Idag är det fyra år sedan vi värvade en av de senaste säsongernas mest omdebatterade spelare, en spelare vars agerande många gånger rört upp heta känslor hos oss fans, som varit nere på botten och vänt, men som snart kommer tillbaka från ett världsmästerskap med en silvermedalj och en plats i världslaget i bagaget. Idag firar vi fyra år med Dejan Lovren.

En efter en börjar de komma tillbaka från semestern, Salah och Mané gjorde sina första minuter mot City härom dagen, men för de som gick längst i turneringen återstår fortfarande några dagar av semestern. Allra längst gick, som bekant, Dejan Lovren med sitt Kroatien. Efter en mycket fin turnering föll man i finalen och kan se tillbaka på sitt bästa mästerskap någonsin, Lovren själv kan se tillbaka på sitt kanske bästa halvår någonsin. Sedan van Dijk klev in i Liverpools backlinje som den naturlige ledaren har den tidigare hackkycklingen Lovren visat upp ett fint försvarsspel. Han har spelat enklare, med större pondus och självsäkerhet än tidigare, något som kändes väldigt avlägset efter den katastrofala insatsen mot Tottenham tidigare under säsongen. När han tidigt byttes ut efter att nästan egenhändigt givit bort möjligheten till poäng var vi nog många som trodde att vi sett det sista av kroaten i Liverpool-tröjan, men det visade sig vara fel. Precis som många gånger förr tog sig Lovren tillbaka och är återigen ett givet namn i startelvan.

Lovren kom till klubben samma fönster som Luis Suarez lämnade för att gå till Barcelona, säsongen efter vår titelkamp med Manchester City. Många var tveksamma till värvningen redan på förhand, priset var högt och han hade haft en ganska svajig karriär, utan den jämnhet som många önskar se hos en mittback. I sin första match fick han bilda backlinje med Glen Johnson, Martin Skrtel och Javier Manquillo, med Mamadou Sakho och Kolo Toure som avbytare. Det blev en säsong där försvarsspelet ofta kritiserades, inte sällan var det just Lovren som sågs som den stora syndabocken och det laborerades ganska frisk för att hitta den rätta lösningen. Min känsla då var att Lovren väldigt gärna ville vara den där stora ledaren och härföraren, han nämnde själv i intervjuer innan säsongen att han var en spelare som hördes mycket i försvaret. Han ville mycket, men kom fel in i det. Misstagen från den säsongen har gjort att Lovren fått jobba i uppförsbacke i sin karriär i Liverpool, även om han gjort många bra matcher har de där misstagen funnits med i bakhuvudet hos oss supportrar. Kanske har han blivit extra hårt dömd, fått skit för sådant som andra kommit undan med, men känslan har länge varit att han har ett misstag i sig.

22 oktober 2017 var dagen då åtminstone jag trodde att jag sett Lovren i vår tröja för sista gången, efter två rejäla misstag och ett överlag väldigt osäkert agerande plockade Klopp av honom redan i den 31:a minuten. Det som följde matchen vet säkert alla, Lovren fick motta hot både mot sig själv och mot sin familj. Om han tidigare varit ifrågasatt var han nu i stort sett uträknad. I omgången efter fanns han inte med i truppen, mot West Ham veckan därefter fick han spela tre minuter, hemma mot Chelsea var han med i truppen. I bortamatchen mot Stoke i slutet av november var han dock tillbaka, där blev det seger med 3-0 och det skulle dröja till den tionde mars innan han var om att förlora en ligamatch för Liverpool igen. Tillsammans med van Dijk bildade han ett tryggt mittbackspar och Joel Matip, som sågs som Liverpools starkaste försvarskort inför säsongen, saknades inte nämnvärt under sin skadefrånvaro. Dejan Lovren hade lyckats vända sin Liverpool-karriär och fick kröna säsongen med en fin insats i Champions League-finalen, VM-framgången som följde var såklart ytterligare ett kvitto på att han är på rätt väg i sina karriär nu.

Jag är imponerad över hur han lyckats hålla sig kvar. Från startelvan i debutmatchen är det bara fyra spelare kvar i truppen, Simon Mignolet är på väg bort och Daniel Sturridge är idag i bästa fall en inhoppare, sen har vi kvar Lovren och Jordan Henderson. De har inte helt olika karriärer Lovren och vår kapten. Båda har varit kraftigt ifrågasatta, båda har kommit igen och kämpat sig till en ordinarie plats, båda är bland de första som får motta kritik i samband med en dålig insats av laget. Kanske är det så att de inte har den rätta spetsen för att spela i ett lag med de allra högsta ambitionerna, men på något sätt lyckas de bevisa för tränare och lagkamrater att de har en viktig roll att spela och fortsätter med det trots att det kommer in nya spelare varje sommar. Dejan Lovren själv sade att han förtjänade ett erkännande som en av världens bästa försvarsspelare, jag skulle säga att det beror lite på hur många man ska ta med på den listan i sådana fall, men en sak är säker, Dejan Lovren förtjänar vår respekt. Hans sätt att komma tillbaka efter misstagen imponerar stort på mig och att han går ut i sociala medier och stöttar Loris Karius, som går igenom en liknande period som kroaten tidigare var med om, är något som jag gillar att se.

