk till allt.

Dagens låt: Mattias Alkberg - Helg igen

Hembesök

Att kalla Gryningstid för min högstadietids soundtrack är ingen överdrift, under de år jag spenderade på den nybyggda delen av Kilafors skola lyssnade jag på skivan otaliga gånger. Därför var det inte så konstigt att Dia Psalmas spelning igår kändes speciell. Man spelade Gryningstid från början till slut, för att sedan följa upp med några låtar från de skivor som kom efter. Spelningen var den bästa av de tre jag sett med bandet sedan de började turnera igen, en stor anledning till det var såklart låtvalen, men även att den nye, dryge gitarristen skaffat långt hår och på så sätt inte märktes lika mycket. Ulke, Ztikkan och Stipen(som jag för övrigt döpte mina maskar till i Worms när det begav sig) såg att njuta av tiden på scenen och publikens allsång var ett tydligt kvitto på att även vi som lyssnade var nöjda. Efter den här turnén ska Dia Psalma upphöra som band och om det nu blir så var det här en mycket värdig avslutning. Eftersom spelningen var i Bollnäs sov vi i Svedja i natt och har idag umgåtts med de där hemma. Duracellkaninen Hempa var på gott humör och stod inte stilla under många minuter, det var in i och ut ur alla rum och av och på med alla lysknappar, samtidigt som han konstant pratade på sitt eget lilla vis. Det börjar verkligen bli fart på honom och han är riktigt rolig att umgås med. Vi fick även prova på intressanta godsaker som mor och far inhandlat i Barcelona. En trevlig helg, med många bra inslag.

Dagens låt: Agnes Obel - Just so

Dia Psalma

Idag ska jag på en riktig nostalgiafton. Jag ska åka till Bollnäs, gå på Tranan och se Dia Psalma. Tranan är nattklubben som alla i Bollnäs med omnejd har spenderat sina första utgångshelger, det var där gymnasiefesterna var och det var där man hade 25-kronan varje onsdag. Nu har jag inte besökt stället sedan 6-7 år tillbaka och det har i ärlighetens namn inte var speciellt underhållande på den tiden heller. Ikväll är det dock dags för ett återbesök, men anledningen till att jag åker dit är främst bandet som spelar, Dia Psalma. Första gången jag såg dem live var i Bollnäs, det borde ha varit hösten 1994. Jag och David hade lyssnat på Gryningstid hela sommaren och skulle nu äntligen få se våra idoler spela live. När vi kom till Långnäsparken för spelningen märkte vi snart att vi med råge var yngst i lokalen och garanterat även ensamma om att inte ha druckit något innan, vi var tolv år och stod bland förfriskade tonåringar. Vi var onekligen lite vilse. Men min syster, som också var, tog hand om oss och såg till vi hamnade längst fram vid scenen. Hennes storväxte kompis fixade chips och plötsligt hade vi bästa platsen i lokalen, förutom att det satt en spysjuk fyllskalle bakom David och hulkade. Spelningen blev försenad, förbandet Sober körde igång någon timme efter utsatt tid och publiken började ropa efter Dia Psalma på en gång. En tydligt arg artist klev ganska snart av scenen. När klockan närmade sig tolv hade Dia Psalma fortfarande inte börjat. Plötsligt delade sig publikhavet, ungefär som i bibeln, mitt i luckan stod pappa, som skulle hämta oss vid tolv. Han gick fram till oss vid scenen och sade att de väntade utanför till spelningen var slut, sedan gick han ut och publikhavet slöts igen. Strax därefter klev bandet på scenen och bjöd på en av de mer minnesvärda spelningar som jag upplevt. Det är sjutton år sedan nu och ikväll kommer jag garanterat inte att vara yngst i lokalen, men det ska bli roligt att se dem igen och det känns helt rätt att besöka en spelning på deras avskedsturné, de är trots allt ett av de band jag lyssnat mest på i mitt liv, även om det var 12-13 år sedan de tillhörde mina favoriter.

