Mod

Alla har vi en extra kraft inom oss vi kan ta fram när vi tvingas till något vi egentligen inte vågar, idag fick jag plocka fram min kraft.
Jag var på en stor öppen plats tillsammans med en kompis när jag föll för grupptrycket och begav mig ut i ovissheten. När jag tog första steget kändes jag hur blodet i mina fötter isades, det riktigt värkte.
Inom mig kände jag ett starkt behov av att återvända in till tryggheten, men då såg jag att många blickar redan vänts mot mig och min äventyrslystne vän. Vi kunde inte bara vända om nu, då skulle vi få möta besvikelsen från människorna som hoppades på oss. Vi fortsatte att vandra, för varje steg vi tog kände jag hur min kropp sjönk ett flertal grader. Jag kände mig lite som T-1000 i Terminator 2, när han dränkts i flytande kväve men ändå försöker ta sig framåt. Till skillnad från T-1000 tog jag mig framåt utan att behöva offra ben eller armar. När vi kommit en bit in i det hela slängde sig min vän framåt för att utföra det som var vårat mål med äventyret, han lyckades. Det syndes på honom att han inte direkt njutit av upplevelsen, men han överlevde och det var ett gott tecken. Nu fanns det inget annat för mig att göra än att också slänga mig ut. Jag såg mitt liv passera framför ögonen innan jag var nere. Jag flög upp lika snabbt som jag hoppat i, men nu var det i alla fall fixat. Årets första bad var ett faktum och det var inte utan att jag kände en viss segerkänsla när jag och Per begav oss in till stranden igen där resten av badplatsbesökarna såg på oss med imponerande ögon.

Dagens låt: Minor Majority - Angeline

Du är fortfarande sämst Affleck

Ikväll hade jag inget att göra innan Conan, så jag bestämde mig för att se en film på Canal+. Det var bara en film som stämde med sluttid, det var Catwoman. Jag har inte hört speciellt mycket positivt om den filmen, närmare bestämt ingenting, så jag hade inga större förväntningar på den. Filmen var precis så dålig som man skulle kunna föreställa sig.
Halle Berry gör väl ingen lysande insats i filmen, men det är också en ganska hopplös uppgift. För mig är Halle Berry Storm och jag tror att hon själv hellre nämner det än den är skräprullen också. Att hon fick en razzie(pris för årets sämsta skådespelarinsats) för den här filmen är inget klaga på, hon ska ändå ha en eloge. Hon var tydligen på plats och mottog priset och det hör inte till vanligheterna.
Precis som i alla kassa, nya actionfilmer så var varenda actionscen i filmen fixad med data. Inte en enda av fightingscenerna såg det minsta realistiska ut, och nuförtiden när man kan få i princip allting att se ut att vara på riktigt är det rätt illa. Man hade till och med dataanimerat en katt så dåligt att den såg ut som katten i Shrek 2.
Den här filmen måste verkligen ha varit öppet mål för alla fyndiga filmrecensenter. Jag vet inte hur många "Kat(t)astrofalt" som funnits med i recensioner till den här filmen, men ordet fanns åtminstone med i de som jag läst.
Jag är ett fan av både marvel(X-men, Spider-Man, Punisher, Daredevil m.fl) och DC. comics(Superman, Batman, Catwoman) och har därför sett de filmer som kommit ut om karaktärerna. Catwoman var en enormt dålig film, men i mina ögon är det inte den sämsta av filmerna. Nog för att scenen där Halle Berry håller på och spelar basket, där för övrigt allt är filmat på ett sånt sätt att man i princip aldrig ser hennes ansikte och bollen samtidigt, är fruktansvärt töntig, men jag mår illa bara av att tänka på scenen där Jennifer Garner och Ben Affleck hoppar runt på en jäkla skolgård i Daredevil. Daredevil är en suverän serie, men filmatiseringen var fruktansvärd. Ben Affleck är en helt talanglös skådis och att han fick det privilegiet att spela Matt Murdock är för mig helt obegripligt. Hur dålig än Catwoman var gav den mig inte alls samma illamående känsla som Daredevil gav mig. Näe Ben Affleck, du är fortfarande sämst.

Dagens låt 2: Morrissey - To me you are a work of art

Capri Sonne

Jag är egentligen ingen sommarmänniska, men det finns onekligen en hel del saker som är positiva med sommaren. Ledighet, fotbolls-VM, kaffe på stan, jordgubbar och värme är några saker som gör att sommaren är en helt okej årstid.
Det finns en del saker som jag kräver för att sommaren ska vara lyckad, förra sommaren tog jag upp "Morden i Midsomer" som en sådan sak. I år har turen kommit till en sak som jag fastnat för de senaste åren, nämligen Capri Sonne. För er som ännu inte upptäckt denna underbara dryck kan jag meddela att det är en festis som verkligen smakar sommar. Egentligen är det inget speciellt med smaken, men av någon anledning förknippar jag Capri Sonne med sommaren.
Man köper dom i 10-pack på Willys här i Gävle, de kostar 20 kr, vilket kanske säger en del om den egentliga kvaliten på drycken. En sak som är lite unikt med den är förpackningen, den är är lite plastig och inte alls som andra fruktdrycker man kan köpa på somrarna. Den för tankarna lite grand till de gamla pyramidformade festisarna som fanns när jag var liten.
Capri Sonne är tyskproducerat, därför kändes det extra stort att smaka en nu när jag vara nere i Uckerath. De smakade precis lika gott i Tyskland som här i Sverige och jag råder er alla som inte provat att åka till närmaste Willysaffär och kräva att de ger er ett 10-pack med sommarens godaste fruktdryck.

Dagens låt: Kris Kristofferson - For the good times

Min bil

Några bilder på min nya bil:




Jag poserar stolt med mitt nya vrålåk.



Tjusig inredning också.


Sidobackspeglarna fungerar.





Dagens låt: Morrissey - Life is a pigsty

Lögn

Det har i tidningarna de senaste dagran stått att Guns N´Roses är i Sverige för att avverka en konsert på sin turné, inget kunde vara mer fel. Visst är det fortfarande Axl Rose som står vid mikrofonen, men det är smärtsamt att se honom just nu. Min generation är uppvuxen med Guns N´Roses och jag minns väl när jag köpte Use your illusion 1 och 2 på skivaffären i Bollnäs, det band som spelade in de skivorna, det var Guns N´Roses. På scenen nu finns ingen Slash med hatt och svart krulligt hår som står och spelar solon lätt tillbakalutad. Utan Slash inget GnR. På scenen finns inte heller någon Duff. Duff var, precis som Slash, en enormt viktig del av GnR och utan honom är det inget GnR.
Att Axl får åka runt och skämma ut sig är en sak, men att hand essutom ska dra smuts över att av de viktigaste banden från min uppväxt vet jag inte om jag kan tolerera. När bandet var som störst var Axl cool, nu är han en pajas. Jag läste att han måste ta syrgas mellan låtarna för att klara av att sjunga, det låter ju faktiskt helt sanslöst. Det finns många slitna artister runt om i världen, men jag har aldrig hört om någon som måste ta syrgas mellan låtarna för att orka med.
Axl skulle väl åtminstone kunna kalla sitt band för något annat, för det är fanimej inte Guns N´Roses som spelar just nu.
Jag skulle väldigt gärna höra hits som You could be mine, Paradise city, November rain, Don´t cry och Civil war live, men då ska de spelas av GnR och inte av en nerdekad Axl tillsammans med en massa överblivna musiker.

