En galen europakväll på Anfield. En hyllad tränare gör entré. Första säsongen utan en av klubbens största ikoner i truppen. När säsongen 2015/2016 ska läggas till handlingarna kan vi se tillbaka på en säsong som innehöll både uppgångar och fall, den kanske inte blev som vi hoppades, men den ger ändå upphov till framtidstro.

Steven Gerrard har varit ledare på vårt mittfält så länge jag kan minnas, den här säsongen var den första på oerhört länge som inte han fanns med i vår spelartrupp. Att det var dags för honom att kliva åt sidan rent spelmässigt tror jag ganska många var överens om, frågan var bara vem som skulle ta över ledarrollen i laget, vem skulle bli den spelare som klev fram och tog på sig ansvaret att bära medspelarna? Jordan Henderson fick kaptensbindeln, James Milner blev assisterande. Efter år med Steven Gerrard och Jamie Carragher som ledare hade vi nu två britter med rötterna i andra klubbar som härförare. Resultatet blev inte önskat, Henderson har haft skadeproblem och verkligen kämpat med formen när han väl spelat. James Milner jobbade sig in i säsongen och avslutade den på en hög nivå, men har inte framstått som någon ledare, inte i den utsträckning som jag hade hoppats. Inför nästa säsong känns det fortfarande oklart vem som ska vara kapten, jag tror inte Henderson känner sig säker på att få fortsatt förtroende.
En annan av Gerrards egenskaper vi saknat i år är hans förmåga att hota på fasta situationer, ett av säsongens stora irritationsmoment har varit hörnor och offensiva frisparkar. När Captain Fantastic stod vid bollen hade jag ofta en tro på att vi skulle kunna skapa en farlighet, i år har det mer känts som om hörnor och frisparkar chippats in i straffområdet på vinst och förlust, utan någon riktig plan. Vissa matcher har det gått ett halvdussin hörnor utan att någon tagit sig förbi förste försvarare. Steven Gerrard var en unik spelare och hans kvalitet kombinerat med den lokala förankringen kommer vi kanske aldrig mer att få se, fotbollen har förändrats det senaste decenniet, men de egenskaper han besatt när han var som bäst är något vi behöver försöka hitta. Att han fortfarande hade en viktig roll hos oss trots att han uppenbart tappat i kvalitet de två sista åren säger en hel del om hur svårt det varit att ersätta honom.

Brendan Rodgers kickades ut efter ett av de tristaste derbyn jag kan minnas att jag sett, glöden som fanns i mötet för två säsonger sedan var som bortblåst. När vi kämpade för titeln var vår nordirländske tränare glödhet, samtidigt som Martinez på Evertons bänk hyllades stort för sitt underhållande spel. Det svänger fort inom fotbollen. När Rodgers lämnade oss var det få, om någon, supporter som var besviken och när Martinez nyligen fick sparken från Everton jublades det bland många av de blåtröjade supportrarna. Ett drygt halvår efter det att vår nye tränare gjort sitt intåg i klubben är det svårt att vara annat än nöjd med att vi gjorde bytet, men jag kan själv känna att jag var lite hård i min dom mot Rodgers. Han var ett dåligt fotfäste från titeln för två säsonger sedan, sommaren efter tappade vi Suarez och misslyckades med att få tag på rätt ersättare. Sommarvärvningarna misslyckades, Sturridge blev, såklart, skadad. Raheem Sterling hade fått hybris. Steven Gerrards ålder hann ikapp honom än mer. Det var en svår säsong för den relativt orutinerade Rodgers. Han klarade inte av att lösa situationen då och tappade greppet. När lottningen för årets ligaspel släpptes för ett knappt är sedan visade det sig att han skulle få ännu svårare att ta tillbaka greppet. En extremt tuff inledning väntade. Situationen blev till slut ohållbar och vår ledning beslutade att det var dags för ett byte. Rodgers fick sparken, det var det bästa för klubben, men så oduglig som jag och många fans med mig ansåg att han var tror jag ändå inte att han var. Han hade brister, han hade lite oflyt, men han gjorde också många bra saker för klubben.

Idag har jag nästan glömt bort Brendan Rodgers, den stora anledningen till det är såklart Jürgen Klopp. Jag hade inte sett överdrivet mycket av Dortmund under hans tid där, jag hade inte heller sett extremt mycket av hans agerande vid sidlinjerna. Det jag däremot gjort var att jag läst och hört enormt mycket om honom som tränare, att han spelade ett underhållande spel, verkligen brann för laget han tränade och att han var en person som inte gick att ogilla. Idag förstår jag allt det som skrivs, Klopp är en mycket speciell tränare. Han firar ett mål på samma sätt som vi fans gör, han skriker på sina spelare på samma sätt som vi skriker åt tv:n(förhoppningsvis mer konstruktivt) och han svarar på intervjuer som en människa, inte som en medietränad robot. Under säsongen har det höjts röster från icke-supportar om att Klopp kanske är för mycket, att han spelar över, men så känner inte jag. Minns sista omgången mot Stoke ifjol, en pinsam utskåpning. Spelmässigt var det det värsta jag sett, vi tackade av Gerrard med en usel insats. Det mest hårresande var att ingen verkade bry sig. Spelarna på planen. Tränarna vid sidan. Ingen såg ut att ta speciellt illa vid sig. Passionen fanns inte där. Jag vill aldrig mer se Liverpool uppträda så. Om Klopps stil är raka motsatsen, att passionen ibland kan vara för stor så gör det mig ingenting. Vi vann Champions League med en tränare vars största glädjeyttring var en snabb titt på klockan, så att vi nu har en tränare som knäcker sina glasögon efter ett sent avgörande mot ett av ligans sämsta lag är en skön kontrast till det som var.

