Jag ska inte säga att jag gillade Jordan Henderson redan från start, men sedan han kämpade sig in i Brendan Rodgers startelva för några år sedan har jag alltid hållit honom högt. Sättet han först återtog sin plats i elvan och sedan vann över oss supportrar på sin sida imponerade stort på mig, därefter pekade hans formkurva konstant uppåt, både målen och assisten blev fler med tiden. Kanske gick det lite för snabbt för honom, för när det väl blev klart att det var han som skulle ärva kaptensbindeln från Steven Gerrard vände det, skador och en formsvacka gjorde att han inte gick att känna igen under den förra säsongen. Hans position i laget kändes osäker, fanns det någon roll som skulle passa honom i Klopps lagbygge?

Den här säsongen har det dock vänt för Henderson igen, från sin nya, mer tillbakadragna plats har han imponerat rejält och är återigen tillbaka i den där formen där han alltid är en av våra bästa spelare på planen. Hans löpmeter har det skrivits mängder om i media och det är ingen tvekan om att det är en av hans styrkor, han täcker stora områden och vinner en hel del boll. Jag tycker också det känns som att han förstått att hans roll som kapten är att vara en så bra Jordan Henderson som möjligt, inte att vara så lik Steven Gerrard som möjligt. Förra säsongen värderade han sina lägen sämre, spelade för ofta en lite svårare crosspassning i stället för att välja en enklare boll till en spelare i bättre läge. Det är svårt att som supporter ta in hur pass skickliga våra spelare är att leda sina styrkor på planen, men jag tycker att man oftare kan se Henderson skrika och peka, i försök att få med sig laget. Jag tror dock inte att det är den största tillgången med att ha engelsmannen som kapten, jag tror att det snarare är just hans löpande. I ett lag lett av Klopp är just löpning och presspel extremt viktigt och att då ha en kapten som går i bräschen och gör det mest av alla kan säkerligen vara en viktig faktor att ha med. Med sitt spel visar han sina lagkamrater hur de också ska agera och de följer. Att skrika och peppa spelarna på planen kanske inte är lika viktigt idag, för det står en herre vid sidan av planen och gör det på ett mycket engagerat sätt. Kanske är en ledare som eldar på spelarna på planen inte lika viktig då? När vi hade Benitez och Rodgers var det en annan typ av coaching från sidan och då kanske det var viktigare att det fanns spelare på planen som kunde väcka glöden? Det här är såklart svårt att veta när man aldrig varit i situationen, men jag tänker att det behövs olika typer av kaptener i olika typer av lag, med olika typer av tränare. Min känsla är att Jordan Henderson har växt i sin kaptensbindel, att fylla den efter en av klubbens genom tiderna störste spelare tog lite tid, men konstigt vore det annars och nu har vi en mittfältschef som kan hålla i många år.

I helgens match mot Crystal Palace var Henderson än en gång en av våra bästa spelare och smörpassningen till Firminos matchavgörande mål var en riktig delikatess. Rubrikerna hamnade återigen vid vår anfallstrio och det är inget snack om att deras roll i vår succéartade inledning är väldigt stor, men bakom dom har vi haft ett mittfält som överraskat åtminstone mig med sitt sätt att vinna bollar, effektivt spela sig framåt och ge de tre där framme möjlighet att producera. Jordan Hendersons säsong har varit imponerande hittills och med tanke på hur ny han är i sin position borde det finnas goda möjligheter att utvecklas än mer i rollen.

Vi mötte ett lag coachat av Tony Pulis, det brukar innebära tight spel och få målchanser, det brukar kräva att man sätter de målchanser som skapas. Gårdagens match var något annat, det var en styrkedemonstration av ett lag med självförtroende. För även om det blev spännande i slutet av matchen stod vi för en riktigt stark insats, hade det inte varit för att Ben Foster storspelade hade WBA fått vända hem med en storförlust i bagaget. Jag kan inte minnas när vi senast skapade så här mycket mot ett lag som specialiserat sig på att försvara, visst spelade det in att vi fick ett tidigt mål, men vi fortsatte att diktera spelet på planen och trumma på framåt genom hela matchen. I stället för att dra ner på tempot och lämna över taktpinnen när vi tog ledningen, vilket ofta varit fallet de senaste säsongerna, körde vi vidare med vårt spel och såg till att WBA aldrig fick tid att flytta upp spelet.

Det var flera saker som gladde under lördagsmatchen, om vi börjar med att titta i offensiven kan vi där tydligt se att den startande trion börjar hitta varandra på allvar. Firmino, Mané och Coutinho var ständiga hot mot WBA:s backlinje och just sättet de hotade på imponerade, för hur många gånger har vi inte sett Liverpool stå och sidledspassa utanför straffområdet mot ett samlat försvar? Nu var det rakt och effektivt, vi gjorde det svårt för motståndarna. Rakt och effektivt gällde för övrigt inte bara de tre där framme, Milners direktpassning till Coutinho innan Cans jätteläge var en riktig delikatess. Det var dock en sak som imponerade än mer på mig från vår offensiv och det var vad som hände när vi förlorade boll. När man har bollen och spelet så pass mycket som vi hade är det lätt att fokus bara hamnar på att producera framåt, vilket kan betyda att man inte riktigt tar jobbet när en passning går fel eller en dribbling misslyckas, så var det inte igår. Varje gång WBA försökte ställa om var vi snabbt på dem, två, tre, fyra spelare såg till att sätta press på bollhållaren och det bidrog till att de hade extremt svårt att skapa något som liknade målchanser. Vi tvingade dem till att ta snabba beslut i trängda lägen och det hade de inte kvalitet till att klara av. Jag hoppas att Sturridge tittade på noggrant från bänken och reflekterade över vad det är som krävs för att spela i den här upplagan av Liverpool, vill han ha tillbaka sin startplats behöver han lägga ner samma jobb som Firmino, vilket innebär bollvinster på egen planhalva.