Dagens låt 2: The Cardigans - Losing a friend

Varning

Vi i Sverige riskerar att en stor grupp barn får bestående men, hur allvarliga de blir är svårt att säga men det är ingen tvekan om att många barn är i riskzonen. Anledningen till min oro är ett tv-program som går varje morgon nu på sommaren, det heter "Hej, hej, sommar".
Det kan omöjligt vara nyttigt för barn att varje morgon se Nic från Nic & the family och höra honom sjunga en nyversion av en av tidernas mest hjärndöda låtar, låtens namn är så hemskt att jag av hänsyn till mina läsare inte tänker skriva det här. Alla småbarnsföräldrar som har barn som tittar på detta hemska program borde ta sig en funderare på om det verkligen är speciellt nyttigt för barnen.
Annat var det på min tid, då var det Peter & Fredde som hade sommarlovsmorgon, det var kvalitets-tv. Varje morgon bjöds man på stor underhållning och många skratt, inte på en hemsk version av en hemsk låt.

Dagens låt: Weeping Willows - Blue Velvet

Teknisk under hot

Lärare är i allmänhet ganska otekniska, jag är inget undantag. Jag klarar t.ex inte av att sätta in en film i en kamera eller att koppla ihop digitalboxen med tv:n. Eftersom jag är väl medveten om min tekniska brister brukar jag undvika alla sådana utmaningar och i stället be mina mer tekniska vänner om hjälp. Idag blev jag dock tvingad att testa mig själv rejält. Jag köpte nämligen ny bil idag, forden har givit upp och måste få gå till vila. I bilen fanns det endast kassettbandsspelare och radio, men jag fick med en cd-spelare i en kartong. Den var det tänkt att jag skulle sätta i själv. Som jag tidigare skrev utnyttjar jag hellre mina vänners kunskaper en testar mina egna så jag bestämde mig för att vänta med att sätta i cd-spelaren tills jag kom till Gävle, där kunde jag få hjälp. I stället började jag lyssna på radio. Kanalen som var inställd var Rix FM, jag trodde att jag skulle kunna genomlida detta spektakel i tio mil, men jag bedrog mig.
När jag åkt började kanalen att bomba mig med hemsk musik och meddelanden som:

"Efter pausen, Da Buzz nya discodänga"
"Strax, Bossons nya hit"
"och nu, Paaaaaaatrik Isaksson"

Jag insåg snart att läget var ohållbart, hur många kan stå ut med sån skit i en timme? När jag kom till Svedja svängde jag in på morsans och farsans gård och tog tjuren vid hornen. jag slet upp förpackningen med cd-spelaren och började att kolla in kablarna. Jag kände mig lite som MacGyver när jag låg där i bilen med röda och gröna sladdar som skulle kopplas in på rätt ställe och jag kände ungefär samma press som han känner vid syreattacker eller myranfall. Gasläckor och Da Buzz känns ungefär lika farliga. Det var dock tydligt att jag, under denna enorma press, var ganska teknisk. Jag lyckades nämligen få ihop kablarna på rätt sätt och när jag stoppade in min Kris Kristofferson-skiva i cd-spelaren fungerade det på en gång. Jag sjönk lättad ihop i framsätet, hotet från skräpmusiken var över.

Dagens låt: Kris Kristofferson - From the bottle to the bottom

Veckans lista v.25

1. Lars Lagerbäck - Jag kunde inte riktigt bestämma mig om jag skulle ta med Lucic, Allbäck, Larsson, Ljungberg eller någon annan av spelarna som såg till att vår tid på läktaren i Köln blev en upplevelse, men det slutade alltså med Lagerbäck i stället. Jag tycker att han är en väldigt underskattad tränare, han får åtminstone inte den uppskattning han förtjänar. Efter matchen mot Trinidad började det skrivas i tidningarna att han borde få sparken om inte laget vann mot Paraguay, det tycker jag är ett tecken på att man inte har den respekt för Lagerbäck som han förtjänar. han har tagit Sverige till fyra raka mästerskap, även om han hade hjälp av Tommy Söderberg ett tag så har han gjort ett suveränt jobb. Det här mästerskapet har han för tredje gången i rad sett till att Sverige tagit sig vidare från gruppspelet och det är imponerande. Det är inte många länder som kan skryta med en sådan svit, exempelvis har stora länder som Italien och Tjeckien inte klarat av den bedriften. Även om inte resultatet blivit bra i detta VM vore det dumt att kicka Lagerbäck. Jag tror vi kommer att sakna honom när väl hans kontrakt gått ut.

2. Laleh - Jag såg denna underbara artist på nyhetsmorgon på fyran i morse och det var väldigt bra. Hon spelade en låt från "Vem har lurat alla barnen?" och den var ännu bättre nu än när hon spelade den på turnén. Förra sommaren lyssnade jag väldigt mycket på Lalehs förra skiva och den håller fortfarande. Lalehs karriär är imponerande, hon har gjort allt jobb själv och fått allt precis som han ville ha det. Laleh är en perfekt förebild för alla unga tjejer, och killar också för den delen, och i sommar är det upp till alla som kan att gå och se hennes spelningar. Personligen ska jag se henne i Gävle i augusti.

3. Stephan Pastis - Egentligen borde han varit med på listan tidigare, han har nämligen förgyllt mitt senaste halvår med underbart roliga serier. Pastis har skapat serien som här i Sverige kallas "Pärlos för svin". Den är med i morgontidningen som mina föräldrar har och man vet att man varje morgon får börja dagen med ett skratt när man läser hans serier. "Pärlor för svin" är väldigt låg humor, precis på den nivå det ska vara. Näst efter Dilbert är nog det här den bästa komediserien jag läst.

4. Anders Wendin - Wendin kanske är mer känd som Moneybrother och det är också i rollen som Moneybrother som han är med på min lista. Jag läste en intervju med honom igår där han säger att en ny skiva är på gång, det låter mycket positivt. Moneybrother är någon jag verkligen svängt i min åsikt om. När jag första hörde hans första skiva tyckte jag att den var hyfsad, sen såg jag en spelning med honom nere i Arvika som jag tyckte var lite töntig. När sedan den andra skivan kom fastnade jag direkt för första singeln och köpte sedan fullängdaren när den kom. När dets edan blev klart att han skulle spela på Konserthuset här i stan skaffade jag och Gorbatjov biljetter på en gång, det är inget som någon av oss ångrar. Spelningen han gjorde på konserthuset var helt suverän, energin på scenen var imponerande och låtarna växte ännu en nivå när de spelades live. Nu när Moneybrother snart släpper nytt hoppas jag på en skiva i samma klass och på en turné som kommer hit till Gävle, om det händer kommer Moneybrother att hamna högre på någon lista framöver.

