Sluta stressa!

Idag var jag på stan för att köpa en inflyttningspresent till mina kompisar nere i Norrköping som jag ska besöka i helgen. Efter att ha sökt lite i några affärer gick jag in i Gävles största galleria, Nian, för att leta där. Mique ligger på bottenvåningen inne på Nian så jag tog rulltrappan ner än våning. När jag klev på rulltrappan stod det en person framför mig och inga bakom, genast när mannen framför mig klivit på rulltrappan så rusade han ner för den och innan jag var nere hade han försvunnit samtidigt som det växt en kö på ett par personer bakom mig som var märkbart irriterade över att jag var så fruktansvärt lat som inte gick ner. När jag handlat klart tog jag rulltrappan tillbaka upp igen, den här gången blev jag omsprungen av en stressad tonåring som tydligen hade något brådskande ärende inne på konsum. Jag fattar inte riktigt meningen med att springa i en rulltrappa, om det var meningen att vi skulle springa i dem tror jag de som konstruerade hade låtit bli funktionen som gör att trappan rör sig. En rulltrappa är en trappa som rör sig nedåt så att vi som är i farten kan stanna och koppla av en stund medans vi tar oss ner eller upp till en annan våning. Vad kan vara så viktigt inne på en galleria att man måste springa i rulltrappan? Är det verkligen så stressigt att gå på stan att man inte kan ta det lugnt under de 5-10 sekunder det tar att genomföra en rulltrapperesa? Det är lite irriterande att behöva känna sig som en lat vägkloss när man står stilla och åker ner för en rulltrappa, dvs utnyttjar den funktion som rulltrappan har. Alla gallerior borde ha en vanlig trappa bredvid rulltrappan för alla med livsviktiga ärenden inne på Clas Ohlson så att de kan springa förbi oss slöfockar som stjäl 3-4 sekunder av deras otroligt dyra tid.

Förresten firar jag ett litet jubileum idag, det här är nämligen inlägg nummer 100 i min blogg, inte fy skam. Ett annat jubileum som bör nämnas är Gamle Frankens och Pokervinstförstörarens förhållande som igår firade tvåårsjubileum, bara att gratulera!

Man kan ju undra hur många rubel den italienske domaren fick för att inte se Drogbas kapning, Ferreiras fasthållning och Gallas hands igår. På söndag ska dock inga mutade italienare kunna hindra oss från att slå Spartak Chelski.

Dagens låt: Walker Brothers - Make it easy on yourself

Vem kläckte idén?

Jag har tyvärr dragit på mig en förkylning under mina dagar som vikarie, idag när jag inte jobbar längre bröt den ut på allvar. Hade riktigt ont i halsen i morse, så jag letade upp ett apotek där jag köpte på mig halstabletter som kunde rensa bort all skit i halsen. De jag köpte gick tyvärr bara att ta varannan timme enligt texten på förpackningen, så jag bestämde mig för att köpa ett paket Fishermans friend också. Eftersom jag vet att de har det på skolan beslöt jag mig för att köpa det samtidigt som jag skulle köpa min traditionella stora kaffe som jag alltid köper när det vankas skola, det var inte en bra idé.
När jag kom till skolan och kom fram i kön så märkte jag till min förskräckelse att de bara hade lakrits som smak på halstabletterna i skolan, lakrits för mig är mer ett hot än en smak så jag blev rädd att jag skulle få klara mig utna tabletterna hela förmiddagen. Då såg jag en förpackning med en annan färg som jag genst slet åt mig, utan att riktigt läsa på den. När jag betalat och druckit upp mitt kaffe tog jag fram förpackningen, öppnade den och stoppade in en tablett, då insåg jag att jag gjort ett stort misstag. Det var en ruskigt äcklig halstablett där smaken skar sig rejält med själva syrligheten i tabletten, jag tittade på förpackningen för att se vad det var för smak. Tydligen hade något mindre geni på Fishermans friends utvecklingskontor, om de nu har ett sådant, kommit på idén att det skulle vara kul att testa halstabletter med mandarinsmak, för det var en sådan jag hade stoppat i munnen. Jag älskar mandariner, på vintern brukar jag äta kilovis med sådana, men som smak på en halstablett var det vedervärdigt. Jag fattar inte hur man tänker när man gör en halstablett med en smak som är söt, halstabletter ska inte vara söta, så är det bara. Nu blev det någon mysko blandning mellan den söta mandarinsmaken och den starka halstablettsmaken och det var ingen trevlig upplevelse. Det vore intressant att veta om personen som kom på den här käcka smaken också brukar grogga på persikojuice eller nån annan sliskig smak, eller kanske sköljer tandkräm i hallonsoda. Med facit, eller rättare sagt halstabletter med mandarinsmak, i hand kan jag säga att jag lätt skulle valt lakritssmaken om jag bara vetat vad som väntat mig i den andra förpackningen. Den som kläckte idén till den här tortyrtabletten borde utan tvekan få sparken, vem vet vad denne kan komma på härnäst, Fishermans Friend med jordgubbssmak kanske?

Dagens låt: Ryan Adams & Norah Jones - Dear John

Två dagar på mellanstadiet

De senaste två dagarna har jag varit och jobbat som vikarie på mellanstadiet på min gamla skola. För mig som är van vid elever på högstadiet har det varit en ny erfarenhet. Redan första lektionen märkte jag att det inte är samma sak att ha elvaåringar och att ha fjortonåringar. Jag hann knappt komma in i klassrummet förrän frågorna haglade över mig:

Vad har du för bil?
Varför har du en sån bil?
Har du nån tjej?
Vad hette din förra tjej?
Spelar du hockey?
Spelar du fotboll?
Spelar du bandy?
Vilket lag håller du på i hockey?
Vart bor du?
Vad jobbar du med?

Dessutom var det en elev som påstod att jag såg ut som en sån som är med i idol, frågan är hur man ska tolka det påståendet. Det enda jag sett av idol, förutom den där lillkillen med tandställning som helt plötsligt var på tv överallt, är klipp med de absolut sämsta deltagarna och om denne elev påstod att jag såg ut som dem var det inte snällt sagt.
Även om jag hade kul de här två dagarna så inser jag att jag har valt rätt stadie på min utbildning, det känns klart med givande att undervisa på högstadiet än på mellanstadiet.

Idag beställdes förhoppningsvis min biljett till Weeping Willows spelning i Uppsala den 15 november. Jag kan knappt vänta på att äntligen få se dem live igen. Den här turnén kommer troligen att bli en best of-turné där de spelar en blandning av gamla och nya låtar, det är precis i min smak. På de senaste spelningarna jag sett har de spelat väldigt sparsamt med låtar från BPL och Endless night, men nu hoppas jag på lite ändring med det.

