Mitt liv i backen

Nu har snön börjat komma på allvar här i skogarna, till många av mina elevers stora glädje. Snö betyder nämligen att slalombackarna öppnar och med tanke på att många har årskort är det mycket populärt att backarna äntligen går att åka i. Jag har flera gånger idag fått frågan om jag ska till backen, men det finns nog ingen som är längre ifrån att vilja åka till backen än jag. Trots att jag är uppvuxen brevid en slalombacke har jag aldrig varit det minsta intresserad av att åka slalom. Jag har aldrig varit något fan av uteliv och jag kommer nog inte att bli det heller. När vi hade friluftsdagar på högstadiet hade jag ofta problem att fördriva tiden. Jag och en klasskamrat, som hade precis samma åsikt som mig om slalomåkande, tog i stället med oss en pulka för att få tiden att gå. Det var till en början riktigt kul att åka pulka i en lång backe, men att backen är lång betyder också att det är en jäkla tid att dra upp pulkan igen när man kommit ner. De första 4-5 gångerna kunde man smälta att det tog en kvart att dra upp pulkan och kanske en minut att åka ner, lite extratid om man körde omkull. Vi tyckte att vi hade en bra taktik med en som satt bak och bromsade och en som satt fram och försökte styra, denna taktik av oss dock ett problem. Vi råkade få upp alldeles för hög fart vid ett tillfälle, jag som satt bak körde ner fötterna i backen för att bromsa, detta ledde till att min kompis som skulle styra fick all snö i ansiktet och inte hade en aning om hur han skulle styra, att han hade glasögon med imma gjorde inte saken bättre. Pulkan stannade till slut, men den gjorde det av att vi körde rakt in i en av lärarna på lågstadiet. Hon såg onekligen ganska förvånad ut när hon tittade ner på oss två där i pulkan, det var tur att jag bromsat så bra som jag gjorde, annars hade både hon och vi slutat i väggen på värmestugan.
Jag har faktiskt åkt slalom i backen ett par gånger. En vinter följde jag med en kompis till mig och åkte, han hade åkt mycket och jag var nybörjare. Den första timmen åkte vi i barnbacken så att jag fick lära mig att svänga, det blev visserligen mer att jag lärde mig att bromsa, men vi kom ner i alla fall. Efter ett tag tröttnade min kompis på barnbacken och drog med mig högre upp, det skulle han komma att ångra bittert. Vi åkte i alla backarna, eller han åkte och jag plogade mig fram. Att jag tog mig ner levande gång efter annan gav mig självförtroende, den här gången kunde man nästan kalla det hybris. Jag fick nämligen för mig att jag skulle åka ordentligt ner för en backe, utan att ploga. Min kompis åkte snabbare än mig och stod nedanför backen och väntade när jag fick det här infallet. Jag lättade på btromsen lite grand och åkte snabbt, i mina mått mätt i alla fall, sen täntke jag stanna på ett flashigt sätt framför honom där han väntade på mig. När jag kom i hög hastighet mot honom kom jag på att jag faktiskt inte hade tränat på att bromsa snabbt, jag hade ju bara åkt sakta innan. Resultatet blev att jag körde rätt in i min kompis, varken han eller jag var speciellt småväxta, så det blev en redig smäll. Sedan den dagen har jag inte tagit på mig ett par slalomskidor och min kompis har inte heller försökt få med mig till backen, ganska förståeligt. Jag vet inte hur det är med friluftsdagar på skolan där jag jobbar nu, men om det blir någon ska jag slå ett slag för kortspel i värmestugan.

Dagens låt: The Charlatans - The only one I know