Tillbaka

Dålig aktivitet här på sistone, men det hatr varit desto mer aktivitet på Virtua Tennis 2009, mitt nya tv-spel. Tummen har nu börjat värka lite och jag börjar inse att det finns andra saker att göra också. Det har varit en hektisk vecka, som alltid när det närmar sig lov, den har bland annat innehållit ett alldeles för kort slutspel för Bollnäs GIF och ett uttåg ur Europa League för Liverpool, så idrottsmässigt har den inte varit någon höjdare. Vi hade trots de negativa idrottsresultaten en bra helg, med en hel del högkvalitativ film. Fyra filmer hann vi med, på tre dagar, det var längesen vi hade sånt högt tempo, men det är enkelt när det är bra filmer. Perks of being a mockingbird, kanonfilm, med lite samma stämning som Juno, var den första vi såg. The Master, okej film, med suveräna skådespelarinsatser, var den andra. Searching for Sugarman, otroligt bra film, väl värd sin Oscar, var den tredje. Ghost World, klassiker, med en ung Scarlett Johansson och en magnifik Steve Buscemi, var den fjärde och sista. Vi har annars inte sett speciellt mycket film de senaste veckorna, i stället har vi plöjt oss igenom två säsonge av The Walking Dead, som fortsätter att hålla en hög nivå rakt igenom. Vad mer, jo, vi har säkrat våra platser i Slottsskogen i sommar, genom ett köp av Way Out West-biljetter, boendet har varit bokat sedan i november, så nu är det bara att invänta fler spännande artistsläpp. Hittills är det The Knife, Of monsters and men och Local Natives som lockar mig mest, men det kommer såklart att droppa in mer band under våren. Virtua Tennis då, där har jag mosat allt motstånd på amatörnivån och nu börjat klättra på proffsrankingen, det tar tid, men är väldigt roligt. Innan mitt sportlov är slut ska jag ha klättrat upp ännu en liten bit på rankingen, snart ska jag kunna ta mig an Federer, Nadal, Djokovic och de andra.

Dagens låt: Local Natives - Heavy feet

31

En turtlesmössa och ett X-box, det låter kanske inte som presenter man får när man fyller 31, men i mitt fall är det så och det är också presenter som känns helt perfekta. Mössan hade min syster virkat och det var min gamla favoritturtle Raphael som var motivet, mycket tjusig var den och nu inväntar jag bara rätt tillfälle att använda den. X-boxet fick jag av Malin och hennes familj. Jag har flera gånger sagt att jag skulle vilja ha något slags tv-spel, ibland är det jätteskönt att fördriva tid med något som inte är speciellt ansträngande för hjärnan, men ändå underhållande. Nu har jag ett alldeles eget X-box och till det min arkadhallsfavorit Virtua Tennis. Jag lade otaliga euro på spelet när jag och Kusen var på Mallorca, nu är det en nyare och mer avancerad variant som jag fått, där man har chansen att spela sig från amatör till proffs. Jag är redan fast i spelet och inser att jag verkligen fått bra födelsedagspresenter. Ikväll vankas kalas med kompisarna, i morgon bandyderby på Sävstaås. Bråda tider, men enbart av positiva anledningar.

Dagens låt: James Blake - Limit to your love

Pappfirande

Det har varit en behaglig helg, som bland annat bjudit på musikal i Gävle och spa i Kilafors. Malin och jag har firat våra pappor, både min och hennes fyller år i början av februari och därför såg vi till att uppvakta dem under den här helgen. Musikalen vi såg var Cabaret, tillsammans med Malins föräldrar och min syster. Det var en lokal uppsättning av succémusikalen och bortsett från en del bleka skådespelarinsatser var det en mycket underhållande afton. Gasklockorna, där det hela utspelades, var fylld till varje stol och så har det tydligen varit under hela perioden när den här musikalen spelats. Mycket roligt och bra för Gävles nöjesliv att den går bra och uppskattas, det kanske leder till fler satsningar.
Igår var vi i Svedja och firade min pappa, vilket vi gjorde med pizza och spa tillsammans med mor, syster, Ronnie och Hempa. Bubbelpool, bastu och relax var en perfekt avslutning på dagen. Idag hann jag med att leka lite med Hempa innan vi begav oss tillbaka till Gävle, för att ladda för ännu en arbetsvecka. Två veckor kvar till lov, jag har en känsla av att de två veckorna kommer att springa förbi.