Dagens låt: The Smiths - Hand in glove

Frustrerande poängförlust

Det blev ännu ett oavgjot resultat för oss i gårdagens ligamatch borta mot Birmingham. 2-2 slutade matchen efter det att vi låtit dom vända 0-1 till 2-1 utan större besvär under en kort period i mitten av andra halvlek, lyckligtvis kvitterade Cissé på straff. När Luis Garcia satte 1-0 till oss trodde jag verkligen på en efterlängtad trepoängare, men så blev inte fallet. Jag blev väldigt irriterad närde kvitterade, trots att Plummer, föräldrarnas hund som jag vaktar just nu, hoppade upp i knät på mig och försökte trösta mig när de fick sitt mål var det ett jävligt tungt mål. Vi har inte det rätta flytet hittills i år.
Reina agerade oroväckande osäkert i målet, han får ta på sig en del av båda målen. Backlinjen agerade relativt stabilt, bortsett från Warnock som hade några missar och dessutom gjorde självmål.
Mittfältet var till en början blekt, kom igång lite i andra men med tanke på motståndet kräver jag mycket bättre spel av både Hamann och Alonso. Gerrard var vår bäste idag, men han kan ännu bättre.
Pongolle och Zenden var osynliga, kanske speciellt Pongolle som aldrig kom in i matchen.
Crouch skötte sig bra på topp, men för att jag ska acceptera honom måste han sätta chanserna. Missen han gör vid 2-2 får inte ske på den här nivån, speciellt inte när man har hans huvudspel.
Cissés och Garcias inhopp livade upp matchen en del, även om Garcia föll ur matchen sista tio minuterna.

Ett annat, mer positivt, oavgjort resultat igår skedde i vår debut i seriesammanhang i korpen i innebandy. Vi spelade 5-5 mot Universal Players, det blev inga poäng för mig men som back blir det inte mycket av den varan. Jeppe på Berget var vår mest produktive spelare, tre mål och ett assist kom från hans klubba och han tog en stabil ledning om vår poängliga. Vår andra mål gjordes av Hasse Holmqvist och Gamle Franken, nu har vi speluppehåll i två veckor innan det är dags för nästa liga match och förhoppningsvis första vinsten.

Dagens låt: Neil Young - From Hank to Hendrix

Kräver mål i morgon

I morgon är det dags för match i Premier League igen och den här gången har jag inga hinder som gör att jag missar vår match. Det är bortamatch mot Birmingham som gäller och ska vi vara med i toppen av tabellen är dte här en match vi bara ska vinna. Efter 1-0 i målskillnad på fyra omgångar känns det väldigt viktigt att vi får fart på vårt målskytte. Jag hoppas få se Cissé på topp tillsammans med Crouch, trodde aldrig jag skulle skriva att jag hoppades se Crouch i startelvan men det truppläge vi har nu är han det bästa alternativet. Ifjol blev det torsk i motsvarande matcn och det var verkligen ingen rolig match, vi brukar ofta ha svårt mot Birmingham men nu är det dags att ändra på den saken. Jag hoppas på den här startelvan:

Reina
Finnan-Kung Carra-Hyypiä-Warnock
Pongolle-Hamann-Gerrard-Zenden
Crouch-Cissé

Backlinjen känns ganska given, speciellt eftersom Warnock tydligen gjort en bra insats mot United senast. Det kan bli så att antingen Josemi eller Traore får chansen från start, men jag hoppas att så inte blir fallet. Hyypiä och Kung Carra i mitten är givna, PL:s bästa mittbackspar rubbar man inte på.
På mitten är det dags för Hamann att få speltid igen, Alonso har inte varit lika bra som förra säsongen och i en sån här match kan det vara bra att ha Hamann på planen med tanke på att det kan bli ganska hårt spel. Hade gärna sett Sissoko i stället, men han är tyvärr skadad. Pongolle får spela till höger i stället för Garcia som kan behöva vila en match nu. Zenden eller Riise är ett svårt val då ingen av dem imponerat hittills, men jag tror på Zenden och hoppas han visar sin klass nu.
Jag har hittills inte tippat rätt en endaste gång sedan jag startade med min bloggtips före matchen. Den här gången tror jag på vinst med 2-1 efter mål av Gerrard och Zenden, hoppas jag för en gångs skull får rätt.

Dagens låt: Weeping Willows - Your eyes

Tillbaka till brottsplatsen

Idag var jag och vickade på min gamla högstadieskola. Det kändes lite mysko att sitta i lärarrummet och förbereda en lektion när alla mina gamla lärare skymtade förbi, den ena efter den andra. Det var verkligen inte mycket som förändrats sedan jag lämnade skolan för 8-9 år sedan. Alla lärarna kände igen mig, trots att jag på den tiden hade långt hår och var en aning kortare än idag, det verkar som om lärarna på skolan har ganska bra minne.
Dagen började tufft med tanke på att jag skulle undervisa i ett ämne jag verkligen inte kan påstå att jag behärskar, nämligen tyska. Vi hade en bra lärare i tyska på högstadiet, men vi som klass var nog ingen höjdare. Jag satt oftast med Hepp Stars och Gamle Franken, ibland hängde vi med och ibland roade vi oss med att köra viking med en penna. Viking var en genial lek som gick ut på att man slog varandra tills någon gav upp, vi körde den med penna och slog varandra på handen. Så här i efterhand känns inte leken speciellt givande, men på den tiden tyckte vi att det var jätteroligt. Det roliga slutade dock när en av oss råkade tappa pennan i ett slag och den hamnade i bakhuvudet på läraren, som tur var var vi duktiga elever och klarade oss undan. Jag tror att vi nötte NAD-schemat i över ett år och ändå kunde jag inte skilja mellan prepositionerna som styr ackusativ och dativ när jag började gymnasiet.
Klassen jag hade idag hade dock bara läst tyska i tre veckor, och eftersom jag trots allt läste i sex år så hade jag lite bättre kunskaper än dem. Jag fick dock vissa problem när jag skulle förklara en mening för en av eleverna, orden fanns där men böjningarna tror jag inte blev rätt. Det var nog tur att det inte var åttorna jag hade, då hade jag kunnat få problem.

Dagens låt: Swan Lee - Stay tonight

Billy bands

Jag har tidigare skrivit om att det var skönt att Arnold Schwarzenegger slutade göra filmer och satsade på politiken, det gjorde att man slapp se honom i pinsamma försök till att hålla sig kvar på actiontoppen. Arnold gjorde aldrig en Stallone, dvs spelade in riktiga skitfilmer som Driven och Get Carter. Arnold hann göra Terminator 3 och det lider nog vi alla Terminator-fans av än idag, men annars slutade han i tid. Idag såg jag något på tv som var än värre än Stallones usla filmer och värre än Van Dammes hutlöst kassa Terror Train, jag såg en mina gamla fightingfavoriter vara med på Tv-shop!
Billy Blanks var en av mina fightingfavoriter efter att han medverkat i King of the Kickboxers, Showdown, Expect No Mercy och Bloodfist, men det var många år sedan jag hörde eller såg någonting om honom, tills idag. Mannen som knappt sade ett ord i sina filmer och både passade som skurk och hjälte i fightingsammanhang var plötsligt på tv i morse, han gjorde reklam för ett nytt träningsprogram som han själv hade utformat. Han stog på en matta tillsammans med en massa tjejer i baddräkter och gjorde olika rörelser, den ena töntigare än den andra, med hjälp av några handtag som man fäst vid fötterna, dessa band kallades Billy bands.
Som vanligt fick man se trovärdiga före-och-efter-bilder på folk som på första bilden spänner ut magen så att den nästan exploderar och på den andra drar in magen så att deras bröstkorg ökar till tredubbel storlek och mitt i all misär står Billy Blanks och flinar och berättar om hur man fått fram dessa unika träningsmetoder genom att resa runt och granska militärens träningsmetoder. Mycket lägre än tv-shop är det svårt att komma och Blanks hamnar nu där i sällskap med bl.a en av Sveriges mest överskattade idrottare genom tiderna, Henrik Dagård.
Hur ska jag nu kunna ta hans hårda slutkommentar i Showdown innan han knockar Patrick Kilpatrick på allvar?