Ligaspelet var en stor besvikelse, europaspelet en liten tröst, även om det inte räckte hela vägen fram. Vinsten mot Dortmund, det var nog där mitt hopp för framtiden verkligen väcktes. Jag hade oerhört svårt för Dejan Lovren under fjolårssäsongen, när han gjorde sitt flygande firande efter att ha avgjort matchen var det någonstans beviset för att vi kan se positivt på framtiden. Klopp har sett truppen, han har givit spelare chansen. Vissa har, som Lovren, tagit den. Andra har misslyckats att ta den. Nu väntar en sommar då Klopps bygge börjar på allvar. Han kunde ta oss till final i Europa med en trupp som han inte byggt själv, en trupp som inte var tränad för hans typ av spel, en trupp som inte var stor nog för det hårda matchandet. I sommar komma han bygga en trupp, han kommer att träna en trupp och han kommer gå mot en säsong med färre matcher. Vi kommer att stå bättre rustade när säsongen 2016/2017 inleds. Nu lägger vi en händelserik mellansäsong bakom oss, välkommen Silly Season!

Semifinaler brukar för vår del innebära spänning, galna matcher som avgörs med minsta möjliga marginal. Alla minns såklart semifinalen mot Chelsea 2005, där Gudjohnsens avslut i slutskedet fick tiden att stå stilla, eller semifinalen 2007 där vi slog ut Chelsea efter straffsparkar. Året efter blev vi utslagna i semifinal efter en galen förlängning. Ligacupsemifinalen i år gick till straffsparkar, när vi senast tog oss till FA-cupfinal var det efter ett sent avgörande av Andy Carroll. Med andra ord, semifinal brukar vara minnesvärda av den enkla anledningen att man sitter som på helspänn hela vägen in i mål. Gårdagens semifinal var något helt annat, det var en kraftdemonstration av ett slag som vi inte skådat på lång tid.
Från start tog vi greppet om händelserna på Anfield och vi släppte det aldrig. Det tidiga målet gav såklart extra energi, men man kunde se på spelarna att de hade bestämt sig för att den här europaresan skulle fortsätta ett tag till. Vi vann varenda närkamp, var först på varenda andraboll och att detta frustrerade våra motståndare är verkligen ingen överdrift att påstå. Vid sidan av planen stod Klopp och firade närkampsvinster som om det vore drömmål, en viss kontrast jämfört med Benitez, som kunde fira avancemang till Champions League-final med att titta på klockan. Det kanske mest fascinerande med gårdagen var att ju mer Villarreal behövde anfalla, desto mer kontroll tog vi över matchen, vi föll aldrig tillbaka och trots att vi blev en man mer slappnade vi aldrig av. I ligan har det varit en dålig vana för laget att slappna av i ledning och ge motståndarna en väg in i matchen igen, det fanns det inte ett enda spår av igår. I stället för att spela på resultatet vid 2-0 växlade vi upp en extra gång och satte 3-0. Att det var Adam Lallana som satte det sista målet kändes extra bra, för hans intensiva löpande matchen igenom förtjänade verkligen den belöningen. Å andra sidan hade alla spelare förtjänat ett mål igår, det var ingen som föll ur ramen. Vi pressade som ett lag och periodvis plockade vi bollen av Villarreals spelare som om den enklaste saken i världen,
Innan matchen var jag lite orolig över hur mittfältet skulle fungera, vi har haft lite problem med balansen när vi ställt upp så här offensivt, men Milner och Can visade direkt att den oron jag kände var obefogad. Det fanns inga spår av ringrostighet hos Emre Can, kanske hade han till och med tjänat på att vara skadad under en period och fått en rejäl återhämtning. Mot Villarreal såg han ut som den härförare vi alla önskar att han ska vara, tillsammans med en återigen imponerande James Milner såg han till att kampen om mittfältet aldrig blev en kamp, det blev en överkörning. Efter matchen pratade Milner om att han hoppades att Henderson skulle hinna bli frisk till finalen, det hoppas vi nog alla, men samtidigt kan jag inte se hur han ska kunna ta en plats i vår startelva.
Hur många gånger har vi inte kört fast mot lag som sjunkit lågt och försvarat? Vi har under många år haft en tendens att hamna i något slags långsamt sidledsrullande runt straffområdet, utan att ha någon idé om hur vi ska ta oss igenom. Ofta har det slutat i omöjliga lyftningar ut över kortlinjen eller taffliga skottförsök, i takt med att frustrationen ökat. Botemedlet mot det såg vi igår, en fantastisk rörelse kombinerad med fantasi och teknik. Spanjorernas beryktade försvarsspel var aldrig i närheten av att klaffa, de gavs inte chansen. Det är få gånger jag varit så imponerad av vårt spel under en hel match.
Jag har väldigt dålig koll på våra finalmotståndare, men har förstått att de har för vana att gå långt i Europa League, så det blir antagligen en tuff nöt att knäcka. Kan vi framkalla den här energin i finalen kommer Sevilla att få en riktigt jobbig match. Klopp har efter sju månader i klubben tagit oss till två cupfinaler, det har han gjort utan att göra ett enda riktigt nyförvärv. I stället har han fått spelarna som redan fanns i klubben när han kom att se ut som nya spelare. Vem trodde i november att ett mittbackspar bestående av Toure och Lovren skulle se ramstarkt ut? Vem kunde tro att Adam Lallana skulle både kämpa OCH producera? Vem kunde tro att James Milner skulle gå från kritiserad till dominant? Runt jul kändes det som om vi skulle behöva få in elva nya spelare för att ha en chans att konkurrera med de bästa, så känns det inte idag.