5. Joaquin Phoenix - Snart kommer "Walk the line" ut på dvd och jag har redan förhandsbokat filmen. Phoenix gjorde en suverän insats som Johnny Cash och filmen är en av de bästa filmer jag sett på bio sedan jag flyttade hit till Gävle. Hoppas det är några intressanta klipp med bland extramaterialet.

Dagens låt: Freddie Wadling & Nina - Flyg min väg

Fyran

Medans jag varit i Tyskland har det tydligen hänt en del här i Sverige, det som tar upp störst plats i tidningarna på nätet är fyrans behandling av Väder-Tone. Jag kan börja med att säga att jag tycker det är dumt av henne att vika ut sig i en skräptidning som slitz, men efterspelet som blivit är en aning komiskt.
TV4 har tydligen stängt av henne från vädret pga de bilder som fanns med i slitz, anledning var att de skadade deras trovärdighet. Jag måste ha missat någonting, har TV4 trovärdighet? Fyran är en pajaskanal.
Fotbollsgalan, som fyran hade, leddes av två tjejer som båda hade vikt ut sig i slitz. En av dom hade en urringning djupare än Bergviken och de sade i tidningarna att de ville bli ihågkomna för sina kläder och att de skulle se sexiga ut. Kan någon förklara för mig var trovärdigheten ligger i det? Suzanne Sjögren är nu med i varenda sportevenemang, trots att hon vikt ut sig, är det något som stärker fyrans trovärdighet? Eller är det kanske så att vi som tittar på sport inte förtjänar samma kvalitet på programledarna som de som tittar på vädret? Jag har inget emot Sjögren, hon sköter sitt jobb minst lika bra som de andra på fyrans redaktion, men om fyran ska följa samma princip där så skulle ju inte hon heller få vara med i tv.
Sen har vi resten av sportredaktionen, dvs Peppe Eng, Ola Wenström, Patrik Ekwall, m.fl. Där kan man verkligen snacka pajaser. De är inte inne för att göra bra sportsändningar, de vill hellre vara roliga och coola. Om de inte lyckas med det kan de alltid slänga ur sig någon dum åsikt som kan väcka lite intresse. Läste att Peppe var förvånad över att Tone åkt ut, han hade tydligen också vikt ut sig och det hade inte skadat honom på något sätt. Nu finns det ingenting, absolut ingenting som kan sänka trovärdigheten hos en pajas som Peppe, inte ens en utvikning. Det började på Sen kväll med Luuk, där var Peppe med i några sketcher och det var väl lite kul. Men sen fortsatte det alldeles för långt och jag kommer aldrig kunna ta något han säger på allvar. Som sportintresserad känner jag mig lite nedtryckt av fyran. Visst är det viktigt att man har trovärdiga programledare, men då ska det gälla alla program och inte bara vädret.
Det mest komiska med är ändå kommentarerna från Kanal5:s boss, han säger att han hade gjort likadant som fyrans bossar. Det är ganska vågade ord från ledaren av en kanal där i princip varenda programledare vikt ut sig.
Näe fyran, ta tillbaka Tone. Att programledare viker ut sig är det minsta ni har att oroa er för.

Dagens låt 2: Dia Psalma - Illusioner

Tillbaka från Tyskland

Sent i natt kom vi tillbaka till Sverige från vår resa ner till Tyskland, en mäktig upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Mitt stora Liverpoolhjärta gör att det inte riktigt når upp till Anfieldresenivån, men det är inte långt borta.
Första dagen av resan blev en riktig resdag. Vi flöh från Stockholm till Amsterdam, där skulle vi vänta i drygt tre timmar innan det var dags att flyga vidare mot Köln. Under tiden vi väntade passade Fugelsang på att vinna 25 euro på en enarmad bandit. Euro förresten, satan vilket krångel med alla småmynt. Jag är glad att vi inte bytte valuta här, man behövde inte handla många gånger i Tyskland innan man hade ett Joakim Von Anka-valv med småmynt som itne var värda ett skit.
Planet vi flög med från Amsterdam till Köln är det klart minsta plan jag suttit i någon gång, propeller och väldigt lågt till tak. Landningen var rätt stökig och turbulent, men vi kom ner helskinnade i alla fall, trots att Gamle Franken glömt stänga av mobilen.
Väl framme i Köln var det dags att börja försöka ta sig till hotellet, vilket inte var helt enkelt. Vi började kolla busstider och tågtider, men kunde inte hitta någon som gick till Uckerath, som vår by hette. Vi var till sist tvungna att fråga på turistbyrån hur man tog sig till vår by, han skrev ut biljetter och gav oss instruktioner. Vi fick åka två olika tåg och en buss innan vi var framme i Uckerath. Det var som att komma till Midsomer fast i Tyskland, eller som Gamle Franken beskrev det, som att komma till Sound of music. Hotellet hade nog inte många utländska turister på sin besökslista, det var nämligen inte många av dem som pratade engelska. Det gjorde inte många andra tyskar för den delen heller, jag ångrade nu att jag inte lyssnade mer på tyskalektionerna. Jag läste tyska i sex år, men nu hade jag svårt att göra mig förstådd. Tyskarna brydde sig dock inte om att vi inte förstod, de pratade på om gamla svenska hejaramsor, Abba, Schweiziska banker och en massa annat som ingen av oss fattade. Uckerath hade tre restauranger, ingen av dem serverade mat som jag kommer sakna. Alternativen som fanns var bratwurst, currywurst, schnitzel och döner kebab. En gång lyckades jag beställa en bit kyckling och det var okej.
Andra dagen tog vi oss in till Köln, resan tog en evighet pga tågstrul och ett ösregn som jag inte sett maken till på jäkligt länge. Väl inne i Köln tittade vi på domen, det gick visserligen inte att undgå det med tanke på hur jäkla stor den är. Vi vandrade sedan runt på stan och sög i oss känslan av att vara på ett fotbolls-VM. Som fotbolls-fan finns det inget som är större än att besöka ett VM, som Liverpool-fan rankar jag ett PL-besök högre, men det här var riktigt jäkla häftigt. Det var fotbollssupportrar från massvis av olika länder som blandades i staden, majoriteten var dock britter och svenskar, och tyskar också såklart. Stämningen på stan var underbar, inte en tendens till bråk mellan fansen utan bara massvis av fotbollsälskare som samlats i samma stad för att uppleva något enormt. Vi stannade inte i Köln så länge den dagen, vi shoppade lite souvenirer, tog reda på var man skulle samlas dagen efter och begav oss sedan tillbaka till Uckerath. Måndagkväll i Uckerath är precis lika livat som det låter, efter klockan nio såg man inte en människa i rörelse förutom han som karvade döner kebab inne på Fritter Pitten.
Tisdag var matchdag och det kändes i magen redan när jag vaknade, det kändes overkligt att helt plötsligt bara vara timmar från att besöka en match i ett FOTBOLLS-VM. Vi tog oss in till Köln så fort vi kunde, Uckerath kändes inte så attraktivt idag heller. Om stämningen i Köln var bra dagen innan så var den ännu bättre den här gången. Nu började alla målade fans dyka upp på stan och det märktes att det snart var dags för match. Efter att vi klämt i oss mat, och lite öl, begav vi oss ut till en park där de svenska fansen bodde. Där var festen i full gång, massor av musik och tv-skärmar som visade fotboll. Vi mötte två gamla Kilaforsbekanta där i parken och satt och snackade med dom ett tag, sedan gjorde vi ett riktigt kändisscoop. The Artur Ringart var där bland oss fans för att besöka matchen, vi kunde givetvis inte gå miste om chansen att föreviga det. Ringart är en tv-sportenlegend och hade även Lilla Sportspegeln när jag var yngre. Gamle Franken gick fram och frågade snällt om vi kunde få ta et kort på honom tillsammans med oss, han tackade ja och vår lycka var gjord.
Sedan var det dags att börja traska bort till arenan, det blev en trevlig promenad. De som höll i campen för de svenska fansen hade sett till att vi svenskar fick poliseskort till arenan, vägar var avspärrade och spårvagnarna stod stilla. Överallt satt det människor som tittade på det mäktiga tåget av svenska fans som drog fram genom staden. Vi sjöng och skrek under hela promenaden, cirka en timme, och varje gång en spårvagn passerade oss såg vi till att pryda den i blågul tifo. Det var hur häftigt som helst och trycket var enormt.
Framme vid arenan var det bara att ta sig in på läktaren och ta plats, då först började jag förstå att det verkligen var VM det handlade om. Vi var verkligen på plats på ett fotbolls-VM, det kanske är enda gången i livet man är med om en sådan sak. Tydligen resonerade alla fansen likadant, alla sjöng nämligen som om det vore sista gången. För varje svensk spelare som kom in på planen för att värma upp började det sjungas och klappas och redan innan matchen började hade jag ont i handflatorna. Det var kul att se Kung Carra, Gerrard, Carson och Crouch också. När träningen var slut och spelarna kom in för nationalsången var det nära att jag fick gåshud, det var ett stort ögonblick i mitt sportnördsliv. Både svenska nationalsången och den engelska var underbara sånguppvisningar av fans som verkligen brinner för fotboll. Det var inga slipsnissar som när det spelas matcher på Råsunda utan bara fotbolls-fans, precis som det ska vara.
Första halvlek var ensidig, England hade allt spel och gjorde även 1-0 efter mål av chelskispelaren Joe Cole.
Andra halvlek var roligare, både som svensk LIverpool-fan. Först fick man skrika halsen av sig när Sverige gjorde 1-1, sedan värmde det lite inombords att se Gerrard jubla över 2-1-målet, sedan kom klimax. Sveriges 2-2 var riktigt häftigt. Den lycka som bröt ut på läktaren då har jag inte sett maken till tidigare. Alla bara omfamnade varandra och skrek som dårar. Strax därefter tog matchen slut och då var jag helt utpumpad av all sång och alla nerver. Inte nog med att dte var stort att vara på VM, matchen var både bra och spännande också.
Efter matchen knallade vi in till stan, efter en och en halv timmes promenad var vi framme vid stationen och lyckades ta oss till Troisdorf och sedan via taxi till världsmetropolen Uckerath. I Uckerath var det, inte helt oväntat, lugnt.
Dagen efter match spenderade vi i Uckerath och gjorde ingenting. Vi besökte Lidl och såg till att fylla väskorna med sådant som är mycket billigare i Tyskland än i Sverige, sedan tittade vi på fotboll och smälte gårdagens intryck.
Det var en riktigt jäkla häftig resa och matchdagen är något som jag aldrig kommer att glömma. Hoppas nu att Sverige spöar tyskarna i nästa omgång, det förtjänar både laget och fansen.