Dagens låt: Agnes Obel - Riverside

Utbildad

Nu sitter jag i en minibuss på väg hem från Sundsvall. Jag har spenderat dagen med att bli utbildad i ett program som vi ska ha kopplat till de smartboards som köpts in på skolan. Det är onekligen häftigt att se vad man kan göra med de här maskinerna, även om jag fortfarande är långt ifrån att klara av att göra allt på egen hand. Utvvecklingen har gått framåt sedan det var vit krita och blöt svamp som användes i klassrummet. Då var det inte direkt så att det krävdes utbildning för att sköta pennan, men då kunde man å andra sidan inte importera webbsidor direkt till tavlan och skriva utan att nudda ytan. Det kommer nog bli riktigt roligt när man behärskar det här fullt ut.

Dagens låt: For stars - It falls apart

Girls

Girls nya skiva har verkligen börjat växa, den är ganska olik den första, men ändå otroligt bra. Melodierna är i fokus den här gången och det är en del instrumentala partier som jag gillar skarpt, speciellt ett vasst gitarrsolo i en av de tidiga låtarna på skivan. Det finns inga lättsmälta hits, som på den första, men som helhet är det en imponerande samling låtar. Det är alltid lite speciellt när grupper som gjort så bra förstaskivor ska släppa sin andra, det måste vara otroligt svårt att välja vilken väg man ska gå, ska man köra vidare på samma sätt eller ska man försöka med ett lite annat sound. Girls har satsat på det andra och jag ska erkänna att jag inte var helt säker på att det var en bra idé, men nu när jag lyssnat igenom skivan ett par gånger inser jag att de har gjort rätt.
Bra musik, det är inte mycket som slår det. Hösten brukar bjuda på många intressanta skivsläpp och med den här inledningen kan man inte annat än se fram emot vad som komma skall.

Dagens låt: Girls - How can I say I love you

Betygsmiss

Att man inte kan lita på recensioner i tidningar är kanske ingen större nyhet, men idag blev det tydligare än någonsin. I min morgontidning hade man betygsatt sex filmer, av dem hade jag sett tre, Boy A, Men in Black II och Tequila Sunrise. Boy A är ett starkt drama, med en stark skådespelarinsats, som tar upp svåra frågor. Men in Black II är en ganska dålig uppföljare där Johnny Knoxville har två huvuden, Tequila Sunrise är en trist film med Mel Gibson. I min tidning hade de två sistnämnda fått betyget två av fem, vilket jag kan tycka är acceptabelt, men till min stora förvåning hade även Boy A fått en tvåa. Att likställa den med de andra två filmerna är helt bisarrt. Andrew Garfield, nästa spindelman, gör sin roll väldigt bra i Boy A och att följa honom genom filmen är värt mycket mer än en tvåa i betyg, en tveklös fyra borde vara given. Men in Black II är otroligt lättsam, inga direkta budskap, inte speceillt rolig och har alltså med usle Johnny Knoxville i rollistan, tillsammans med en hund som sjunger Who let the dogs out. Låter det som en film som förtjänar samma betyg som en stark film om en morddömd pojke som släpps ut i friheten igen? Jag hoppas ingen låter sig luras av tidningens betyg och att alla väljer Boy A.

