Vi behövde studsa tillbaka efter den usla insatsen mot Tottenham, laget behövde visa och fansen behövde se att agerandet i den matchen var oacceptabelt. Liverpool behövde tre poäng, både för att inte halka efter i toppen, men kanske främst för att Klopp och spelarna skulle få arbetsro. Halvvägs in i matchen var den ron väldigt långt borta.

När man visade bilder från spelarnas ankomst till arenan var det en spelare som filmades lite extra, för många hade nog trott att Dejan Lovren skulle petas efter sin insats sist och direkt hans namn gick att läsa i startelvan blev fokus för dagens match tydligt. Var det rätt av Klopp att spela Lovren? Skulle Lovren palla trycket? Svaret på de här frågorna kommer vi aldrig att få, då vår kroatiske mittback skadade sig på uppvärmningen och i stället gav plats till Ragnar Klavan i elvan. Min första tanke när Klavans inhopp offentliggjordes var att Lovren helt enkelt inte var mentalt redo, att kände när han kom till arenan att förra helgens insats och tidiga byte hade satt lite för djupa spår i honom för att han skulle vara redo att granskas med lupp inför hemmafansen. Nu ska det ha varit en skada som låg bakom hans frånvaro och jag hoppas verkligen att det stämmer, för om han fått en mental smäll av den senaste tidens händelser vore det såklart tragiskt.

Det är inget snack om att det saknades självförtroende hos många av våra spelare inledningsvis, passningstempot var ännu långsammare än det brukar vara när vi ställs mot låga försvar. Passningarna slogs snarare lite snett bakåt än i sidled och när bollarna väl hittade fram till vår centrala anfallare studsade de ifrån honom omedelbart. Ingen vågade ge sig på de där aktionerna som bryter mönster, som skapar oro, i stället turades spelarna om att lämna över ansvaret till närmaste lagkamrat. Såklart handlar det om tålamod när man ska bryta ner ett lågt försvar, man behöver inte slå avgörande passningar hela tiden, men om man aldrig gör det svårt för laget som försvarar gör man att deras tro på poäng växer och det blir ännu svårare att såra dem. Det fanns ingenting, ingenting alls, som tydde på att vi skulle göra mål i den här matchen. Visst hade vi bollen hela tiden, men det var lika mycket Huddersfields önskan som vår.

Det räckte inte med ett misstag från Huddersfields försvar, vi behövde få hjälp två gånger innan bollen hamnade i maskorna bakom deras danske målvakt. Att Daniel Sturridge var den spelare som klev fram och räddade oss var både logiskt, han är en naturlig avslutare, och oerhört ologiskt, han hade inte satt en fot rätt i första halvlek och hade kunnat bli utbytt i halvtid. Med målet växte laget enormt, det var inte bara så att våra motståndare klev fram mer, utan vi vågade faktiskt ta löpningar, utmana och slå de där passningarna som gör att försvarsspelarna måste jobba för att freda sitt mål. Oket som hängde över axlarna på våra spelare försvann och det kändes som om de vågade spela ut. Spelet var absolut inte bländande, men det var sådär tillräckligt bra som många av de andra topplagen alltid spelar på hemmaplan mot de sämre lagen. Vi hade full kontroll, vi lämnade inte över taktpinnen när ledningsmålet kom, tvärtom så höll vi ännu hårdare i den.

Att det hade börjat blåsa kring Liverpool efter förra helgens insats var det ingen tvekan om, Spurs tre poäng var knappt inräknade innan det som av en händelse började florera rykten om Coutinho till Barcelona igen efter att ha varit relativt tyst i nästan två månader. Oavsett vad Klopp sa i intervjuerna efter matchen så tror jag han var en mycket orolig man i halvtid, 0-0 hemma mot en nykomling, ett spel som hackade, en missad straff, detta efter årets stora plattmatch. Den andra halvleken hade kunnat bli starten på de verkliga ifrågasättandet av hans position, det låg lite grand i luften, men så kom 1-0, 2-0, 3-0 och i stället fick han lite andrum.

En poäng mot Manchester United är inget dåligt resultat, samtidigt som det aldrig är bra att spela oavgjort hemma på Anfield. En hållen nolla är viktig för oss i dagsläget, med tanke på hur defensiven svajat, samtidigt ställdes vi mot ett lag som aldrig var intresserade av att anfalla. Så vilka slutsatser kan vi dra av den här matchen egentligen?