Joel Matip förresten, så tryggt det känns att ha honom i mittförsvaret. Trots att han och Lovren inte haft jättemånga matcher ihop har de börjat få till ett samarbete som skänker riktigt framtidshopp, efter att ha haft en fladdrig Sakho eller en misstagsbenägen Skrtel bredvid sig under större delen av sin tid i klubben har nu kroaten fått en partner som osar lugn och trygghet. Matip har hittills visat upp en imponerande förmåga att ta rätt beslut, han rensar när det ska rensas, han tar det lugnt när han kan ta det lugnt och om läge finns är han inte rädd att kliva upp i banan med bollen vid fötterna, för att skapa ett offensivt hot på egen hand. Det är längesen vi lyckades hitta två nyförvärv som påverkat laget så mycket, så snabbt, som Matip och Mané i år.

Stressat spel, ett tidigt underläge efter slappt försvarsspel på en hörna, en skada på en av våra mest formstarka spelare. Inledningen av matchen mot Swansea innehöll inte många saker som gjorde en glad, om motståndet varit av det mer effektiva slaget hade vi kunnat vara ännu längre efter när matchens första tredjedel var avklarad. De senaste årens Liverpool har haft det svårt att ta sig in i matcher när starten inte varit den man hoppats, att skaka av sig underlägen och fortsätta tro på det egna spelet har inte varit något kännetecken, i stället har det varit gamnacke på flera spelare och de som försökt har mest gjort det genom mängder av skott utifrån. Årets Liverpool är någonting annat än det vi vant oss vid, gårdagens match är ytterligare ett bevis på det. Trots att spelet inte satt i inledningen, där Swanseas höga press verkade göra våra spelare överraskade, fortsatte vi att försöka, tog över spelet innan paus och efter Klopps ord i halvtid var det bara ett lag på planen.

Vi gjorde det jobbigt för Swansea, de kunde inte bara stå samlade och försvara. Det kom utmaningar från båda kanterna, ytterbackar som följde med upp och överbelastade, både Clyne och Milner var väldigt delaktiga i offensiven när det behövdes som mest. Mané slet, vägrade tappa bollen, tvingade motståndarna till svåra brytningar, var hela tiden obekväm. Värvningen av honom framstår mer och mer som ett fynd, i den mån man kan prata om fynd i den priskategorin. Vi slapp sidledsrullandet som präglade matchen mot Burnley, i stället var vi direkta och gjorde det jobbigt, satte Swanseas försvar i situationer där det krävdes hundraprocentiga insatser av dem för att inte målchanser skulle uppstå. När en snedspark uppstod var Firmino där och ordnade fram straffen. Att se oss göra en sådan uppryckning skänker verkligen hopp inför framtiden. Det brukar sägas att det är den här typen av matcher som är typiska för topplag, att vinna när man inte har sin bästa dag på jobbet, och det är just den typen av segrar som vi inte tagit de senaste åren. Nu är vi med i racet på allvar och kommer till matchen mot United med en positiv svit.

Det fanns tyvärr en del bekanta saker i vår defensiv igår, vid ett flertal tillfällen skapade Swansea målchanser i luftspelet, där varken våra mittbackar eller vår målvakt lyckades komma rätt till bollarna. Vi ska verkligen vara tacksamma för att det var en mittback som fick den sista målchansen i matchen, om det varit en mer van målskytt hade matchen antagligen slutat oavgjort. Jag tror den där missen kan komma att betyda väldigt mycket för Loris Karius, nu kommer matchen att gå till historien som en seger med darrigt målvaktsspel och det är en väldig skillnad från att vara en match som slutar oavgjort efter ett tveksamt målvaktsingripande. Det är tavlorna som kostar poäng som främst brukar få skriverierna att börja och nu kan den unge tysken komma till träningen med sin tredje raka seger i ryggen, det är en bra grund för att bygga en trygghet. Att det inte stämmer riktigt mellan Matip, Lovren och Karius är kanske inte så konstigt, med tanke på att det var deras första tävlingsmatch tillsammans, men vi får nog vänta oss en liten inkörningsperiod för vår nye målvakt. Han kommer till en ny liga, med ett lite annat spel och även om jag inte har full koll på hur Mainz såg ut i fjol så tänker jag mig att han oftast hade mer att göra då än han hade igår. Under den andra halvleken var det i stort sett spel mot ett mål, fram till de allra sista minuterna, att då som målvakt vara redo är säkerligen en tuff utmaning. Insatsen igår var inte godkänd, men vi vann och en av de första att gå ut på sociala medier och hylla laginsatsen var Simon Mignolet. Efter år som förstemålvakt tycker jag han verkar ta det här klivet ner i hierarkin på ett utomordentligt sätt, åtminstone utåt och det känns verkligen positivt.