Dagens låt: The Streets - Never went to church

I morgon...

I morgon åker jag, Gamle Franken och Fugelsang till Tyskland. Jag har sett fram emot det här länge, det ska bli jäkligt häftigt. Jag tror inte riktigt jag har fattat att jag ska åka på fotbolls-VM. Det kommer nog inte kännas lika stort som att vara på Anfield, men inte långt ifrån. Hoppas Sverige gör en bra match och att Carragher får spela för England.
Det var enormt roligt att se Maradona på läktaren igår när Argentina spelade, han är verkligen ett sant fan av fotboll. Givetvis var pressen tvungna att bråka lite med honom ändå, han kan ju inte få gå runt och vara på gott humör. Tydligen hade Maradona kört 115 på en 80-väg och det är givetvis inte bra, men genast är tidningarna där och slår på med artiklar om det. Jag ger mig fan på att de kör lika fort själva.
Nu ska jag packa. Auf wiedersehen!

Dagens låt: Isolation Years - Frosted minds

Veckans lista v.24

1. Fredrik Ljungberg - Jag hatar Arsenal och trodde aldrig att jag skulle ha med en av deras spelare på min lista, men den här gången kunde jag inte låta bli. Ljungbergs insats igår mot Paraguay var fruktansvärt viktig. På söndag sätter vi oss på planet för att åka enr till Köln och se Sveriges sista gruppspelsmatch och hade inte Freddie satt 1-0 igår hade den resan känts mycket jobbigare. Sverige hade då varit tvingade att vinna mot England, nu kan man till och med komma undan med förlust. Ljungberg har varit Sveriges bästa spelare hittills i turneringen och det är ett gott tecken, han är väldigt viktig för spelet och så länge han är bra kommer Sverige att skapa målchanser. Freddie får gärna göra mål på tisdag också, det är i sådana fall enda gången jag kommer att jubla när en Arsenalspelare gör mål och har en av mina spelare i motståndarlaget.

2. Steven Gerrard - I dessa tider är det ofrånkomligt att det blir en hel del fotboll på listan, under fotbolls-VM hinner man inte göra så mycket annat än att kolla på fotboll. Gerrard är en spelare som det är synd om just nu. Han spelar på mitten tillsammans med Lampard och eftersom de både är så pass lika har Gerrard fått direktiv om att ta det stora ansvaret defensivt medans Lampard får mer frihet i offensiven, det är idiotiskt av Svennis. Gerrard är världens bästa fotbollsspelare och att hålla tillbaka honom kommer att straffa England längre fram i turneringen. Om England ska ta hem VM måste de ge Gerrard en offensivare roll. Jag har länge sagt att man ska peta Beckham för att ge Gerrard en bättre roll och det står jag fast vid trots Beckhams hyfsade insats hittills. Om jag vore Svennis skulle jag plocka in Carrick som defensiv mittfältare och sätta Gerrard som offensiv tillsammans med Lampard och Cole, men som tur är för Sverige så är jag inte Svennis.

3. Gud - Diego Maradona är på plats nere i Tyskland nu och han är där för att titta på fotboll. Det var så jäkla skönt att läsa i tidningen att Maradona tackat nej till att komma på ett stormöte med alla pampar, han var i tyskland för att se på fotboll och inte för att mingla med en massa föredettingar. Diego älskar fotbollen och mycket av hans storhet ligger däri.