Dagens låt: Kemopetrol - View on the sea

Weeping Willows på turné

Nu har Weeping Willows släppt sitt turnéschema på hemsidan och det finns två datum som jag ser som möjliga, antingen 10 november i Stockholm eller 15 november i Uppsala. Troligen blir det Uppsala, bara jag hittar någon som följer med mig, inte så kul att gå själv på konsert, speciellt i en stad där man inte hittar ett dugg.
Det ska bli fruktansvärt roligt att se WW igen, var över ett år sedan nu och det är lång tid. Jag kommer aldrig att glömma första gången jag såg dom, på Hotell Edsbyn. Det är utan tvekan den bästa konsert jag varit på. De spelade i över en timme och körde alla de bästa låtarna från första skivan tillsammans med underbara covers som Uncahined melody, Always on my mind, Another tear falls och Last night I dreamt that somebody loved me. Förutom musiken så var lokalen kanon, eftersom det var ett så pass litet ställe fick vi sitta framför scenen, vi satt kanske två meter ifrån bandet när de spelade och man fick verkligen känslan att det bara var vi och Weeping Willows i världen under den där dryga timmen. Den känslan har jag bara haft på en annan konsert och det var på Swan Lee i Arvika för några år sedan, då var dte också den där magiska stämningen som man uppnår på en perfekt konsert.
Om det inte framgått tidigare så är jag listfanatiker, här kommer således min topplista över de fem bästa konserter jag besökt, endast en per grupp/artist:

1. Weeping Willows i Edsbyn
2. Morrissey på Hovet. Vi hade inte så bra platser, men det var ändå en suverän konsert. Det för första, och hittills enda, konserten med honom för mig och när han avslutade med There is a light... fick jag gåshud.
3. Swan Lee i Arvika. Hade knappt hört dem innan konserten, men jag blev frälst redan under första låten. Maken till scenutstrålning får man leta efter, Pernille som sjunger är verkligen helt suverän. Det var så bra att jag sket i att gå bort till Cures spelning bara för att få en chans att prata med bandet och köpa skivan.
4. Cardigans på Estraden. Det kändes nästan lite overkligt att se Cardigans i Gävle, dagen innan jag satte mig på planet och flög till Liverpool för första gången. Det kanske är mitt livs bästa veckoslut.
5. Echo & the Bunnymen i Arvika. Väldigt speciell spelning, bland annat en arg basist som slängde basen i golvet och gick efter två låtar. Som tur var kom han tillbaka och de bjöd på en suverän konsert.
Outsiders: Simon & Garfunkel i Globen, Mercury Rev på Berns, Saybia på Debaser, Christian Kjellvander på Konserthuset, Björk i Arvika, Bright Eyes, i Arvika och Perishers på Kungens.

Finns för övrigt stiliga pingisbilder från helgen i syrrans fotodagbok.

Dagens låt: Gorky´s Zygotic Mynci - Desolation Blues

14 timmar sporthall

Den här helgen har jag till stor del spenderat inne i en sporthall här i Gävle, seriesammandrag i pingis. Det har gått rätt bra, men jag börjar känna sviterna av idrottandet nu. Det tar verkligen på krafterna att spela så pass många matcher som det blir under en sån här helg. I morse när jag vaknade hade jag så ont i ryggen att jag knappt tog mig ur sängen, men med lite uppvärmning så försvann den smärtan i alla fall. I morgon kommer jag troligen att ha träningsvärk i låren, för det var till och med jobbigt att gå uppför trappen till lägenheten när jag kom hem.

United tog tyvärr en poäng av oss på Anfield idag, eftersom jag spelade pingis såg jag inte matchen så jag kan egentligen inte uttala mig om huruvida det var rättvist eller ej. Jag hade målrapportering via sms från en kompis, men eftersom det blev 0-0 i matchen kom han väldigt billigt undan med den rapporteringen.
Crouch startade igen, men har ännu inte gjort något mål. Enligt det jag läst ska han ha gjort en bra match i sin targetroll, men det är lite oroväckande att våra anfallare inte gör mål. Efter fyra matcher i PL har vi 1-0 i målskillnad och även om försvaret känns väldigt bra så måste vi börja göra mål snart också.

CSKA Gorbatjov förlorade premiärmatchen i cupen igår, 4-8 bev slutresultatet. På tisdag är det retur och då ska jag göra min debut för laget, ska bli jäkligt skoj.

Dagens låt: Bonnie Prince Billy - Even if love

Deppig fredagkväll

Jag kom nyss hem från premiären på Kalle och Chokladfabriken, filmatiseringen av Roald Dahls klassiska bok. Filmen var fruktansvärt snyggt gjord och allt såg ut precis som man föreställde sig i boken. Willy Wonka gjordes perfekt av Johnny Depp, det här var verkligen hans film. De andra aktörerna var som statister när han väl kom in i handlingen, jag kan inte tänka mig någon annan som skulle kunna göra rollen bättre än han. Depp brukar göra ganska speciella roller och det här var inget undantag, men hans agerande var perfekt och trots att han drog karaktären till sin spets så spelade han aldrig över. Det borde vara olagligt att visa den här filmen dubbad till svenska på biograferna, jag skulle kunna tänka mig att de stackars barn som ser den versionen missar mycket av filmens kvalitet. Dock positivt att vi som såg den odubbade versionen slapp allt godisprasslande och prat under filmen, förutom en basröst som skrattade omotiverat högt några gånger och blandade ihop StarWars-låten med Also sprach zarathustra så klarade vi oss från störningsobjekt.
En sak som dock irriterade mig var att de skrev den gyllene biljetten med stort G och det fick mig att tänka på Gyllene Tider, verkligen inte bra. Annars var det inte mycket att klaga.
Musiknumren var bra och whipped cream-skämtet höll nästan, bara nästan, Hot Shots-klass. Det här är ingen film jag kommer köpa på dvd, men den var helt klart värd pengarna på bio.
Betyg: TTTt, klart närmare en fyra än en trea.

