Vild glädje efter ett viktigt nickmål. Förtvivlan efter ytterligare ett självmål. Ilska efter en misslyckad rensning. Fascination över en bortplockad motståndarstjärna. Det är få spelare som kastat oss supportrar mellan hopp och förtvivlan som Martin Skrtel. Det senaste året har den övervägande känslan varit irritation över hans prestationer, men ser man tillbaka på hans år i klubben kan man se en hel del viktiga aktioner bland de matcher han gjort.
När slovaken kom till oss, under vinterfönstret 2008, hade jag i stort sett ingen koll på vad det var för spelare vi fått in. Han kom då till ett försvar som var oerhört starkt, med namn som Jamie Carragher, Daniel Agger och en något åldrande Sami Hyypiä, dessutom styrdes laget av Rafa Benitez, som i alla fall då var en mästare på att skapa en trygg defensiv. Det här bidrog säkert till att Skrtel fick en bra första tid hos oss, som bäst har han alltid varit när han haft trygga spelare kring sig och det kan man verkligen säga att han hade här. Under de här dryga åtta åren har mängder av spelare kommit och gått, från truppen Skrtel kom till finns bara Lucas kvar, men vår vältatuerade slovak har blivit något av en konstant i laget. Flera gånger har det känts som att Skrtel varit på väg att lämna, kanske mest tydligt under en period med Brendan Rodgers, där Skrtel hade svårt att få speltid, men han har alltid lyckats kämpa sig kvar. Det är den egenskapen som gör att jag känner en stor respekt för honom, förmågan att bita ihop och kämpa för en plats i laget, trots att man inte får den speltid man önskar. Jag kan inte minnas en enda gång det blivit några skriverier kring att han gnällt i media eller öppet visat sitt missnöje, han har borrat ner skallen, kämpat och på något sätt lyckats ta sig tillbaka till startelvan. Det går att många gånger ifrågasätta hans insatser på planen, men hans attityd har varit oklanderlig. Nu är det dags för Skrtel att lämna Liverpool, för att prova på spel i den turkiska ligan. Med de två senaste säsongerna i färskt minne är det en flytt som känns logisk, förra säsongen hade Skrtels stora problem att hänga med och gjorde en del matcher som han knappast var nöjd med. I den fotbollen Klopp vill att vi ska spela finns ingen plats för den spelare Skrtel är idag, det tror jag han själv också känner. Det har varit trevligt att se alla reaktioner på försäljningen, där spelare som Steven Gerrard och Lucas delat med sig av lyckönskningar, något som verkligen kan ses som ett tecken på att de också känner en stor respekt för honom.
Han må aldrig ha blivit den där ledaren i backlinjen som behövdes när det var hans tur att ta över, det underlättade såklart inte att han hade en tränare som inte verkade lägga sådan stor vikt vid defensiven i Brendan Rodgers, men det blev då också tydligt att han var en ganska begränsad mittback. Kanske hade hans status som spelare varit högre om han fått fortsätta att arbeta under Benitez i ytterligare några år, då det var ett spelsätt som passade honom bättre. Även spelet som Kenny Dalglish ville se passade honom bra, den säsongen är nog en av de bästa vi fick från honom. Den här säsongen har han i stället blivit något av en hackkyckling, något som känns lite tråkigt med tanke på det jobb han lagt ner för klubben.
Mina minnen av Martin Skrtel kommer att vara många, men av någon anledning är det allra starkaste nickmålet mot Arsenal, där han stångar in en sen hörna med sitt bandagerade huvud. På något sätt visar det min vild av slovaken, som en kämpe, som trots att smällar inte tvekar att sätta fram huvudet för lagets bästa. Han blev aldrig den försvarsspelare vi behövde för att stabilisera försvaret, men det är inget snack om att han förtjänar vår fulla respekt. Åtta och ett halvt år i samma klubb, drygt tjugo mål gjorda, antagligen tiotalet självmål, fem olika tränare, målskytt i cupfinal, några matcher som kapten. Martin Skrtel har skrivit in sig i klubbens historia och jag hoppas han får en bra tid i Fenerbahce, det förtjänar han.

Igår fick den siste LFC-spelaren lämna mästerskapen i Frankrike och vi fick till slut se Emre Can på planen. Tillsammans med Bastian Schweinsteiger och Toni Kroos fick Can uppgiften att ta hand om mittfältet i Tyskland. Vi fick inte se någon stormatch från vår tyske härförare, men han var inte heller på något sätt sämre än sina medspelare. Tyskland hade svårt att skapa chanser, trots stort bollinnehav. I den första halvleken hade Can ett bra läge att bli målskytt, men fick inte önskad träff, han var också inblandad i en halvchans, men utan resultat. När matchen var på väg att glida Tyskland ur händerna byttes Can ut, men det hjälpte inte, i slutänden tog Frankrike en ganska klar seger. I matchen blev det tydligt att Tyskland saknade den offensiva spets man haft i tidigare mästerskap, Thomas Müller har varit blek turneringen igenom och när Mario Gomez skadade sig fanns det ingen som kunde göra målen. Landet har varit bortskämt med stabila målskyttar genom åren, namn som Klose, Bierhoff och Klinsmann har givit landet en målgaranti i mästerskap så länge jag kan minnas, så var det inte den här gången. I den här matchen var det de mer rutinerade spelarna som inte riktigt presterade på topp, Müller var svag, Schweinsteiger gjorde en dålig insats och orsakade straffen, den vanligtvis så stabile Manuel Neuer gjorde ett tveksamt ingripande innan det matchavgörande målet och Löw på bänken hade inget medel på hur man skulle ta sig till målchanser.
Emre Cans insats var godkänd, även om hans plats i protokollet kom efter ett gult kort, och kanske kan han komma att få fler landskamper på rätt position framöver. Att han mest spelat ytterback tidigare är mer ett tecken på att Tyskland saknar bra alternativ än att Can är en bra ytterback, men som innermittfältare har en stor potential och om han bara kan prestera på en jämn nivå kommer hans chanser till landslagsspel vara stora.
Nu är EM slut för våra spelares del och de kan börja fokusera på det som är viktigt, nämligen försäsongen med Liverpool och uppladdningen inför ett Premier League som kommer att vara hetare än på länge.