4. Fredrik Strage - Allt är inte fotboll just nu, jag försöker faktiskt att läsa lite grand också. För tillfället läser jag Fredrik Strages "Fans" och den är väldigt intressant. Jag har visserligen bara läst första kapitlet än, men det är fascinerande att läsa om människor som är så fruktansvärt hängivna till sina idoler. Det kapitlet jag läst handlade om Michael Jackson-fans och det var verkligen helt sjukt, människor som reser runt hela världen för att stötta en av de sorgligaste figurerna under det senaste decenniet. Jag trodde själv att jag var riktigt fanatisk, det kanske jag är, men inte alls i samma klass som de i boken. Mitt Liverpoolintresse är något jag ser som hälsosamt, men det som stod i boken om de där fanatikerna kan verkligen inte vara hälsosamt. De var fullkomligt övertygade om att de skulle gifta sig med Michael Jackson, att de hade speciella band till varandra som visade att det var förutbestämt att de skulle bli ett par. Strage skriver i alla fall på ett väldigt bra och underhållande sätt och det ska bli intressant att läsa fortsättningen, det kommer ett kapitel om Morrissey längre fram.

5. Kris Kristofferson - Denna underbara artist gör comeback på listan, han är nämligen den som jag lyssnat mest på under de senaste veckorna och det blir bara bättre och bättre. För varje gång jag lyssnar på hans musik så upptäcker jag en ny låt. När jag såg Steven Seagals "Fire down below" trodde jag inte att jag någon gång skulle sitta hemma och lyssna på Kris Kristofferson, i den filmen spelar han skurk, men jag hade verkligen fel. Kristofferson är musiker och inte skådis och jag har fått en ny favorit.

Dagens låt: The Smiths - That joke isn´t funny anymore

Telefonterror

Telefonförsäljare är bland det värsta jag vet, åtminstone bland det drygaste jag vet. De har en tendens att aldrig ge sig trots att man säger nej. Nyligen fick jag ett samtal från en tjej som försökte få mig att prenumerera på slitz, det erbjudandet var inget för mig. Trots det försökte tjejen på sin bredaste stockholmska övertyga mig om att jag faktiskt skulle få med en "skitnajs" t-shirt som alla hennes killkompisar gick runt med på stan, om jag inte bestämt mig innan så bestämde jag mig då för att verkligen tacka nej till erbjudandet.
De senaste gångerna so jag fått oönskade telefonsamtal har jag haft turen att komma undan väldigt smärtfritt. Förra gången ringde det en tjej och frågade om hon fick göra en undersökning, jag kom inte på någon bra bortförklaring så jag sade att det gick bra. Hennes första fråga var om jag hade en skylt med texten "Ingen reklam, tack" på dörren, det har jag faktiskt så jag sade att jag hade det. Då blev det först tyst i luren, sedan sade hon: "Ok, då får jag jag tacka för samtalet". Hon hade tydligen tänkt fråga om hur jag påverkas av reklamen jag får hem och eftersom jag inte får någon reklam hem som sket det sig ganska rejält för henne. Jag var dock nöjd över att slippa svara på en massa trista frågar.
Idag, första lediga dagem fick jag ännu ett samtal. Även den här gången var det en käck tjej som ringde. Hon var väldigt rakt på sak och frågade om jag använder rakhyvel. Eftersom jag använder rakapparat sade jag nej, sedan frågade hon om jag hade en hustru som använde rakhyvel. Eftersom jag inte har någon hustru svarade jag nej. Hon blev lite tyst och tackade sedan för samtalet och la på. Det är så skönt när man klarar sig undan alla frågor och alla erbjudanden. Man slipper säga nej femtio gånger innan de inser att man inte vill köpa Omega-3-tabletter för 200 spänn eller ett fempack strumpor för 150 spänn+frakt.
Den telefonterror de utövar är jäkligt irriterande och det vore skönt att slippa den, dte är inte ofta man har sån tur som jag haft de senaste gångerna.

Dagens låt: Minor Majority - She came back for no smile

Sommarlov

Idag inleds mitt första sommarlov som lärare. Nu blir det ledighet ända fram till mitten av augusti och det är en riktig lyx. Var jag än hamnar till hösten så kommer jag att vara väldigt utvilad och motiverad. Jag har en fullspäckad sommar framför mig, men det kommer bli tid till att vila också.
Igår när jag åkte till jobbet såg jag att det var en stor brun kladdfläck på motorhuven, jag fattade inte riktigt vad det var och hade för bråttom för att ta reda på det. Mina nior hade vid ett flertal gånger sagt att de skulle göra något med min bil när de slutade, men jag trodde jag hade klarat mig nu eftersom de slutade i fredags och min bil hade stått orörd då. Där hade jag fel.
En av mina elever hade nämligen varit och lagt en chokladkaka på bilen mitt i den hetaste solen, den hade givetvis kladdat ihop och det var den som jag såg på morgonen. Att det var så det hade gått till förstod jag inte förrän jag kom till Gävle och knäppte på min msn, det första som kom upp då var en elev som skrev: "Du behöver inte tacka för chokladen." Då ramlade poletten ner och jag greppade vad som hade hänt.
Det värsta är att jag inte får någon riktig chans att ge igen, eleverna har ju slutat och de som utförde handlingen var nior och inte kommer tillbaka till skolan nästa år. Jag måste fundera ut något bra sätt att ge igen på, de ska inte få klara sig helt oskadda. Min hämnd ska komma när de minst anar det, de är inte medvetna om att jag har några bekanta som jobbar som lärare på den gymnasieskola som eleverna ska gå på nästa år. Mina kontakter där är säkert intresserade av en liten hämndaktion.

Dagens låt: Bright Eyes - Lua

Gud på plats

Sveriges insats igår var inte riktigt vad jag hade hoppats på, det vill till en rejäl uppryckning om de ska ha en chans på åttondel. Det var dock inte allt som var negativt med VM:s andra dag, nu är nämligen Gud på plats i Tyskland. Maradona stod nämligen på läktaren och hejade fram Argentina till vinst mot Elfenbenskusten. När vi kommer ner till Tyskland om en vecka kommer det alltså vara första gången som jag och Maradona är i samma land, om han fortfarande är kvar.
Förutom fotbollen var det en bra dag igår, säsongens första grillning gick av stapeln på grillplatsen hemma hos mig. Det är alltid trevligt att grilla, även om det inte alltid blir helt lyckade måltider av det hela. Det har många gånger hänt att vi varit så hungriga när vi väl ska till att grilla att vi slängt på maten medans grillen brinner, köttet blir ganska ojämnt grillat då.
Mest lyckat var det när Kusen efter att ha lagt på sin flintastek på en brinnande grill kom på att han höll på att tvätta. Han gick iväg och fixade med tvätten och kom tillbaka en kvart senare, det var några minuter för sent. Även om han åt upp biten så såg den inte speciellt aptitlig ut.