Jag var väldigt spänd inför matchen, United har imponerat under säsongsinledningen och har i match efter match malt ner sina motståndare. Motsvarande möte förra säsongen kändes som en parentes i historien av alla dueller vi haft mot de röda djävlarna från Manchester, nu skulle vi få se hur vi stod oss mot ett mer färdigt Mourinho-lag. Så här dagen efter så kan vi konstatera att matchen blev en i det närmaste kopia på förra säsongens, vi hade i stort sett allt bollinnehav, United pressade ner sitt lag mot det egna straffområdet och gjorde allt för att behålla 0-0 matchen ut. Precis som förra säsongen skapade vi en målchans som 9 av 10 målvakter släpper in, tyvärr är det ju så att David De Gea är den där tionde målvakten. Räddningen på Coutinhos avslut i fjol borde ha blivit mål, Matips avslut igår borde ha blivit mål, men mot De Gea behövs mer än så. Jag trodde inte att vi skulle få se ett sådant passivt United, det var de som kom till matchen med vind i seglen och vi som hade press på oss att nå ett resultat. Att de skulle vara nöjda med ett kryss efter 90 minuter överraskar mig inte, men att de inte skulle gå för de tre poängen från start överraskade mig desto mer. En slutsats vi kan dra av det är att den tjurige portugisen på deras bänk har en stor respekt för Liverpool och, kanske än mer, en enorm respekt för det omställningsspel som Klopp tillämpar på sina lag. Mourinho har, om jag minns rätt, bara slagit Klopps lag vid ett tillfälle, jag tror att det var något han hade i minnet när han lade upp taktiken för den här matchen.

Försvaret ställdes, som sagt, inte på några direkt prov under gårdagen, men United stack upp vid några tillfällen och det har räckt för lag vi ställts mot tidigare. För Newcastle räckte en målchans för att göra mål, för Burnley räckte det med ett skott för att göra mål, Sevilla var utspelade och gjorde ändå två mål. Vid många av de insläppta mål vi åkt på har man sett att koncentrationen hos våra spelare inte varit på topp, det har känts lite som att försvaret mest stått och väntat på att anfallarna ska producera och glömt bort att de själva haft uppgifter att fylla under tiden. Manchester United må ha spenderat som Manchester City, men de spelade mer som Burnley på Anfield och jag satt länge och var nervös över att vi skulle åka på en målchans bakåt pga bristen på fokusering i försvaret, men så blev det inte. När Mignolet behövde vara vaken var han snabbt ute och stoppade Lukakus avslut, när mittbackarna behövde avväpna belgaren gjorde de det effektivt och utan att dra på sig onödiga frisparkar och våra ytterbackar lät sig inte skrämmas av Uniteds snabba yttrar. Den här mentala närvaron behöver laget även mot lag som inte har lika namnkunniga spelare på planen, för hur många gånger har vi inte sett den här matchbilden mot lag från botten och ändå lyckats släppa in mål ur ingenting?

Jag är lite bekymrad över hur avslutningen på våra matcher sett ut den här säsongen, för en slutsats man kan dra av mötet igår var att vi än en gång misslyckades med att få ut något av våra inhoppare. I  stället för att de friska ben som sätts in gör det svårare för motståndarna har det många gånger i år känts som att varje byte som gjorts har lett till att vi blivit lite mindre farliga, att spelet flutit lite sämre, att det där avgörandet känts lite längre bort. Oxlade-Chamberlain visade visserligen prov på snabbhet och intitiativtagande när han tog sig fram på kanten vid två tillfällen, men i slutänden gjorde varken han eller Sturridge så att Uniteds försvar fick jobba hårdare. Det är så det brukar se ut, en offensiv spelare går ut, en annan kommer in, men man kan sällan se någon skillnad på spelet. Vi behöver verkligen se över och förbättra våra insatser under matchers avslutningar och kanske är det så att både tiden och positionerna för de byten som vi gör behöver ses över. Är det så klokt att ta in en straffområdesspelare som Sturridge när man inte kan få in bollen i straffområdet? Även om ingen på planen är direkt dålig, är det inte bättre att låta en inhoppare få lite mer tid än tio minuter? Även om Coutinho är trött, bör man inte ha kvar honom på planen med tanke på hans spetsegenskaper?