Dagens låt: The Morning Benders - Promises

Fotbollstitt

Sitter och slötittar på Champions League, jag måste säga att jag saknar anspänningen som alltid var när Liverpool deltog. Det är andra säsongen i rad som vi missar turneringen och det får mer än gärna vara slut på den negativa sviten nu. I stället för att se Liverpool tampas med de bästa i Europa får jag nöja mig med att se fuskbygget från Manchester möta Maradonas gamla Napoli, givetvis hoppas jag på Diegos klubb, mest för att jag hatar det som City gjort med klubbfotbollen i Europa, men också för Maradonas historia i Neapel. Det står 0-0 nu med en halvtimme kvar, jag skulle bli förvånad om inte det pengadopade laget från Manchester lyckas sätta en boll i slutet av matchen, men jag hoppas på det motsatta. Precis när jag sitter och skriver gör Cavani 1-0 till Napoli, bara att hålla tummarna för att det håller. Lyssnade på Girls nya skiva för första gången idag, hann inte lyssna igenom riktigt hela skivan, men det jag hörde var väldigt lovande. Kanske inte riktigt lika direkt som den förra, men det känns som en skiva som kommer att växa. Det kan inte vara helt lätt att följa upp en sådan succe som deras förra skiva var, men att döma av det jag hört hittills har de lyckats bra.

Dagens låt: The Morning Benders - Virgins

Bra dag

Bra dag idag. Jag har bokat lokal för min 30-årsfest, det gäller att vara ute i tid och jag kan inte längre förneka att det börjar närma sig nu. När jag kom hem hade jag fått ett mail av en gammal elev som verkligen värmde, sånt som är perfekt att få under inledningen av en termin, man påminns om varför det här är ett så bra yrke. Jag har dessutom preliminärbokat en resa till Liverpool, för att se matchen mot Arsenal i mars. Det blir mitt fjärde besök på Anfield och jag har redan börjat längta. Inte nog med dessa tre saker, jag har upptäckt ett nytt band också, ett band vid namn The Morning Benders. Jag har än så länge bara hört två låtar, men skivan är redan beställd, så bra de låtar jag lyssnade på. Stämningsfulla poplåtar, som bitvis påminde om Last Shadow Puppets mer avskalade bitar. Avslutningsvis hann jag och Malin dessutom med en skön kvällspromenad innan det var dags att krypa till kojs. Som sagt, en bra dag.

Dagens låt: The Morning Benders - Excuses

Wordfeud

Även jag har fastnat i det nya innespelet wordfeud, spelet som helt plötsligt har fått mina elever att sitta och bilda ord på rasterna. Jag spelade aldrig betapet och har bara vid ett fåtal tillfällen spelat orginalet, alfapet, men efter en stund med wordfeud hade jag insett spelets storhet. En stor fördel är givetvis att man kan spela mot kompisar, vilket ger spelet en prestige som man inte kan uppnå på så många andra sätt. Som svensklärare tycker jag såklart att det är otroligt bra att folk börjar spela spel med svenska språket som idé, samtidigt som jag tycker det är lite konstigt att ett spel som funnits i decennier helt plötsligt blir ett innespel bara för att det kommer ut på mobiler. Hur som helst, det är ett mycket roligt spel och jag har haft några riktiga prestigematcher de senaste dagarna. Det är ju så att man vill vinna när man spelar spel och jag blir fortfarande lite nöjd när jag tänker på mitt fyrtioåttapoängsord när jag spelade mot min syster. Det ska bli intressant att se hur länge det här håller i sig, det känns fortfarande som om fler och fler spelar spelet och så får det gärna fortsätta. Innan jag spelade det här spelet hade jag aldrig tänkt på att så få svenska ord innehåller C utan att också innehålla ett K, men det blir man smärtsamt påmind om när man spelar wordfeud.

Dagens låt: Isolation Years - Moses

Middag

När jag gick från jobbet hade jag ingen aning om vad jag skulle äta ikväll, Malin jobbar sent och skulle således inte vara hemma. När jag äter ensam brukar jag slarva med att laga mat, så även denna gång. Jag bestämde mig för att gå in på Coop och köpa en sallad och lite bröd. När jag närmade mig disken där salladen är kom jag till en disk som fick mig att stanna till, nämligen den där skaldjuren ligger. Där låg några riktigt fina krabbor på en rad och tittade på mig. Det var ett par år sedan jag senast åt krabba och eftersom Malin ändå inte är en lika stor skaldjursfantast som jag är bestämde jag mig för att slå till. De i kassan hjälpte mig att dela krabban på mitten och nu ligger den i kylskåpet och väntar på att bli uppäten. Bredvid krabban i kylen ligger två stycken St Eriks Rauköl, ett tips jag fått av Djävulsankan, och om den är så god som den låter på beskrivningen har jag en mycket god middag framför mig i afton.