I morgon har vi seriepremiär med pingisen, samtidigt som CSKA Gorbatjov spelar sin legendariska första match i innebandy. Som assisterande lagkapten känns det tungt att svika mannarna i laget, men den här gången måste pingisen gå före.

Dagens låt: Editors - Someone says

Filmkrönikan

Ikväll är det premiär på ett av de få program jag brukar följa på tv, nämligen Filmkrönikan. Tydligen ska inte Orvar recensera filmer i år utan bara sköta snacket i studion, det är lite tråkigt för han är väldigt bra både på att hylla och på att såga. Göran Everdahl är en av dem som ska sköta jobbet som recensent den här säsongen så lite nöjd är jag ändå, brukar se honom på Nyhetsmorgon och då är han ofta väldigt bra. I första avsnittet ska man bland annat lämna sin bedömning av Kalle och Chokladfabriken, det ska bli väldigt spännande. Jag ska se premiären på den i morgon och hoppas verkligen att den får bra kritik ikväll, jag litar på Filmkrönikan.
På tal om film såg jag en riktigt bra film igår, Hotel Rwanda med Don Cheadle i huvudrollen. Det var inte en film man mådde speciellt bra av att se, det var fruktansvärda saker som hände i Rwanda. Jag rekommenderar den verkligen till alla som inte sett den. Cheadle är suverän i huvudrollen och till och med Nick Nolte gör en bra insats, något jag tvivlade på efter att ha sett honom i den usla Hulk.

Det var en ganska rolig annons i Arbetarbladet idag, under Köp & Sälj. Annonsen lydde som följer:
"Biljetter finns till Peter Carlsson & Grodorna till 12:e och 17:e december. Bra julklapp!"
Eftersom de flesta av oss delar ut julklappar den 24 december vet jag inte om jag skulle klassa de här biljetterna som klockrena julklappar, biljetter brukar oftast vara populärare om det går att använda dom också.

Dagens låt: The Byrds - Turn, turn, turn

Stressmorgon

I morse hade jag en riktigt stressig morgon, vilket egentligen är ganska ologiskt eftersom jag vaknade klockan åtta och började skolan kvart över tio. Vanligtvis ska det ta mig max tio minuter att komma till skolan, så egentligen hade jag gott om tid på mig. Jag tog det också ganska lugnt när jag klev upp och tittade igenom liverpoolforumet för att se hur de andra hade uppfattat gårdagens sköna vinst mot Real Betis. Jag åkte iväg till skolan vid halv tio, jag hade alltså trekvart på mig innan skolan började och det enda jag skulle fixa innan var biljetter till Gefle-Örgryte på söndag. Kansliet där man köper biljetter till fotbollen ligger bara några minuter från skolan, så jag var inte orolig för att behöva stressa. Jag tycker inte om att komam sent eller behöva jäkta så jag ser alltid till att ha för mycket tid på mig när jag ska iväg på morgonen, jag är hellre på plats en kvart för tidigt än en minut försent. När jag betalat biljetterna till fotbollen fick jag plötsligt en smärre chock, jag hade glömt pengar till kaffe. Pengarna jag hade med mig räckte precis till fotbollen, så när jag lämnade kansliet var jag helt barskrapad och är det en sak jag lärt mig på högskolan så är det att man bör dricka kaffe för att hålla sig vaken när det vankas föreläsning. Det var visserligen ingen riktig föreläsning idag, men jag visste att läraren skulle prata en hel del och då gäller det att hänga med. Utan kaffe finns det inte en chans att jag kan hålla koncentrationen uppe under tre timmar, speciellt med tanke på att ämnet som skulle behandlas lät tråkigt. Jag var tvungen att ha kaffe, men jag visste att jag inte skulle hinna hem och leta reda på mer pengar. Utanför kansliet träffade jag på Kusen och fick då visst hopp om att han skulle kunna ha någon krona på sig, men han hade lika lite som jag. Nu började verkligen paniken sprida sig i kroppen, men Kusen kom med en idé som räddade min dag. Hans bror, Hasse Holmqvist, bor alldeles bredvid högskolan och Kusen trodde att han skulle ha någon krona hemma. Jag ringde snabbt upp Holmqvist och lyckligtvis hade han pengar. Efter att ha jagat parkering vid skolan i fem minuter hetsade jag hem till Holmqvist och fick en tia. Då hade jag femton minuter på mig innan lektionen började och gick bort mot kafeterian för att köpa mitt hett efterlängtade kaffe, då möttes jag av nästa chock. Jag hade inte tänkt på att klockan var tio och att alla klasser brukar ha sin rast vid den tiden, följdaktligen var kön till kaffet skitlång. Det blev tio minuters väntan i kön innan jag slutligen kom fram och fick mitt kaffe, sen var det bara att rusa upp till lektionen. Klockan var ganska precis kvart över när jag kom till salen, som tur var hade ingen gått in än. Hade verkligen inte väntat mig att morgonen skulle bli så stressig, men det slutade i alla fall lyckligt till slut.

Dagens låt: Morrissey - Why don´t you find out for yourself

Champions League

Då var det dags för spel i Champions League igen, kvalspelet blev en transportsträcka och nu börjar allvaret. Det är inte många månader sedan jag satt nere på o´learys tillsammans med Panzer och bevittnade den ena nervpersen efter den andra när vi tog oss ända fram till finalen i CL för att därefter avsluta med den makalösa finalen mot Milan i Istanbul. Känslan när Alonso kvitterade till 3-3, när Hamann, Cissé och Smicer satte sin straffar och framför allt känslan när Dudek räddar den sista straffen är sånt som jag alltid kommer att minnas. Jag har adrig varit så lycklig över ett sportresultat i hela mitt liv och än idag kan jag inte annat än le när jag ser bilder från finalen. Jag hade väntat i femton år på att få uppleva en sådan vinst och när det väl hände så var matchen så osannolik att det inte fanns ord att beskriva alla känslor. Jag fick uppleva hur det känns att förlora en final, för i halvitd var matchen helt körd, och jag fick uppleva hur det känns att vinna världens bästa klubbturnerning. Under en sådan match är det inte roligt att vara supporter, jag var så nervös att det nästan gjorde ont under förlängningen. Det gick inte att sitta stilla och varje gång Milan hade bollen ville jag bara försvinna. Men det var uten tvekan värt alla plågor när matchen var slut och vi stod som vinnare, en sådan vinst gör det värt varje nervpers och varje raseriutbrott. Ikväll är det Betis som står för motståndet i den första omgången av gruppspelet och det kommer säkert bli en tuff match. Att döma av förhandssnacket kommer Crouch att få starta igen, de spanska backarna kommer nog få en chock när de ser honom. Jag hoppas vi vinner ikväll och kopplar greppet om slutspelsplatserna i gruppen, men även ett kryss är klart godkänt.
Jag nämnde att CL-vinsten var den största sporthändelse jag upplevt och listgalning som jag är ska jag försöka ranka de fem största sporthändelserna jag varit med om, håller mig till en händelse per klubb/landslag.