Avslutningsvis kan man dra slutsatsen att det här blev ytterligare en parentes i den här rivalkampen, om några år kommer vi antagligen inte att minnas en enda sekvens från den här matchen. Vi behövde göra en bra match för att komma på rätt spår igen. Vi gjorde en bra match, men inte tillräckligt bra för att ge laget lite andrum. Det är fortfarande så att kritiken kommer att hagla om vi förlorar mot Tottenham nästa helg, men det är också ytterligare att tillfälle att få laget att lyfta på allvar igen.

Landslagsuppehåll är ett nödvändigt ont, där man främst går runt och oroar sig över att åka på skador på nyckelspelare. Det kan dock finnas tillfällen då landskamper fyller en funktion, ett sådan tillfälle är när man har spelare som är ur slag och har svårt att få speltid hos oss, men som ändå får spela i landslaget och där får en chans att att vända den negativa trenden i prestationerna. Det här uppehållet var en sådan chans för Alex Oxlade-Chamberlain.

Jag ska börja med att säga att jag absolut inte räknat ut vår senaste värvning, än så länge har han haft på tok för lite speltid för att man ska kunna dra några direkta slutsatser av hur bra eller dålig värvningen var, men vi kan nog alla vara överens om att de första insatserna han gjort inte varit så bra som vi hoppades. Det är dessutom lite speciellt med vår värvning av Ox, då man på vissa håll kan läsa att han kom i stället för en mittback, oavsett hur det var med den biten så var det Virgil Van Dijk de flesta fansen ville se presenterad innan fönstret stängde och inte en breddspelare som Ox. Det här gör att han kommer att dömas hårdare än han gjort om den önskade mittbacksvärvningen också kommit, något man tydligt märkt de gånger han kommit in på planen. Ingen tid till anpassning, Oxlade skulle in och prestera omgående. Kritiken har varit hård, trots den begränsade speltid som givits börjar frågetecknen hopa sig över vår engelske mittfältare. Landskampen mot Slovenien i veckan var därför ett ypperligt tillfälle för honom att få lite självförtroende.

Efter en knapp timmes spel hade England fortfarande inte fått hål på sina motståndare och det första draget man gjorde var att plocka ut Oxlade-Chamberlain och sätta in Jesse Lingaard. Frustrationen hos Ox gick inte att ta miste på, han sparkade iväg en vattenflaska på vägen till bänken och betygen i den engelska pressen efter matchen var verkligen inte någon vacker läsning, i ett svagt England landade han på flera håll de lägsta betygen. Om hans självförtroende var naggat i kanten innan uppehållet har det knappaste blivit bättre av insatsen i veckan och det är inget snack om att han skulle må mycket bra av att göra en lyckad insats snart.

Det hade varit lättare för honom att komma tillbaka till ett lag i medgång, där kan man som offensiv spelare kliva in och spela utan press, men de insatser han gjort för oss har ofta varit i lägen där vi varit under press att göra mål och producera. Ett dåligt inhopp är lätt att glömma om man vinner matchen, men om man kommer in som offensiv kraft i ett läge där en match står och väger och vi kämpar för att ta hem tre poäng är missade passningar och svaga skott något som sätter sig på näthinnorna hos oss fans. I den bästa av världar hade Ox kunnat bli inbytt i en match där vi redan har ett par måls ledning, för att sedan kunna vara med och kontra in ett för matchen betydelselöst mål, men där är inte laget just nu. Det märks så tydligt på honom att han vill prestera när han väl får chansen, men det tas många felbeslut och de gånger han tar rätt beslut sviker hans fötter honom.

Det är inte bara Oxlade själv som skulle må bra av att göra några bra matcher när ligan drar igång igen nästa helg, för det är ingen tvekan om att en del i kritiken mot Klopp den senaste tiden bottnar i värvningarna som gjordes under sommaren. Salah har lyckats visa sig viktig redan nu, men sommarens övriga köp har inte lyckats sätta några riktiga spår i truppen än, att Robertson inte gjort det än kanske är lite väntat, men om varken han eller Ox börjar bidra kommer kritiken mot Klopps köp att öka än mer. Jag tror fortfarande att båda köpen var kloka, men det skulle underlätta väldigt om vi kunde komma in i en period där det studsar vår väg, så att de kan gå in och spela under mindre press och på så sätt kunna lyckas eller misslyckas utan att det har en direkt inverkan på slutresultaten i matcherna.