Dagens låt: Kris Kristofferson - Help me make it through the night

Veckans lista v.23

1. 9.3 - Igår var det examen på skolan där jag jobbar. Det var första gången jag var med som lärare på en skolavslutning och det var lite speciellt. Samtidigt som det ska bli väldigt skönt att få sommarlov och ta igen sig lite så är jag säker på att jag kommer att sakna de klasser som jag haft under året. Egentligen kunde alla mina klasser varit med på listan, men det är lite speciellt med niorna, de slutar ju grundskolan och kommer således inte tillbaka efter sommaren. Deras klass har varit kanon att ha. När man kommer som ny lärare till en skola finns det alltid en viss osäkerhetskänsla och för mig som kom direkt från lärarhögskolan var den extra stor. Det är ju först när man jobar som man märker om man valt rätt eller ej. Efter min tid på skolan är jag nu säker på att jag valt rätt jobb, jag har trivts enormt bra tillsammans med eleverna och jag tror de har trivts med mig också. Nu slutar niorna och jag kommer sakna hela klassen.

2. Jens Fjellström - Fotbolls-VM har äntligen börjat och tyvärr är sändningarna i år delad mellan SVT och Fyran. Hela fyrans kommentatorgäng håller fruktansvärt låg klass, töntar som Ola Wenström, Robert Perlskog och Patrik Ekwall ger jag inte mycket för. Däremot har man lyckats få med isg Sveriges bästa expertkommentator till VM, nämligen Jens Fjellström. Det hela var extra tydligt igår när Wenström kommenterade Polen-Ecuador tillsammans med Fjellström. Fjellström är för bra för att sitta och kommentera tillsammans med en nolla som Wenström. Personligen hade jag hellre sett att Fjellström jobbade med SVT och att de tog hand om allt, alternativt att Canal+ hade fyrans del, där finns det ett gäng hyfsade kommentatorer. Men som läget är nu får man vara glad att det i alla fall finns en kompetent expert i fyran.

3. Djibril Cissé - Kan man annat än lida med honom? I början av förra säsongen bröt han sitt ena ben så kraftigt att han vara nära att få amputera. Sedan jobbade han sig tillbaka på imponerande sätt och lyckades till och med spela matcher i slutet av samma säsong. I år har han varit väldigt ojämn och fått spela en hel del ur position, men hans säsong har varit godkänd. När jag och farsan var på plats på Anfield vid säsongens sista hemmamatch sprang Cissé fram till läktaren och kastade upp sin matchtröja på läktaren till fansen, det var det ingen annan av spelarna som gjorde. Nu har det sedan säsongen tog slut pratats om att Cissé ska säljas till Marseille efter VM, men detta kommer nog inte att bli av nu. I den sista träningsmatchen innan VM bröt Cissé nämligen benet igen, ett och ett halvt år efter förra benbrottet. Jag kan inte ens tänka mig hur jäkla tungt det måste kännas och jag lider verkligen med honom.

4. Nina Persson - I veckan fick jag äntligen tag på soundtracket till filmen "Om gud vill" med Nina i en av huvudrollerna. De två låtarna som Nina sjunger på är precis så bra som man kan vänta sig, hennes röst är unik och jag tror inte jag hört henne sjunga något som jag inte gillat någon gång.
I juli ska jag se min tredje konsert med Cardigans och att höra hennes röst live är ännu bättre än att höra den på skiva. Jag längtar redan.

5. Micke Dubois - Jag läste i skvallerpressen i veckan att Svullos ex-fru snart ska släppa en bok om Svullos sista dagar i livet och jag kan inte låta bli att tycka att det är lite osmakligt. Det är ju inte längesen denna legendariske komiker tog sitt liv och jag tycker verkligen inte att det är dags att släppa en bok redan nu. Jag tycker det är mer på sin plats att släppa en dvd-box med det bästa från Svullo grisar vidare, Den elake polisen och Agne och Svullo. Att Svullos sista tid i livet var svår har jag förstått av att läsa tidningarna veckan efter hans självmord och jag tycker att det räcker med fakta king hans liv än så länge, man bör vänta åtminstone ett par år innan man släpper ut något så utlämnande som en bok om hans sista dagar. Ex-frun skrev att det var som en slags terapi och det kan jag förstå, men hon behöver väl inte dela med sig av sin terapi till hela svenska folket?

Dagens låt: Bonnie Prince Billy - Hard life

Lyran

Lyran är namnet på en av scenerna på Arvikafestivalen, där har jag sett bra konserter med Hederos & Hellberg och Gustav & the Seasick Sailors. Därför har Lyran alltid haft en positiv klang för mig, fram tills idag. Idag hade vi nämligen brännbollsmatch på skolan och man kan milt uttryckt säga att den inte gick som önskat.
Jag har aldrig tyckt brännboll är speciellt kul, det var kul i Lilltjära när det var enkelt att varva men sedan jag lämnade den skolan har jag inte haft mycket till övers för brännboll. Däremot har jag aldrig haft speciellt svårt för det, bollkänslan är tillräckligt bra för att hålla en bra brännbollsnivå. Den bubblan levde jag i tills idag, nu blev jag smärtsamt påmind om att brännboll tydligen är en jäkligt svår sport.
Matchen som utspelades idag var mellan oss lärare och eleverna i Skol-IF. Vi började som innelag och mina första insatser var väl inte så jätteusla, jag kom inte så långt men jag fick ändå på några träffar som var okej. När det var dags för sidbyte började mardrömmen. Jag fick efter någon minut ett ganska högt slag som gick rakt mot mig, jag var så säker på att ta lyra att jag inte ens funderade på hur jag skulle ta den på bästa sätt. Jag var redan redo att kasta bollen vidare när den kom, att jag skulle ta lyra tog jag för givet. Så blev det inte. Jag tappade bollen till publikens(ungefär alla skolans elever) stora förtjusning. Skamset kastade jag bollen till brännaren. Inte långt efter fick jag samma chans igen, ett ganska högt slag gick rakt emot mig. Den här gången försökte jag koncentrera mig på att ta bollen, men så blev det inte. Precis som gången innan tappade jag bollen och nu började mina kära elever på sidan att psyka mig lite grand, trots att jag försökte få fram ett kantbyte så fick jag stå kvar på samma plats och innan det var dags för byte igen så hade jag missat ännu en bra lyrchans.
När det var dags för oss att vara innelag för andra gången kände jag att jag var tvungen att få till något bra slag, lite måste man ju bidra med. Jag tog i för Carragher och fosterland och fick till en kanonträff, den kändes ända ner i tårna. Jag tog sats för att springa, men när jag tittade ut över planen såg jag att man kanonträff gick rakt emot en av mina åttor som stog långt bak. Han tog en enhandslyra och kastade tillbaka bollen till brännaren, jag hann springa till första konan.
Min sista chans till upprättelse kom när vi var utelag för andra gången. Nu hade jag chansen att reparera mina missar från första halvan, så blev det inte riktigt. Nästan första slaget kom mot mig, det var en av mina nior som slog. Jag fokuserade bollen, satte upp händerna, gjorde mig redo för att ta lyra, men jag tappade bollen igen. Noll poäng.
Nu bytte jag position med en annan lärare, för att få en annan typ av slag mot mig, det var ganska tydligt att de höga bollarna inte var något för mig. Den andra av mina nior som var med i matchen gjorde sig redo för att slå. Jag bad honom att slå ett slag rakt på mig så att jag fick en fin chans att äntligen ta lyra, snäll som han är så lydde han mig och nu äntligen lyckades jag få grepp om bolluslingen. Min första lyra var ett faktum och publiken fick en redig chock. Det gjorde inte så mycket att jag tappade två bollar till, jag fick en lyra i alla fall.
Mitt lyrtagande måste varit det sämsta som skådats i Arbrå under det senaste decenniet och det är en väldig tur att det snart är sommarlov, annars hade jag nog fått räkna med ett nytt smeknamn på skolan: Lyran.