1. CL-vinsten för Liverpool, alla kommentarer överflödiga.
2. VM94, magisk sommar med ett svenskt brons och spelare som Hagi, Stoichkov, Romario och Tomas Brolin som visade upp en strålande fotboll.
3. Brynäs SM-guld 93, första gången jag fick uppleva att ett av mina favoritlag tog hem en stortitel.
4. J-O:s OS-guld i Barcelona. För mig som pingisspelare var det oerhört stort att få se J-O spela sån suverän pingis.
5. Bollnäs GIF kvartsfinaler mot VSK i vintras. Jag och pappa har gått på Bollnäs matcher tillsammans sedan de spelade i division ett och mötte Härnösand, Grängesberg, Vallvik och Karlsbyheden, så att se dem slå mesta mästarna i en kvartsfinal i SM var väldigt stort. Frånsett CL-finalen tror jag aldrig jag varit så nervös som i slutet av den fjärde kvartsfinalen.

Dagens låt: Paus - Smeknamn

Truppen samlad

Igår samlade vi truppen till vårt nystartade korplag i innebandy, alla var där och vi hade en riktigt genomkörare. Eftersom vårt spel på planen kan liknas vi artisteri har vi alla artistnamn, laget består av: Halvbonden(jag), Den Gamle Franken, Gorbatjov, Kus, Hasse Holmqvist, Fugelsang, Raj Raj, Jeltsin, Ogo, Jeppe på Berget, Dronten Edward och Choken. Att döma av den första träningen kommer vi troligen kunna få ihop ett ganska stabilt lag och borde kunna hävda oss i den lägsta korpserien i innebandy här i Gävle. Laget heter CSKA Gorbatjov, influerat av vår stabile back med artistnamnet Gorbatjov. Vi har under tre kvällar den senaste veckan jobbat hårt med att få våra vackra matchtröjor färdiga i tid för cupstarten nästa helg och nu har vi bara tre namn kvar att trycka. Min granne måste vara väldigt imponerad av mitt flit vid stryckbrädan, inte varje student som tillbringar både fredagkväll och söndagkväll med att stryka tröjor. Det är dock inte strykandet som är det jobbiga när man ska göra tröjor, att skära ur alla bokstäver är utan tvekan det jobbigaste. Nu är vi i alla fall nästan färdiga och inom kort kommer även en hemsida för laget att dyka upp på nätet.
Ingen av våra spelare har spelat innebandy på någon högre nivå än pojklag, så det kommer säkert bli en del problem med reglerna när serien drar igång. Det är hur som helst ett väldigt inspirerat lag som gör sig redo för den första säsongen i korpserien, det känns att alla drar åt samma håll och som assisterande lagkapten måste jag säga att det känns väldigt roligt att ha så många färgstarka spelare i laget. Tyvärr kommer jag att missa cupmatchen nästa helg, pingisplikten kallar, men sedan tänker jag inte missa många matcher. Inget lag kommer få känna sig säkra mot oss, varken fysiskt eller resultatmässigt. Vår kombination av finlirare och grovjobbare kommer bli vägvinnande och bara vi hittar en målvakt som vill stå varje match kommer vi bli väldigt stabila. Så om du läser det här och känner att du är sugen på att stå i mål i ett korplag i innebandy i Gävle som har seriens snyggaste tröjor och hela korpens trevligaste spelare så är det bara att du höra av dig så kan vi diskutera kontrakt.

Dagens låt: Bright Eyes - Hit the switch

Mållöst, igen

Igår var det dags för säsongens andra bortamatch i PL, mot Tottenham. Precis som i den förra bortamatchen slutade det mållöst, även den här gången hade vi en hel del chanser att vinna matchen. Både vi och Spurs fick mål bortdömda och Riise hade ett skott i ribban som nästan välte målet. Det är lite oroväckande att vi skapar så pass få målchanser för våra anfallare. Igår hade Cissé ett bra långskott på halvvolley och en kanonchans i slottet som han totalmissade, på 90 minuters spel är det inte tillräckligt bra. Som andre anfallare i den här matchen spelade Peter Crouch. Det var med väldigt blandade känslor som jag såg honom springa ut på planen i den vackraste tröja man kan bära, jag hade bestämt mig för att ge honom en ärlig chans att lyckas i klubben. Gårdagens match var långt ifrån bra från hans sida, men han visade upp en kämpaglöd som jag tycker Morientes saknat i de senaste matcherna och dessutom blev han tveksamt avblåst i ett friläge för offside en gång. Det fanns hyffsade intentioner i hans sammarbete med Cissé, så kanske kan han visa sig vara en smart värvning.
Försvaret ser ruggigt starkt ut och tre matcher i rad utan att släppa in mål är imponerande. Reina såg skakig ut vid något tillfälle men jag tror han på sikt kommer vara en suverän målvaktsvärvning.
Nästa helg är det dags för hatmatchen nummer ett, Manchester United kommer till Anfield. United är ett lag som man inte kan annat än hata. Glazer, Ferguson, Shrek, Ronaldo, Neville, Dop-Ferdinand, Van Nistelrooy, ja listen över avskyärda personer som är anknutna till klubben kan göras lång och det är bara att hoppas att vi spöar skiten ur dem.

Dagens låt: Morrissey - The more you ignore me, the closer I get

Kometen

Jag har spelat pingis sedan jag var sju år, så jag är nu inne på min sjuttonde säsong som aktiv. Under den här tiden har jag spelat i tre olika föreningar, men den största delen av tiden har jag spelat för IK Kometen i Bollnäs. Jag kom dit när jag var elva eller tolv och lämnade klubben när jag var nitton år och flyttade till Gävle. Kometen var en väldigt speciell klubb att spela för, dels för att antalet spelare inte var så väldigt många och på så sätt kände man alla i klubben om man tränade aktivt som jag gjorde och dels pga föreningen Gamla Kometare som drog in pengar och höll i diverse arrangemang för att huvudföreningen skulle gå bättre. Varje år hade klubben en tävling, Kometsvärmen, och att vara med och ställa upp bord då var en riktig upplevelse. Vanligtvis brukar man vara ganska noggrann med att alla avstånd mellan borden är exakta, men när Gamla Kometarna var med och ordnade var man inte bara ganska exakta. Jag vågar nästan lova att avstånden stämde på millimetern mellan varje bord, det var nämligen precisa mätningar hela tiden, inget skulle lämnas åt slumpen. Varje år när det var tävling kom hela gänget med gamla kometare och hjälpte till med att döma, göra smörgåsar, dela ut matchprotokoll och hålla reda på klubbens yngre spelare. När man som spelare vinner en match i en tävling får man ta med matchprotokollet till sekretariatet, det var som en enda lång eriksgata när man spelade i Kometen. Efter hela väggen stog den ena gamla kometaren efter den andra och klappade en på ryggen och berömde en, man kände sig verkligen duktig där. Några av mina roligaste tävlingsvinster har kommit i hallen i Bollnäs när jag både haft släkten och hela Kometen som tittat, större stöd än så kan man inte få när man spelar på min nivå.
När man tränade nere i källaren på sporthallen, en källare som fungerade perfekt som träningslokal, var det alltid någon av dessa gamla kometare som tittade in för att se hur träningen sköttes, oftast var det en man vid namn Gunnar Asplin som hälsade på. Det var Kometens riktiga eldsjäl, han åkte runt med de yngsta spelarna på tävlingar, han var med på alla föreningsmöten och han spelade själv i veteranklasserna med en inställning som överträffade många av klubbens ungdomars. Gunnar var fruktansvärt snäll och kom alltid och frågade hur det hade gått i tävlingarna under helgen. Jag tror att antalet barn han peppat under sin tid i Kometen är väldigt högt och alla som spelade i klubben visste vem han var och alla gillade honom. I morse möttes jag av beskedet att Gunnar gått bort efter en kort tids sjukdom och det var verkligen en tråkig nyhet. Gunnar var inte speciellt gammal och han var fysiskt väldigt pigg när jag träffade honom i somras, därför kom det lite som en chock att han inte fanns mer. Det är tråkigt för alla som kommer till klubben efter det här, även om några av de gamla kometarna finns kvar än idag så kommer det inte att vara samma sak utan Gunnar. Gunnar var en unik person som jag inte mött i någon annan klubb jag varit med i, i någon annan idrott. Jag hoppas Kometen kan klara sig utan Gunnar, men de har ett stort tomrum att fylla nu.