Lovren kommer nog aldrig att vara den där mittbacken som får mig att känna ett lugn och kanske är det så att den här säsongen inleds med något misstag och får snacket om honom att börja igen, men när han kommer tillbaka från världsmästerskapet gör han det som en given del av vårt mittlås. Lovren och van Dijk är de som ska hjälpa Alisson att hålla tätt under säsongen. Omgivningen jämfört med ligadebuten 2014 har förändrats rejält, från Mignolet, Manquillo, Skrtel och Johnson till Alisson, Robertson, van Djk och Alexander-Arnold/Clyne. Den förändringen spelar säkerligen in en hel del i Lovrens utveckling

I sociala medier har man kunnat följa Björn Melins arbete med sin bok om Liverpool, nu är boken klar och snart ute i affärerna. Vi har fått läsa boken och det är verkligen en underhållande stund man bjuds på i det här verket, som har något både för oss som följt klubben länge och för de som är nya i sitt supporterskap.

Melins bok är väldigt snygg utformad, rikligt med bilder till texterna, varvat med olika topplistor, elvor och personliga reflektioner. Just den personliga prägeln som jag tycker att många av texterna i den här boken har gör den mer intressant att läsa och jag tror att många av oss kan känna igen oss redan i inledningen, där han berättar om vägen in i sitt supporterskap. Vi har alla olika anledningar till att vi håller på klubben, trots det tycker jag att man ofta hittar delar som stämmer överens med varandra när man får höra om hur andra blivit frälsta.

Boken är indelad i tre delar:
Pregame, som är en historisk tillbakablick i klubben.
It´s of to the match we go, där Melin tagit ut en elva med spelare, som han fattat tycke för av olika anledningar. Flera av spelarna intervjuas också i boken.
Extra time, där får vi träffa profiler som bl.a Nilla Fischer och Anders Bjuhr, som berättar om sin relation till Liverpool Football Club.

Som jag skrev inledningsvis är det här en bok för alla som av någon anledning är intresserad av Liverpool, den är ganska lättläst och har ett språk som är väl anpassat till läsaren. Ett avsnitt i boken som jag läste extra noga var det när Melin träffat och intervjuat en av överlevarna från Hillsborough, att få ögonvittnesberättelser från tragedin är alltid gripande och den här var inget undantag. Att få läsa om hur det var där på läktaren lämnar nog ingen opåverkad, minst lika starkt var det att få en inblick i hur tiden efter var och hur man levde vidare efter det som inträffat.

Överlag tycker jag att det första avsnittet ger en kortfattad och bra bild av grunderna i Liverpool, det är inte så djupgående, men man får veta om klubbens tillkomst och om rivaliteten till Manchester United. Jag kan tänka mig att det varit svårt att göra en begränsning här, för vad som ska tas upp och hur det ska tas upp, historian i klubben är något som man skriva hur mycket som helst om, men Melin gör en bra avvägning och skriver på ett sätt som skulle kunna få även en oinvigd att förstå varifrån vår klubb kommer. Just lättillgängligheten är en bokens styrkor, det är tydligt att Melin önskat skriva en bok som alla kan ta till sig och där tycker jag att han lyckats.

I bokens andra del får vi möta en mängd spelare som Melin av olika anledningar fattat tycke för eller blivit intresserade av, vi får båda läsa om våra största profiler och spelare som florerar i utkanterna av våra trupper de senaste åren. Vissa av spelarna har Melin fått intervjua och personligen fastnade jag mycket för avsnittet om Howard Gayle, den förste mörkhyade spelaren att spela i Liverpool. Att höra honom berätta om hur det var att komma fram som spelare i England under en period där rasismen var så pass utpräglad var tankeväckande och det är svårt att tänka sig att det här faktiskt inte var speciellt länge sedan. Överlag är det intervjuerna som jag tycker är bäst i den här delen, flera av de spelare som Melin mött är väldigt öppna och att läsa hur Damien Plessis och Kristoffer Peterson berättar om hur hade det under sin tid i klubben är väldigt intressant. Steven Gerrard och Kenny Dalglish är, som sig bör, givna inslag i den här delen också, kortfattat får man veta varför de är så pass viktiga namn för Liverpool FC.

Den sista delen innehåller en blandning av möten med profiler med koppling till klubben och startelvor med olika teman, en lättsam avslutning på boken som jag läste med stor belåtenhet. Extra underhållande var det att läsa drömelvan från en av de mest kända imitatörerna runt klubben, man kan lugnt säga att det bjuds på några speciella namn.
Helhetsintrycket av den här boken är positivt. Vad man får ut av att läsa den beror till stor del på vilka förkunskaper du har av Liverpool Football Club, men oavsett vad du vet sedan tidigare så kommer du att möta sådant du inte hört, du kommer att möta sådant som du kanske hade glömt bort och du kommer att förstå ännu mer varför vi älskar den här klubben. Är man helt ny som supporter är det här en bra introduktion, är man gammal i gamet kan man förnöjsamt läsa och vara stolt över vad vår klubb är och har uppnått genom historien.