Nerver

Det var utan tvekan nervöst igår, straffläggning är bland det värsta man kan uppleva som fotbollssupporter och så var det även igår. För tredje gången på tre säsonger ställdes vi inför en otroligt nervös straffläggning i en viktig match, först CL-finalen 2005, sedan FA-cupfinalen ifjol och nu semin mot ryssarna. Vi gjorde den riktig kanonmatch igår och vi var utan tvekan värda att ta oss vidare, därför kändes det inte speciellt roligt när vi började bränna alla chanser under spelet. Först ribbnicken av Kuyt, sedan Kuyts bortdömda mål och slutligen Kuyts läge i slutet, då kändes det inte som om Kuyt skulle bli matchhjälte. Nu kanske inte man kan kalla honom hjälte, Reina tog två av tre straffar och måste klassas som den store hjälten, men Kuyt satte den förlösande straffen som avgjorde matchen och det var jävligt stort. Nu är vi i final i CL igen och det känns väldigt bra. Det vore suveränt att få slå United i finalen, men en repris mot Milan vore inte heller fel. Egentligen är motståndet skitsamma, vi ska slå alla. Det här kan man se hur många gånger som helst.
Det blev en lämplig dag på jobbet idag, efter en vinst slipper man syrliga kommentarer, i stället blir det gratulationer och ryggdunkningar. Det är inte bara fotbollen som är nervös nu, det börjar närma sig slutet av terminen och både avslutningen av den och framtiden känns lite knepig. Förhoppningsvis får jag lite klarhet kring det nästa vecka i alla fall, men innan jag vet hur det blir med allt kan jag i alla fall glädjas över gårdagens framgångar och åt att alla elever överlevt sista april utan att smälla av sig fingrarna med smällare. Vi är final, inte helt fel.

Dagens låt: Bright Eyes - Hot knives When I feel lost I am not at all