Dagens låt: James Blake - Limit to your love

Min siste hjälte

Det kom egentligen inte som någon större chock, men det är ändå svårt att smälta att Jamie Carragher beslutat sig för att lägga som fotbollsspelare efter pågående säsong. Att Carra varit min favorit i Liverpool det senaste decenniet kommer knappast som någon överraskning för de som känner mig, eller har läst på den här sidan. Hans hjärta för klubben, hans heroiska insatser och det faktum att ha i princip är en spelande supporter har gjort honom till en given ikon i klubben och ett givet val på ryggen av mina matchtröjor. En sak som slog mig när beskedet om hans avslutning kom igår var att han antagligen är min sista riktiga sportidol. Jag har passerat en ålder nu då idoldyrkan är väldigt ovanligt, jag har svårt att se att jag kommer kunna få samma känslor för spelare i framtiden, som jag haft för Carragher. Diego Maradona var min första och allra största idol, sedan hade jag olika idoler under perioder i min ungdom, innan slutat av 90-talet då Carragher började etablera sig i Liverpool. Han hade allt som jag uppskattar hos spelare, hjärta, kämpaglöd och en inlevelse i det han gjorde på planen som jag som supporter kunde relatera till i någon mening. Visst fanns det brister i hans spel, men det lyckades han alltid kompensera med sina spetsegenskaper. När Carra spelade ytterback var det ofta så att ersättare till honom värvades in, eftersom tränarna inte kände att han var en naturlig ytterback, men alltid ledde till att Carra tog ännu ett steg i sin utveckling och konkurrerade ut den nye spelaren. När Benitez flyttade in Carra som mittback säsongen 2004-2005 hittade han verkligen hem och det partnerskap som han och Hyypiä bildade var magnifikt. Det var också den säsongen som Carras största seger togs, nämligen den i CL-finalen i Istanbul. Hela vägen dit var magisk, med den ena otroliga segern efter den andra och själva finalen var, som alla vet, något helt makalöst. Bilden av Carra när han står på podiet för pokalutdelning och måste hålla sig ett räcke för att inte ramla ihop av sina krampande ben är för mig det starkaste minnet av honom, med den bakgrund att man visste att han var den som var först fram till Dudek efter straffräddningen. Glädjen han kände över att vinna en titel med Liverpool övervann all smärta han kände i kroppen och just den förmågan att sätta klubben i första hand är något som älskat hos honom. I och med att Carragher nu ska sluta med fotboll är det en epok som går i graven i Liverpool, klubbens nästa mäste spelare och store ikon lägger av, men det är på något sätt en del av mitt liv som slutar också. Jag kommer med största sannorlikhet aldrig mer att ha en stor idrottsidol, jag kommer såklart alltid att ha spelare som jag gillar väldigt mycket, men jag har svårt att se att jag kan få samma känslor för kommande spelare som jag haft för Carra. Först och främst tror jag spelare som honom kommer att vara en enorm bristvara i framtiden, med tanke på pengarnas makt inom fotbollen, men även om det skulle komma någon som honom tror jag inte att det skulle väcka samma känslor inom mig. Det kan vara en ålderssak, att det är svårt att se upp till de som är yngre än en själv eller att jag helt enkelt inte fungerar på samma sätt själv längre. Mina idoler inom andra genrer, t.ex musik, etaberades ungefär samtidigt som min fascination för Carra, så jag antar att det var där någonstans som jag formades till den jag är idag. De jag såg upp till och uppskattade hade ju alla egenskaper som man uppskattade och försökte efterleva. Morrisseys självsäkerhet, karisma, förmåga att skita i andras åsikter och följa sin väg och hans förmåga att uttrycka sig. Magnus Carlsons ord, texter, ödmjukhet och passion. I Carraghers fall hans passion för idrotten, hans förmåga att övervinna utmaningar, hans sätt att alltid ge hundra procent och det faktum att han aldrig gav sig. Jamie Carragher kommer alltid att vara min största favorit i Liverpooltröjan och det kommer att bli ett stort hål efter honom när han lägger skorna på hyllan i maj. Han må lämna planen, men jag hoppas av hela mitt hjärta att han är kvar i klubben och jag kommer fortsätta drömma om ett Team of Carraghers!

Dagens låt: Team of Carraghers

Marschmallows

Vi har bott i vår lägenhet i drygt tre år, men det var först i fredags som vi invigde vår öppna spis. Detta gjorde vi tillsammans med Jonas och Terese, som hade större rutin på eldande än vi hade. Jag var beredd på en komplicerad och rökig process innan elden skulle bli perfekt, men det var precis tvärtom, det blev bra på en gång och vi hade knappt tänt elden innan vi kunde sitta och titta på lågorna. Det var inte bara spispremiär, utan för min del även marshmallowpremiär. Jag hade aldrig tidigare grillat marschmallow, min enda relation till det var egentligen slutscenerna i Ghostbusters, då ämnet kommer på tal och Marschmallow man gör entré. Det blev hur som helst otroligt gott när man grillade de där skummiga godsakerna, lite som en mjuk maräng, och det gick desutom väldigt snabbt att få dem färdiga. Eld, marschmallow och en rökig whisky, med andra ord en mycket angenäm fredagkväll, en perfekt avslutning på en hektisk vecka med bl.a två dagar utbildning i Stockholm. I Stockholm passade jag dessutom på att se Liverpools bortamatch mot Arsenal tillsammans med en bekant, även om det inte blev seger i matchen visade vi en hel del positiva bitar i vårt spel och det fortsätter att kännas som om vi går åt rätt håll. Idag är det ny bortamatch, mot de regerande mästarna från Manchester, jag hoppas den första trean mot topplag kommer i den matchen.

Dagens låt: Frontier Ruckus - Dark autumn hour