Dagens låt: Minor Majority - Supergirl

Snart börjar det

Om tre dagar börjar sommarens höjdpunkt, nämligen fotbolls-VM. På söndag är det en vecka tills jag, Gamle Franken och Fugelsang sätter oss på flyget ner till Köln. Där ska vi se Sverige-England, live. Det ska bli obeskrivligt häftigt. Det verkar som att jag kommer få se tre Liverpool-spelare i den matchen också. Att Gerrard ska få spela tar jag för givet, men jag tror dessutom att både Kung Carra och Crouch får starta matchen för England. Det kommer att bli en jävligt tuff match för Sverige, England har ett riktigt bra lag. Det är främst Englands mittfält som är imponerande, men har man världens bäste(Gerrard) i laget så är det givet att man blir ett hot. Det bästa vore om både Sverige och England är klara för åttondel redan innan matchen, så slipper man oroa sig för att det ska bli uttåg. jag vill inte vara på plats den matchen där de brittiska fansen får reda på att de inte går vidare ur gruppen, då kan det gå vilt till. men å andra sidan tar jag hellre det än att Sverige åker ur.
Hur som helst kommer resan ner till Tyskland att bli en riktig upplevelse. Jag har aldrig varit i Tyskland, så då passar det ju bra att göra första besöket där under fotbolls-VM. Köln är väl ingen stad som jag har jättekoll på, men jag skulle misstänka att det inte är någon större turiststad. Det ska i alla fall bli intressant att se hur långt man kan ta sig med skoltyskan, skulle misstänka att det blir till att ta fram engelskan i ställe.
Det enda som oroar mig med resan är maten. Min bild av Tyskland är att de bara äter korvar, bratwurst och sånt. Feta, flottiga, tjocka korvar som ätes i papper utan någonting till, det är min bild av tysk mat. Det är inget för mig, hoppas verkligen att jag har fel. Om det nu är så att maten är dålig så kompenseras det med att ölen är jäkligt god i stället.

Dagens låt: Minor Majority - Supergirl

Samlande

Idag var det en artikel om samlande i min morgontidning, det var ganska intressant att läsa vad folk samlade på. Jag har samlat på saker till och från under hela min uppväxt, det första jag minns att jag samlade på var klisterbilder till fotbolls-VM 1990. Alla mina pengar gick åt till att köpa förpackningar i hopp om att fylla albumet och till slut lyckades jag få alla bilder. Detta samlande fortsatte under EM92 och sedan under allsvenskan, då det kom nya album, innan det var dags för den boom som hela min generation drogs med i, nämligen hockeybilderna. Alla, precis alla, killar i min klass samlade på hockeybilder, trots att ingen av oss kunde se NHL-matcher hemma så spenderade vi massor av pengar på dessa kort. I Kilafors såldes till att börja med bara ett märke, Parkhurst, så det det tog inte lång tid innan alla bilder ur den serien var i omlopp. I början samlade jag på Gretzky och LA Kings, men jag insåg ganska snabbt att det fanns alldeles för många bilder att samla om jag valde dessa inriktningar, så jag bestämde mig för att börja samla på någon annan. Jag hade läst i en hockeykortstidning att om man ville börja samla utan att spendera så väldigt mycket pengar så skulle man välja en ung spelare som inte varit med så länge, de korten skulle således inte ha så högt värde men skulle ha stora chanser att öka om spelaren utvecklades. Därför valde jag att börja samla på supertalang Alexandre Daigles bilder, jag lyckades till och med få tag på rookiekortet. Det kändes på dne tiden som en investering som skulle garantera stora pengar i framtiden. Vad jag inte hade räknat med var att Daigle blev en av NHL-historiens största floppar och rookiekortet som jag betalade hela 120 kr för är idag säkert inte ens värt en femma. Mina Daiglebilder ligger idag gömda i en garderob hemma hos mor och far, men det värmer lite grand den gång per säsong som Daigle lyckas göra mål.
Idag samlar jag på en hel del olika saker, men inte speciellt aktivt. Jag har dock en samling som idag känns mer som en belastning. När jag var yngre dyrkade jag Jean-Claude Van Damme och började samla på hans filmer. Så länge filmerna hette Kickboxer, Lionheart och Death Warrant kändes det helt okej att samla, jag är ju ett fightingfilmsfreak så jag uppskattar de filmerna, men tyvärr kan man ju inte sluta samla när man har alla. För att min samling ska vara något att komma med måste jag ju köpa de nya filmerna som Van damem gör också, annars har jag inte alla. Tyvärr har det gått käpprätt utför för Jean-Claude. Att betala fullpris för skitfilmer som Inferno, Legionaire, Terror Train, Knock-off och Double Team svider verkligen rejält. Jag har nu börjat avvakta prissänkningar innan jag köper hans filmer, och med tanke på kvaliteten behöver man inte vänta allt för länge innan den är nere i halva priset i alla fall. Det vore väldigt bra om Van damme insåg att han itne längre kan utföra de fightingscener som han gjorde när han stod på topp och därför avslutade sin karriär som skådis. Han kan ju alltid på politiker, som Arnold.

Dagens låt: Nina Persson - Oriental love

Brutal pensionär

Hundar väcker verkligen känslor och har man någon gång haft en hund är det svårt att inte känna för rasen, det fick jag ett ganska tydligt bevis på när jag var ute och gick med min gode vän Plummer igår.
Personer som absolut inte skulle prata med mig om jag inte hade en hund med sig brukar ofta komma fram till mig när Plummer är på besök, det var precis det som skedde igår.
Jag hade varit ute och rastat Plummer i kanske en halvtimme när vi mötte ett äldre par, de var kanske i 75-årsåldern, åtminstone 70. De gick fram och klappade på Plummer, sedan började den äldre mannen att prata med mig. Han berättade att han hade sett en hund som Plummer på bussen härom dagen, fast en vit. Tydligen hade ägaren till hunden verkligen misskött sig, för mannen sade att ägaren säkert var en "jävla knarkare". Ägaren hade tydligen trampat på huvudet på sin hund när denne misskötte sig, detta är givetvis en skrämmande idiotisk handling, det tyckte den äldre mannen också. När han berättat om händelsen sade han: "Och då tänkte jag, hade jag haft ett basebollträ nu hade jag slagit in skallen på honom". Den meningen gjorde mig väldigt förvånad, inte ofta man hör äldre människor prata på ett sådant sätt, då krävs det väldigt starka känslor. Jag var abslut inte beredd på den kommentaren, men jag fann mig snabbt och höll sedan med mannen. Det syndes verkligen på honom att han hade blivit upprörd och det är inte så konstigt. Stampar man en hund i huvudet så förtjänar man verkligen inte att vara hundägare.