Dagens låt: Magnus Carlson - Fossil

Debut för Crouch?

I morgon spelar vi vår tuffaste match hittills den här säsongen, borta mot Tottenham. Spurs har värvat smart den senaste tiden, både Davids och Jenas kommer garanterat att tillföra väldigt mycket, och hade redan innan det en bra trupp med spelare som Robinson, King och Defoe. Det kommer bli en väldigt tuff match, men vi har inte råd att förlora och redan från början hamna efter Arsenal, United och Chelski. Morientes, som startat båda seriematcherna hittills i år, skadade sig under landslagssamlinegn i veckan och det öppnar för en debut för ett av sommarens nyförvärv, Peter Crouch. Jag har aldrig varit så negativ till en värvning som jag var till Crouch när han köptes för dyra pengar, men nu är han en av oss och ska självklart ha mitt stöd också. Det kommer ändå kännas väldigt konstigt att se honom spela en PL-match i vår vackra tröja, undrar förresten om de specialsyr en åt honom så att den inte blir som ett tält. Crouch måste vara väldigt bra för att han ska bevisa sig vara värd de pengar vi lade ut och jag är fortfarande en aning skeptisk. Det är inte ofta jag är negativ till värvningar vi gör, senast jag minns att jag var riktigt negativ till ett spelarköp var när vi värvade gamlingen Gary McAllister inför trippelsäsongen. McAllister blev en av säsongens allra viktigaste spelare och avgjorde en hel del matcher när det var som viktigast, så kanske är det ett gott tecken att jag inte litar på värvningen till 100%. Huruvida Crouch får starta eller ej är svårt att säga, jag tror Rafa kommer ställa upp med en svårtippad startelva. Jag skulle i alla fall gissa på den här startelvan, med reservation för att Crouch kan ta Cissés plats:

Reina
Finnan-Kung Carra-Hyypiä-Warnock
Sissoko-Alonso
Garcia-Gerrard-Zenden
Cissé

Nyckeln till seger är att vi vinner kampen om mittfältet. Alonso, Sissoko och Gerrard mot Carrick och Davids kommer bli en riktig tungviktsmatch. Det blir svårt att vinna den här matchen, skulle vara nöjd med oavgjort med tanke på hur bra Spurs spelat den senaste tiden. Men jag tippar med hjärtat och säger 1-0 till oss efter mål av Crouch som inhoppare, skulle det bli så har han goda förutsättningar att bli någorlunda accepterad tidigt i sin Liverpoolkarriär.

Det sägs att om en kristen man lever som en god människa kommer denne till himmelriket, för mig räckte det med att lova att betala drygt 6000 kronor. Det är nämligen den summa jag ska betala innan det bär av till Anfield och Liverpool i april. Jag har bara varit på Anfield en gång tidigare, men nu är det alltså dags igen och det kommer bli en jobbig väntan innan det är dags att ge sig av. Det kommer bli en underbar upplevelse att återigen besöka världens bästa stad. Matchen jag ska se är Liverpool-Fulham och troligen får jag sällskap av David och ett gäng andra inbitna supporters från den svenska supporterklubben. Den här gången blir det även ett studiebesök på Anfield för att se vår CL-buckla och ta en tur i omklädningsrummen, kommer antagligen få gåshud av alla intryck.

Dagens låt: Editors - All sparks

Tryckjunta

Igår hade jag och mina kompisar en ganska ovanlig kvällssysselsättning för oss, vi satt nämligen i mitt vardagsrum och tryckte tröjor till innebandylaget. Framsidorna hade vi gjort klara tidigare, så vi tänkte fixa baksidorna iåg. Tyvärr tog det lite längre tid än vi trott, eller snarare mycket längre tid än vi trott. Vi började jobba klockan sex, när klockan var elva hade vi gjort klart två av tolv tröjor. Visserligen hade vi ett avbrott för att se fotbollen som var på tv, men annars jobbade vi för fullt. Gorbatjov och jag blev färdiga med våra tröjor och tyvärr blev hans mycket bättre än min. Jag har alltid haft en tendens att slarva med såna här saker, hade inget vidare betyg i syslöjd och ännu sämre i träslöjd, men huvudsaken är att det syns vad det står och det gör det i alla fall.
Det har varit dags för ännu en filmlista på liverpoolforumet, den här gången var dte dags att lista de bästa filmkaraktärerna. Det var fruktansvärt svårt, men så här blev min lista:

1. Travis Bickle (Robert DeNiro, Taxi Driver)
2. Santino Corleone (James Caan, Gudfadern)
3. Vito Corleone (Marlon Brando, Gudfadern)
4. Jim Stark (James Dean, Ung rebell)
5. Mr. Blonde/Vic Vega (Michael Madsen, Reservoir Dogs)
6. Tony Montana (Al Pacino, Scarface)
7. Jake La Motta (Robert DeNiro, Tjuren från Bronx)
8. Wolverine (Hugh Jackman, X-men)
9. Nikonar 'Nick' Chevotarevich (Christopher Walken, Deer Hunter)
10. Verbal Kint (Kevin Pacey, Usual suspects)

Alldeles utanför listan: Michael Corleone (Al Pacino, Gudfadern), Frank Slade (Al Pacino, En kvinnas doft), Tommy DeVito (Joe Pesci, Maffiabröder), Seymour (Steve Buscemi, Ghost World), Budd (Michael Madsen, Kill Bill 2), Richie Tenenbaum (Luke Wilson, Royal Tenenbaum) och Jett Rink (James Dean, Jätten).