Krönika: Avsked

Ett stort ingenting, så kan man beskriva matchen mot Swansea. Matchen var inte många minuter gammal innan det gick att se att laget vi ställde på banan inte var redo. Mängder av bolltapp i farliga lägen, både av våra etablerade spelare och av våra yngre förmågor, ingen spelare gladde. Det här är en insats som man egentligen bara ska dra ett streck över och glömma bort, för oavsett vad som sägs var det här bara en parentes i vår jakt på Europa League.
För en av spelarna tror jag dock att den här matchen var speciell och det är Martin Skrtel. Han fick bära kaptensbindeln i sin första start på ganska länge och det skulle förvåna mig om inte det vi ser av honom nu är hans sista framträdanden i Liverpool. Det är visserligen inte första gången som det känts som om han är på väg bort, men att han halkat bakom Toure i rangordningen på en position som Klopp antytt att det kommer att ske förändringar på säger ganska mycket om hans status i klubben. Det har dessutom aldrig varit tydligare än nu att han inte håller, han har tidigare haft säsonger som varit mycket upp och ner, men i år har det mest varit ner. Inte bara det att hans egna prestationer varit under all kritik, han har dessutom en förmåga att få backlinjen att kännas mer osäker än när han inte spelar.
Det känns alltid lite extra när spelare som varit med länge är på väg att lämna, med den stora ruljans som varit de senaste åren har vi inte många spelare som kan klassas som trotjänare. I dagens trupp är det Skrtel och Lucas som varit med längst, men ingen av dem har haft en spikrak Liverpool-karriär, tvärtom. Båda spelarna har i olika omgångar varit både petade och på väg bortSkrtel har varit tredjeval många gånger, men hjälpts av att ha skadedrabbade(Agger, Sakho) eller underpresterande konkurrenter(Lovren, Toure) på positionen, de gånger man trott att han varit på väg bort helt har han flera gånger klivit in och gjort några bra matcher, för att sedan bli kvar i truppen. Där är den stora skillnaden den här säsongen, när han väl fått chanser har han verkligen inte tagit dem, han har inte visat att vi behöver honom. Misstagen har blivit fler och fler, samtidigt som han inte alls är samma hot framåt som han var en gång i tiden.
Idag var han inte alls det stöd som ungdomarna behövde, i stället för att bidra med trygghet bakom Stewart-Chirivella såg han lika osäker ut som de gjorde. Jag hoppas vår slovak för göra ytterligare någon insats under de kvarvarande matcherna, för ett bättre avsked än dagens insats förtjänar han.
Huruvida vi ser Lucas sista matcher i klubben känns lite mer osäkert, men någon startspelare kommer han säkerligen aldrig mer att bli. Han har dock visat flera gånger i år att han har en roll att fylla i laget och kan bidra med trygghet, både som mittfältare och mittback. Hans framtid beror nog mycket på hur sommarens affärer går, kontraktsdiskussionerna med Joe Allen kan kanske också ha viss betydelse.
Avslutningsvis undrar jag om inte det är det sista vi ser av Jordon Ibe i en Liverpool-tröja nu, jag har svårt att komma ihåg någon bra insats han gjort den här säsongen och det känns som om han blir sämre och sämre för varje insats. Han behöver miljöombyte och han behöver speltid, så länge han tvekar i varje försök att utmana kommer han inte att ta nästa steg i sin utveckling, med tanke på att han inte lyckats övertyga Klopp den här säsongen och antagligen kommer ha ännu tuffare konkurrens nästa säsong känns hans framtid väldigt tveksam.