Dagens låt: Minor Majority - Then you said something

Slummer

Jag är hundvakt i helgen. Det är familjens egen vilde Plummer som är på besök och det är trevligt. Man känner sig aldrig ensam med en hund i lägenheten, det är altid någon i närheten.
I förrgår hade jag en liten fest hemma hos mig och Plummer deltog väldigt aktivt. Han var placerad i köket eftersom vissa av mina kompisar inte riktigt gillar att ha en 40-kilos bit i närheten, men Plummer fick verkligen inte vara ensam där inne. Det var ständigt någon som hade något ärende i köket. Plummer verkade inte ha speciellt mycket emot att få besök, snarare tvärtom. Han var lyrisk och hade sin galningsblick på under stora delar av kvällen. När vi begav oss ut på krogen var Plummer väldigt trött.
Vanligtvis brukar farsan gå ut med Plummer när han går och hämtar tidningen på mornarna, det brukar vara strax efter klockan sex. Därför trodde jag att jag skulle behöva komma upp i hyfsad tid dagen efter för att min lille vän inte skulle gå runt och vara pissnödig för länge. Jag vaknade till tio över sju och började mentalt förbereda mig på att kliva ur sängen och ta med Plummer ut på en sväng, då hörde jag ljud från köket. Det lät som om ett tröskverk brummade i köket, men det var Plummer som låg och snarkade högljutt. Han hade ingen som helst tanke på att kliva upp och gå ut, det hördes lång väg. Jag somnade om, vaknade en och en halv timme senare, då började även min gode vän i köket att vakna till liv. Men det var en väldigt nyvaken hund jag fick med mig ut på promenad.

Dagens låt: Damien Jurado - Love the same

Jubileum

Den här veckan firades årsdagen av den här sidans födelse. Det är alltså ett år sedan jag började skriva här och det har hänt en hel del sedan dess att jag inledde min karriär. Bland annat har jag sedan sidans födelse hunnit med att:

-Flytta
-Skriva examensarbete
-Ta examen
-Få jobb
-Se Weeping Willows
-Höra en ny Morrissey-skiva
-Se Morrissey
-Åka till Liverpool
-Byta jobb

Det har med andra ord varit ett väldigt fullspäckat år, bland de bättre år jag haft. Jag tror att det kan bli svårt att matcha det här under bloggens andra levnadsår, men det inleds bra med min första skolavslutning som lärare och sedan avfärd till fotbolls-VM nere i Tyskland.

Dagens låt 2: Elliot Smith - Needle in the hay

Veckans lista v.22

1. Rafa Benitez - I veckan skrev Rafa på ett nytt kontrakt som knyter honom till oss ända fram till 2010, det var en väldigt viktig deal för oss. Det har gått rykten om att Rafa skulle vara på väg bort från oss för att skriva på för Real Madrid. Jag trodde aldrig speciellt mycket på de ryktena, men nu slipper jag verkligen vara bekymrad över hans vara eller icke vara i klubben. Rafa har gjort väldigt mycket bra sedan han kom till klubben och vi är utan tvekan på väg åt rätt håll. Jag är övertygad om att vi vunnit ligan någon gång innan Rafas nuvarande kontrakt går ut.

2. Tomas Brolin - Jag fastnade framför en ny dokusåpa i veckan, nämligen matchen. Det var faktiskt riktigt roligt att se de gamla hjältarna från 94 spela fotboll igen, några av dem såg till och med ut att hålla igång bra med träningen. Det fanns dock en i laget som såg ut att ha tagit det ganska lugnt sedan han slutade, nämligen Tomas Brolin. När programledaren frågade laget hur många som joggat den senaste veckan räckte alla upp handen, utom Brolin. Han verkar leva ett annat liv nu och det står han för. Tekniken fanns i alla fall kvar och det syns att han en gång varit en redig fotbollsspelare. Tomas Brolin är den bäste svenske fotbollsspelare jag sett, det spel han visade upp i VM94 var helt makalöst. Han var en av de bidragande orsakerna till att den sommaren är något som ingen svensk glömmer, det var en magisk sommar.

3. Al Pacino - I veckan såg jag "Carlito´s way". Jag förstår inte riktigt varför jag inte sett den tidigare, det är precis en sådan film som jag redan på förhand vet att jag kommer gilla. En maffiafilm med Al Pacino och Sean Penn kan inte gärna vara annat än bra. Pacino är en av mina absoluta favoritskådisar, jag tror aldrig jag sett honom i en dålig film. De bästa filmer han gjort är givetvis Gudfadern-filmerna, men jag tycker nästan han gör sin bästa rollprestation i "En kvinnas doft". Han insats i den filmen är imponerande. Den filmen var jag lite skeptisk till på förhand, Chris O´Donnel(vart tog han vägen?) har aldrig varit någon av mina favoriter, snarare tvärtom, och handlingen lät inte speciellt intressant. Pacinos insats gör dock filmen till en ren njutning.

4. Haris Laitinen - Peking har inlett säsongen katastrofalt, poängsumman är kanske inte så fruktansvärt dålig, bara dålig, men det jag sett av spelet har varit smärtsamt. Jag såg matchen mot Landskrona på skräpkanalen som skvallerpressen startat och det var bland de sämsta matcher jag sett i år. Peking hade absolut ingenting, ingenting. Jag har följt laget sedan 1989 och jag måste säga att det var jobbigt att se dom så dåliga. Det är bättre att de inte visar superettan på tv, då kan man leva i tron att Peking faktiskt är ett bra lag. I veckan blev det i alla fall vinst, 1-0 borta mot Sundsvall, och matchhjälte var Haris Laitinen. Han gjorde matchens enda mål och det gör att han förtjänar en plats på denna lista.

5. Ulke - I veckan köpte vi biljetter till festivalen i Borlänge, det ska bli trevligt. En av de stora anledningarna till att jag åker är att Dia Psalma spelar. När jag gick på högstadiet fanns det bara ett band i min värld, det var Dia Psalma. Min övergång till Weeping Willows kom i åttan eller nian, men fram tills dess var jag fast vid Dia Psalma. Jag såg dom live i Bollnäs någon gång kring 94-95 och det var skithäftigt. Jag och min kompis var överlägset yngst i lokalen och konserten var flera timmar försenad, men när de körde igång var det suveränt. Jag såg dom även en gång nere i Göteborg när jag var på resa med pingisen, men jag trodde att det skulle vara sista gången. Nu har de gjort comeback och Ulke är fortfarande kvar vid mikrofonen. Nostalgin kommer vara enorm när de kör alla gamla favoriter från "Gryningstid", och kanske vågar man hoppas på några Strebers-låtar också.

Dagens låt: Damien Jurado - Curbside