"Joe Allen - 8.5

I think he's been fantastic. If Jurgen Klopp doesn't fancy him after this, he will definitely have clubs queuing up for him. He was the heartbeat of Wales throughout the tournament."

Skysports Charlotte Marsh beskriver i omdömet här ovan hur hon sett på Joe Allens EM-turnering och det är nog något som många av oss skriver under på. Allen har gjort en storartad insats i Frankrike och har garanterat skaffat sig många beundrare runt om i Europa. Gårdagens semifinal var en av hans svagare insatser, även om han sprang mest i laget och inte på något sätt var dålig. Wales hade dock svårt att få grepp om Portugal och i slutänden var det så att det bästa laget vann matchen. Joe Allen kan dock lämna turneringen med huvudet högt, vi är många LFC-fans som njutit av att se honom spela så disciplinerat och lugnt. Han har varit ledare på mittfältet i ett lag som lämnar i semifinal, han överglänst många, mer meriterade motståndare och han har visat en beundransvärd attityd igenom hela turneringen. Kanske hade det funnits en chans till final om inte hans partner på mittfältet, Aaron Ramsey, varit avstängd i semifinalen, det märktes en tydlig skillnad utan honom och det är lätt att förlåta ett litet land som Wales för att de inte har den bredd som krävs för att gå hela vägen. Det är inget snack om att de hårda reglerna kring varningar slår hårdare mot de mindre länderna, men främst är det tråkigt för spelarna som drabbas. Att sitta med två gula kort efter fem matcher och för det tvingas stå över en semifinal i ett EM måste vara svårt att smälta.

Siste LFC-spelare kvar i turneringen är, inte helt oväntat, Emre Can i Tyskland, men den som gjort störst avtryck hittills är Joe Allen. Den walesiske Pirlo har givit Klopp angenäma problem och han har gjort EM till en roligare turnering att följa.

Parallellt med Silly season fortsätter EM i Frankrike och igår var det två Liverpool-täta trupper som ställdes mot varandra. I Wales har vi som bekant både Joe Allen och Danny Ward, medan Belgien innehåller Simon Mignolet, Divock Origi och Christian Benteke. Av dessa fem spelare var det bara en som fick förtroendet att spela igår, en spelare som går från klarhet till klarhet, nämligen Joe Allen. Tillsammans med Aaron Ramsey och Joe Ledley har Allen bildat ett av mästerskapets mest imponerande mittfält och det fortsatte man att visa upp igår, även om man hade det lite tungt inledningsvis. Det var en felpassning av Allen som ledde gav Belgien en chans att ställa om spelet strax innan det att Nainggolan fick sin andra praktträff i turneringen. Ju längre matchen gick, desto bättre koll fick dock Wales på spelet och kvitteringen kom verkligen inte oväntat. När man i den andra halvleken tog ledningen lyckades man sedan bevaka den utan att några större bekymmer, i stället såg man till att säkra segern genom ett tjusigt nickmål i matchens slutskede. Joe Allen har i allra högsta grad varit bidragande till Wales framgång, han spelar vidare med den fina form han visade i slutet av Liverpools säsong och vinner fler och fler beundrare för varje match. Den stora frågan nu är väl egentligen hur mycket han imponerat på Jürgen Klopp. Det har hela tiden sett ut som om Allen ska lämna i sommar, men i takt med att han presterar på hög nivå och att våra värvningsförsök hackar kanske han närmar sig en förlängning ändå? Om Allen ska lämna har han utan tvekan stärkt sina aktier och om det är i Wales han hamnar, mycket talar för Swansea, kan han nog räkna med ett varmt mottagande.
Av våra belgiska spelare är det ingen som satt något avtryck i turneringen, att Mignolet blivit kvar på bänken är det knappast någon överraskning, men att Origi och Benteke fått så lite speltid, trots ganska svag offensiv i vissa matcher, går att ifrågasätta. Det är tuff konkurrens om platserna i Belgiens anfall, men som det såg ut igår hade det knappast blivit sämre av att ta in en mer rörlig Origi i stället för en för dagen ganska sval Lukaku. Nu får Belgien lämna turneringen och det skulle inte överraska om det samtidigt innebär att Marc Wilmots får lämna sitt jobb. Ett av de senaste årens mest hypade landslag misslyckades i ytterligare ett mästerskap att få ut det mesta av sina spelare, med andra ord, raka motsatsen till det Chris Coleman gjort med Wales.
Nästa vecka spelar Joe Allen semifinal i EM, då utan Aaron Ramsey vid sin sida, men Wales egen Pirlo kommer säkert att klara sig galant på egen hand.