Det var en svår lista att göra och jag har säkert glömt några, men min spontana lista blev den i alla fall.

Dagens låt: Editors - Fingers in the factories

Tomas vs.Telefonförsäljare

Ända sedan jag flyttade hemifrån för drygt fyra år sedan har jag terroriserats av telefonförsäljare som försökt lura på mig det ena efter det andra. Under en period för två år sedan bytte jag förhansval på telefonen fyra gånger på bara några månader, det gick så långt att ajg inte visste vilket jag hade när jag skulle byta till ett nytt. Men det var svårt att komma med några bra argument till varför man inte skulle gå med på bytet när de som sålde påstod att de var billigast på marknaden, billigt är bra men billigast är onekligen bättre. Efter ett tag tröttnade jag dock på alla byten så jag band upp mig hos telia under ett år, därför behöver jag inte längre lyssna på alla erbjudandena som telefonbolagen hade. När jag gjort det trodde jag, naiv som jag är, att jag skulle slippa alla dessa telefonförsäljare, men ack vad jag bedrog mig. Förra veckan ringde de från tidningen GOAL, som jag prenumererat på tidigare, och försökte få med mig i klubben igen. Med tanke på tidningens nuvarande kvalitet så blev det samtalet inte långt, jag svarade helt enkelt att så länge tidningen håller den låga klass den gjorde när jag slutade så skulle jag knappt prenumerera om det var gratis.
Idag ringde nästa försäljare. Precis som alla andra började han med att presentera sig, sen frågade han i ett försök att vara trevlig hur jag mådde. Det är alltid lika roligt när de frågar den frågan, som om de skulle bry sig om hur jag mår, de ringer för att lura mig så jag antar att de hoppas att jag är jättesjuk och hallucinerar eller nåt sånt. Efter artighetsfrasen kom han till erbjudandet: Jag skulle få sex nummer av Slitz till en, enligt honom, billig summa och dessutom skulle de slänga med dvd:n Be Cool med John Travolta. För det första har jag aldrig varit det minsta ifascinerad av tidningar som Slitz, pinsamma artiklar och kändiskåta såpatjejer som viker ut sig på mittuppslaget, det finns ganska många tidningar jag hellre skulle kunna tänka mig att prenumerera på. När de dessutom slänger med Be Cool som är en av årets mest sågade biofilmer var det aldrig ens aktuellt för mig att nappa på "erbjudandet". Det blev ett tvärt nej från min sida och sedan lade jag på luren. Jag har verkligen tränat upp mig i förmågan att säga nej till telefonförsäljare nu, man får en hel del träning i det som student. Det senaste året har jag förutom de två ovan nämna tidningarna bland annat blivit erbjuden Omega 3-tabletter, strumpor, kalsonger(en klubb jag redan var med i) och ett sjukt antal olika telefonabbonemang. Jag börjar bli väldigt less på alla dessa säljare, när det ringer och man inte känner igen numret är det ju lite spännande att höra vem det är som ringer, men oftast är det en av dessa telefonterrorister.

Dagens låt: Editors - Blood

Bort med Roberto från Sportspegeln!

Igår var det andra veckan i rad som jag var irriterad efter att ha sett Sportspegeln på SVT. Jag har sett programmet så länge jag kan minnas och alltid tyckt att det håller en mycket högre klass än fyrans långa sportsändning, men nu har man gått ner sig även på SVT. Förra veckan började man nämligen med en ny del av programmet där Paolo Roberto får argumentera mot någon i något som tydligen ska föreställa en sportdebatt. Hela den här delen av programmet är ruggigt pinsam. Igår var det Lasse Anrell som utmanade Roberto i en debatt och det hela bestod mest av ett massa pladdrande i munnen på varandra. Anrell gjorde ingen större insats, men Paolo Roberto är enormt dålig. Igår stod han och sa saker som lät påhittade och hade inga som helst konkreta argument till saker. Allra dummast framstod han när han diskutared huruvida ett lag ska dricka under säsong eller inte, han sade ungefär så här: "Vi lever i en demokrati, så om tränaren säger att de inte ska dricka ska de låta bli". Som jag har uppfattat demokrati så ska det innebära ett slags folkstyre, det som Roberto beskriver låter mer som en diktatur, dvs att tränaren bestämmer vad alla i laget ska göra. Jag säger inte att det är fel att införa spritförbud i ett lag under säsong, men man kan knappast kalla det ett demokratiskt beslut.
Jag kan inte fatta varför man tar en medioker, mediakåt boxare som expertdebattör i ett, hoppas jag, seriöst program som Sportspegeln. Roberto har aldrig uträttat någonting ens inom sin egen sport, varför tror man att han skulle ha nånting att komma med när det gäller exempelvis allsvenskan i fotboll? Han har visserligen bestämda åsikter om allt, men så länge åsikterna är antingen självklara eller helt idiotiska förstår jag inte vad han ska tillföra. Igår sade han inte ett vettigt ord under de plågsamma minuter som den här parodin på debatt tog upp tid från intressant sport i tv och det är illa. Det är inte bara det att han inte har några vettiga saker att säga, det känns ganska menlöst att ha en debatt mellan två personer som inte har någon som helst makt att ändra på de saker de diskuterar. Det är en sak att två politiker debatterar om hur man ska få ner arbetslösheten, men vem fan bryr sig om var Paolo Roberto tycker om Tre Kronors lednings agerande?
Näe, bort med fjanten från Sportspegeln och lämna alla pinsamheter åt Patrik Ekwall på fyran.

Dagens låt: Editors - Fall

Ny Tong Po

I morse tittade jag på Kickboxer 4, mina förväntningar var ganska låga med tanke på att trean var fruktansvärt sönderklippt och i övrigt ganska medioker. I den här filmen skulle dock den klassiske skurken Tong Po vara med igen och det var något jag såg fram emot. När sedan Tong Po visade sig i filmen blev jag mäkta besviken, visst flätan var kvar och han var fortfarande riktigt biff men det var inte samma Tong Po. Dels syndes det att man hade gjort om i ansiktet på skådespelaren för att han skulle lika Michel Qissi som spelade Tong Po i de två första filmerna och dels var hans röst helt annorlunda. I första filmen har han visserligen bara en replik men han säger den med en mörk, hård röst, i den här filmen pratade han i stället som Fez i That 70´s show. Inget ont om Fez, han är en rolig karaktär, men hans röst passar inte på en skurk som ska sätta skräck i en.
I övrigt var filmen en ganska medioker fightingfilm, slagsmålen var inte lika bra filmade som i exempelvis den första filmen och dte blev aldrig någon riktig rivalitet i filmen. Man hade försökt bygga upp ett visst hat mellan Sloans kompis och en annan deltagare i turneringen som utspelades, men de tar dte inte tillräckligt långt för att man ska bry sig. Dessutom var det en otroligt mystisk sexscen med i filmen. David Sloan går runt i Tong Pos hus för att söka sin kidnappade fru, han tittar då in i ett rum där en kille och två tjejer har trekant. Trekanten visades ganska detaljerat i cirka en minut, ibland klippte man in en bild på Sloan där han stod utanför och spanade in, efter en stund gick han vidare. Scenen hade absolut ingenting med filmen att göra och de tre som hade sex var varken med i filmen förr eller senare. Det var kanske den mest obefogade scen jag sett i en film, om det hela haft någonting med filmen att göra hade jag kunnat ha viss förståelse, men nu blev det bara pinsamt. Jag skulle nog placera den här filmen sist i rankingen över de fem Kickboxerfilmerna, när fightingscenerna är dåliga tappar en fightingfilm mening.
En intressant(?) iakttagelse jag gjorde var att en av de som slåss i turneringen har ett tryck på ryggen där det står Dacascos, i Kickboxer 5 spelas huvudrollen av Mark Dacascos, roligt sammanträffande.