Dagens låt: Clann Zu - Breathing through a hole in your chest

RIP Stefan Liv

En sån här dag är det svårt att inte ta upp den tragiska olycka som inträffat i Ryssland. Ett flygplan med drygt 40 passagerare har kraschat och bland de omkomna fanns Stefan Liv, en av Sveriges bästa målvakter det senaste decenniet. Det som har hänt är givetvis fruktansvärt och känns lite overkligt, sådant ska inte kunna hända, inte längre. När man hört pratas om hur Manchester Uniteds lag kraschade 1958 har det känts som en händelse som hör den gamla världen till, sådant kunde inte hända i vår tid, men det var fel. Jag har alltid gillat Liv, ända sedan dess att han spelade i elitserien med Cardigans avbildade på hjälmen. Jag minns ett inslag de gjorde med honom på tv-sporten, i samband med att han slagit igenom. Det berättades då att han var ganska virrig, en gång hade han tappat bort fjärrkontrollen till tv:n, för att några dagar senare hitta den i kylskåpet. Även om jag inte gillar HV71 kan man inte annat än uppskatta spelare som spexar för fansen, som Liv gjorde med sin kullerbyttor i slutspelen. Hockeysverige har blivit en stor profil fattigare och jag hoppas att alla arenor visar sin respekt för honom när elitserien drar igång om någon vecka. Vila i frid Stefan Liv.

Innebandysäsong

Första innebandyträningen igår, vi var sju stycken ivriga spelare som samlades i källaren på swedbank för att för första gången för säsongen prova på innebandyklubborna. Som vanligt när vi spelar i källaren var gårdagen relativt fri från regler och tempot var en aning högre än vi egentligen orkade med, entusiasmen i hallen var lite för hög för vårt eget bästa och med tanke på att bara ett av lagen hade avbytare dröjde det inte lång tid innan svetten började drypa från de flesta tröjorna. Nittio minuter senare kändes det som om man spelade i våtdräkt, men roligt var det. Jag lyckades dock inte uppnå mitt mål, nämligen att sätta ett skott med innebandyklubban i basketkorgen på andra sidan planen. Jag provsköt ett par gånger även förra säsongen, men lyckades inte bättre än ett skott som träffade nätet på korgen, tyvärr under korgkanten. Bollen har en tendens att dra sig lite för långt åt höger, så det är något jag måste finslipa under den här säsongen. Innan korpserien är slut ska jag ha prickat korgen på regelrätt vis, så svårt ska det inte behöva vara. Idag skickade vi i alla fall in anmälan till vår sjunde säsong i innebandykorpen, det blir spel i den tredje av fem divisioner för vår del. Förra gången lyckades vi klara oss kvar med en omgång kvar att spela, återstår att se hur det går den här säsongen.

