Julen ska vara en tid för eftertanke, en tid då

Som Liverpool-supporter är det här en jul som jag verkligen tänker gå in för att uppskatta var vi är just nu. Fyra poängs ledning och för tillfället faktiskt Englands bästa lag, inte bara ett till ligaplacering utan även till hur vi genomför matcherna. Vi tar kontrollerade segrar på löpande band på ett sätt som jag inte kan minnas att jag upplevt under det här årtusendet. Det här kan svänga snabbt, vi firade jul som ligaledare även för fem år sedan, men hann med att förlora två matcher innan det blev nytt år. Även 2008 vann vi ligan fram till jul, för att sedan bara vinna två matcher under hela januari och februari, två matcher som för övrigt avgjordes i slutminuterna. Känslan av att vara ostoppbara kan snabbt förbytas till frustration för att bollen inte studsar vår väg, men just nu är vi bäst och även om det inte betyder något när ligan summeras i maj är det en känsla som verkligen förgyller julen.

Citys förlust var minst sagt en oväntad julklapp från Roy Hodgsons mannar, själv slutande jag titta när Gündogan gjorde ledningsmålet i den första halvleken, innan jag via sociala medier lite senare insåg att det nog vore en bra idé att slå på tv:n igen. För mig betyder den här förlusten två saker, dels såklart ett extra poängförsprång, men nästan ännu viktigare är känslan att City faktiskt går att rubba. De är inte oslagbara, de kan tappa poäng även mot lagen på den nedre halvan. Vi kommer inte att gå obesegrade genom den här säsongen, vi kommer att gå på nitar, då känns det skönt att veta att City kan göra det också. Townsends skott var en smällkaramell av sällan skådat slag och kanske var det säsongens mål vi såg, det var också ett mål som befäste den känsla jag fick när City förlorade mot Chelsea, att de har en tendens att bli frustrerade när de hamnar i underläge. Jag kan förstå att det är en ovan känsla för dem, de har inte spelat många matcher i underläge de senaste säsongerna och kanske är det en tunn spaning kring ett lag som förlorat fyra matcher i ligan på en och en halv säsong, men man tar vad man får. 

Vår seger mot Wolverhampton i fredags innehöll mycket av det vi fått vänja oss vid att se det senaste året. Salah med ett viktigt ledningsmål och en Virgil van Dijk som sedan ledde vår försvarsstyrka fram till ytterligare en nolla. Jag skulle gissa att det är de två namn som figurerat oftast på den här sidan det senaste året och det är verkligen inget snack om hur viktiga de är för oss, men just nu känns vi som en riktig lagmaskin, där inga spelare faller ur ramen. Vi kom till en arena där både City och Chelsea tappat poäng, med en skadedrabbad backlinje, fick genomföra matchen i ihållande regn och lyckades ändå plocka hem tre poäng som kändes stabila. Arton matcher in på säsongen har vi släppt in sju mål och det är något som känns nästan overkligt, speciellt om man tänker tillbaka på alla matcher med svängdörrar i båda riktningar som symboliserade Brendan Rodgers Liverpool och även Klopps första tid. Kontrollen som man kan se i Liverpools spel nu är mycket tilltalande och kan vi bibehålla den under säsongens andra halva kan det här bli en ännu roligare säsong. 

Onsdagkväll. Regnväder. Burnley borta. Roterad elva. Gårdagens match hade alla ingredienser för vad som vanligtvis brukar vara en smärtsam förlust för Liverpool. Lägg till att motståndarna gjorde första målet, givetvis på en tilltrasslad fast situation. Det Liverpool som jag vuxit upp med har inte direkt haft som sin styrka att vända matcher vid ett sådant läge, men det verkar som att det är dags för mig att vänja mig vid det nya Liverpool.

På många sätt påminde den här matchen om motsvarande möte förra säsongen, även då roterades det en del och spelades en sen kväll. Jag minns att jag den gången blev nästan chockad över att vi lyckades kriga hem tre poäng, speciellt med tanke på Burnleys sena kvittering. Det har inte varit vårt kännetecken att kunna ta hem den här typen av matcher. Vi visade förra säsongen att vi kan, trots det trodde jag inte på tre poäng på Turf Moor igår, inte när Burnley gjorde första målet. Det har varit så många gånger genom åren som vi tappat poäng i sena matcher mot svårspelade motståndare på den undre halvan, men Liverpool är numera så pass bra att de kan vända på resultaten i såna här lägen. Känslan var att laget lade i en högre växel när den andra halvleken drog igång och det spelade liksom ingen roll att Burnley gjorde det första målet, vi fortsatte att pumpa på och utdelningen kom ganska snabbt därefter. Ett par byten senare var vi i ledningen och även om Burnley hade en kvitteringschans i slutet kändes det hela tiden som att vi hade kontroll på händelserna och var närmare att utöka ledningen än att tappa den.

Det finns en mental styrka i det här laget som jag verkligen gillar, i stället för att man får gamnacke när man hamnar i underläge ger man ytterligare någon procent. En sak som blev väldigt tydlig igår var att man inte längre kan skrämma oss med stora, starka spelare. Jag vet inte hur många gånger jag svurit över att begränsade spelare som Grant Holt, Carlton Cole, Romelu Lukaku, m.fl. fått briljera mot oss för att vi inte haft kraften att stå emot dem. Så är det inte längre. Så är det inte när vi har Virgil van Dijk i backlinjen och Alisson Becker i målet. Det finns en pondus i de två spelarna som verkligen bevisar varför vi betalade så pass stora pengar för dem, de gör en enorm skillnad för oss och deras betydelse för oss går inte att överskatta. Jag tycker personligen att Alisson får lite för lite beröm för sina insatser hittills under säsongen, när det pratas om ligans bästa målvakter kommer ofta andra namn före och kanske är det för att han inte sätts på prov lika ofta som David De Gea, men den senaste veckan har han varit den där poänggivande målvakten som vi alla önskade oss. Mot Everton stod han för en overklig räddning på Gomes nick, den kanske ser ut att gå rakt på Alisson, men det är för att han är snabb nog att hinna dit och har spelförståelsen att läsa situationen i tid. Räddningen igår var även den imponerande, lika imponerande var att han höll bollen i spel, plockade ner den och satte igång anfallet som ledde till 3-1. Mot Everton gav han Alexander-Arnold extra yta genom att snabbt uppfatta möjligheten innan målet. Mot Fulham var det han som snabbt satte igång spelet som ledde till det första, viktiga målet. Det är tre gånger på de fyra senaste ligamatcherna som han varit inblandad i ett mål, samtidigt som han stått för räddningar som man inte kan ta för givna att en målvakt räddar. Jag stod bakom Karius länge, men inser mer och mer vilken enorm skillnad en klassmålvakt som Alisson betyder för ett lag. Vi handlar från den översta hyllan nu, det är inget snack om att det ger resultat.