Nästa lördag kommer det vi alla väntar på, Peter Crouch ligadebut för Liverpool, kommer kännas väldigt konstigt.

Dagens låt: Bright Eyes - Perfect sonnet

Utökat fightingbibliotek

Mina personliga favoritfilmer är Gudfadern, Reservoir Dogs, Taxi driver, Deer Hunter och Tjuren från Bronx, men det finns en annan genre som jag är fascinerad av också, nämligen fightingfilmer. Mitt intresse för dessa filmer har sin grund i mitt och Davids filmhyrande på mellanstadiet, då var skådespelare som Jean-Claude Van damme, Dolph Lundgren och Brandon Lee på topp och man lade ner en del pengar på handlinegn i filmerna också. På senare år har jag börjat samla på mig en hel del filmer där just slagsmålen är filmens huvudämne och handlingen kommer väldigt tydligt i andra, eller nästan tredje hand, och har då bekantat mig med fightingspecialister som Don Wilson, Jeff Wincott, Billy Blanks, Bolo Yeung, Jeff Speakman, Michael Dudikoff och flera andra. Igår utökade jag mitt fightingbibliotek när jag köpte Kickboxer 4, jag har alla filmer i serien utom den tredje delen nu. Huvudrollen i den här filmen spelas av Sasha Mitchell, Cody i Lugn i stormen för er som sett den serien, han är inte en av de bättre fightingskådisarna. Anledningen till att han är en aning sämre än en sån som Don Wilson är att han försöker agera, många av de skådisar jag räknade upp innan vet mycket väl om sin begränsning och håller sig till slagsmålen och försöker hålla nere antalet repliker så gott det går, det borde Mitchell försöka lära sig också.
Jag skulle aldrig påstå att de här filmerna håller hög kvalitet, men de är väldigt underhållande. I dagens actionfilmer är det bara biljakter, explosioner och specialeffekter, ofta utförs slagsmålen av skådespelare som man vet inte klarar av att utföra sådana saker och när sen scenerna är i slowmotion får man det bevisat. När man ser en film som Shootfighter så vet man däremot att de som slåss i den filmen verkligen klarar av att utföra de våldskonster som tillämpas i fightingsekvenserna och då blir det mycket mer underhållande. Dessutom brukar man i dagens filmer bygga upp någon story som oftast är riktigt usel, men i fightingfilmerna skiter man oftast i det. Basen i en fightingfilmshandling består av att huvudpersonen får en bror, förälder, flickvän, tränare eller mentor mördad eller skadad av filmens skurk och i slutet hämnas han. Ofta byggs hatet upp genom en fightingturnering, som alltid är dte enda sättet som skurken och hjälten kan mötas på. I den turnerningen vinner alltid hjälten på ett rent och schysst sätt medans skurken ofta skadar eller dödar sina motståndare, det verkligen svart och vitt i den här typen av filmer och man behöver aldrig fundera över vem som har rätt. I slutfighten brukar ofta skurken ha övertaget i början, ibland pga att man kidnappat hjältens flickvän, tränare, bror, mentor eller vän och hotar med att döda dene om inte skurken får vinna, men sedan säger skurken något elakt som får hjälten att tända till och till slut vinna kampen trots att han mottagit 25-30 sparkar i ansiktet. det är långt ifrån realitiskt, men det är inte heller det man är ute efter när man stoppar in en film från den här genren i videon.

Dagens låt: Morrissey - Alsatian cousin

Weeping Willows tillbaka

Idag upptäckte jag till min stora förvåning att en av skvallerblaskorna hade med en intervju med Weeping Willows trummis Anders Hernestam, på samma webbsida kunde man lyssna på två nya låtar. Det var bara korta bitar ur låtarna men det är alltid speciellt för mig när WW släpper nytt. De firar tio år som band nu, vilket betyder att jag firar tio år som WW-fan vilket känns stort, jag firade för övrigt min tionde Weeping Willows/Magnus Carlson-konsert förra sommaren. Jag har aldrig följt ett band så länge som jag gjort med WW, men Broken Promise Land var en skiva som verkligen tilltalade mig, något jag skrivit om i bloggen tidigare. Medans jag lyssnat på WW har många favoriter kommit och gått, lyssnar inte direkt på Silverchair och Eskobar ofta nuförtiden, men WW har hela tiden stått överst när jag rankat mina favoritband. På senare år har de fått en stark konkurrent i Morrissey, men det finns fortfarande ingen skiva som betyder lika mycket för mig som BPL gör.
Låtarna jag hörde idag tyder på att WW är på väg tillbaka till soundet som var på Into the light, det är inte min favoritskiva men med WW kan man vara säker på att det är bra. Jag gillar fortfarande de gamla, dystra skivorna bäst, men alla skivorna de släppt har varit väldigt bra på sitt eget sätt. Ett bra band utvecklas och förändras och jag tror det hade varit omöjligt för WW att fortsatt med samma stil som de hade i början, då hade nog många tappat intresse för dem.
Det ska bli intressant att se vilka låtar som finns med på samlingsskivan som kommer nu i höst, om jag skulle göra en skiva med mina WW-favoriter skulle den se ut ungefär så här:

1. While I´m still strong (Endless night)
2. So it´s over (BPL)
3. Somewhere (Into the light)
4. Louisa (BPL)
5. Emptiness (Endless night)
6. Stairs (Presence)
7. Broken promise land (BPL)
8. When you are asleep (Endless night)
9. Blue and alone (BPL)
10. While I´m going down (Singelspår)
11. Try it once again (BPL)
12. You´re everywhere (Singelspår)
13. Eternal flames (BPL)
14. Stay with me (Endless night)
15. You´re happy now (Inte the light)
16. Hold me (Presence)
17. By the river (Endless night)
18. Failing in love (BPL)
19. Endless night (Endless night)

Den skivan skulle inte gå av för hackor, men det kommer nog inte skivan de släpper nu göra heller även om det kommer vara en del andra låtar med än de jag skrivit ovan.

Dagens låt: Weeping Willows - Brighter day