Dagens låt: Ryan Adams - This house is not for sale

Victory

Jag har glömt att nämna en veckans stora händelser här, nämligen CSKA Gorbatjovs succe i årets korpfotboll. Inför den sista matchen, som spelades i måndags, behövde vi en poäng för att säkra avancemang till tredjedivisionen och på så sätt nå vår första direktuppflyttning. Efter en gastkramande tillställning blåste domaren av matchen och resultattavlan visade 0-0, vår största framgång sedan vi startade korplaget var ett faktum. Vi har onekligen gjort en mycket bra säsong, vi har bara släppt in sju mål på sju matcher och gjorde samtidigt näst flest mål i vår serie. Tabellen var jämn och inför den sista omgången fanns det flera lag som hade teoretiska chanser att gå upp, men det slutade alltså med att vi tog den plats som vi kämpade för. Det var nära att sluta illa några gånger, ett rungande stolpskott var t.ex nära att sätta oss i en jobbig sits, men vi redde ut stormen. Nu när fotbollen är slut är det bara att börja ladda för en ny innebandysäsong, även där är det tredjedivisionen som gäller. Förra säsongen lyckades vi hänga kvar, utan att behöva kvala eller bita på nagelbanden in i det sista. Jag har en känsla av att det kommer krävas väldigt bra insatser av oss för att vi ska hålla oss kvar i samma serie, men vi har konstant blivit bättre sedan vi inledde vår innebandykarriär och det finns ju ingen anledning att sluta utvecklas nu.

Dagens låt: [Ingenting] - Hallelujah

Weeping Willows

Nu är jag nyss hemkommen från den andra Weeping Willows-spelningen på två veckor och det har verkligen varit två underbara konserter. Även om setlisten varit i princip likadana har det varit två ganska olika spelningar, en ståplats och den andra sittplats, en med förfriskad omgivning och en med nykter. Dagens spelning var här i Gävle, på Spegeln, den kanske mysigaste konsertlokalen som finns. Jag har sett WW här två gånger tidigare, då har de varit briljanta och så var de även denna gång. Magnus röst blir bara bättre och bättre med åren, inte en ton tas utan att man känner det i publiken och bitvis tar han i så att man får gåshud på läktaren. Bandet är skickligt och samspelt och det är otroligt roligt att sa alla tillsammans igen. De har dykt upp lite var för sig de senaste åren, som hjälp åt artister som Thåström och Stefan Sundström, men nu är de äntligen samlade igen och gör det de gör allra bäst. Låtvalen är inget jag kan anmärka på, gammalt och nytt blandat med bra covers. Att de fortfarande spelar covers på sina spelningar, trots att de har fem album att plocka låtar från, gillar jag, det var ju så det hela började. Bäst under kvällens spelning var, förutom Broken Promise Land och While I´m still strong, en mycket stark You´re everywhere. Men även I can´t make it alone, som de gör minst lika bra som orginalet, och Stairs, som växer ännu en nivå live jämfört med på skiva. Jag ska ta och lägga in lite bilder i morgon, men nu ska jag lägga mig och försöka smälta kvällens underbara tillställning.

Dagens låt: Weeping Willows - Touch me

Apor

Vi har varit ganska frekventa biobesökare de senaste månaderna, illa vore det annars med tanke på hur nära vi bor och hur många intressanta filmer som haft premiär. I förrgår var det dags igen, den här gången såg vi den nya Apornas Planet-filmen. En positiv sak kunde man se redan innan filmen satte igång, vi slapp fula glasögon och onödiga 3D-effekter, det kändes väldigt bra. I övrigt var filmens effekter, främst apornas utseende magnifikt. Hade man ställt en av filmens apor bredvid en vanlig, levande apa hade man nog inte kunnat se någon skillnad. Visst fanns det en del bitar i handlingen som kändes lite tveksamma, men det övervägdes av underhållningsvärdet i filmen. James Franco gjorde en bra insats i huvudrollen, men den stora insatsen gjorde ändå Caesar, apan som växer upp hemma hos Francos karaktär. Dennes utveckling i filmen är intressant att se och hans spel gör att man känner mer med aporna än med de människor som omger honom. Det kommer säkert att komma ännu en del i den här serien, slutet gav en liten hint om att det här kanske inte var det sista vi såg av aporna. Jag var lite rädd innan filmen att det som dominerade trailern, nämligen actionscenerna, skulle ha stor del i filmen, men så var det lyckligtvis inte. Apornas Planet är en mycket sevärd film, där aporna är den stora behållningen. De som gjort effekterna till den här filmen och förtjänar massvis av beröm.

Dagens låt: [Ingenting] - Dina händer är fulla av blommor