Veckans lista v.1
1. Magnus Carlson - Årets första lista toppas av en person som troligtvis kommer att inneha topplatsen fler gånger i år. I veckan har jag införskaffat WW:s nya singel och den är givetvis mycket bra. Det är skönt att Weeping Willows är tillbaka, det var längesen de kom med nytt material, även om det var några nya låtar med på samlingsskivan som kom 2005. Den nya singelns är inte enda anledningen till att Magnus är med på veckans lista, jag fick nämligen en försenad julklapp i veckan också. Den försenade julklappen var en cd-singel med Magnus och en av syrrans kompisars körer. På singeln var det en med en personlig God Jul-hälsning från Magnus till mig, det var coolt. Magnus var med och sjöng på två av låtarna och det lät riktigt bra. Nu är det bara att invänta alla hjärtans dag och den nya skivan, efter att ha hört singeln har jag höga förväntningar på skivan, men det har jag alltid på Weeping Willows.
2. Tommy Sandlin - Förra veckan gick Sandlin tragiskt bort, en stor förlust. Tommy Sandlin var tränare för Brynäs när jag var yngre och det var under hans ledning som jag första gången fick se ett av mina favoritlag plocka hem en stor titel. Året var 1993 och Brynäs spelade SM-final mot Luleå, jag var 11 år och följde matcherna som besatt. Åren innan hade inte Brynäs varit i närheten av att ta något SM-guld, så det här var en helt ny grej för mig och otroligt spännande. Brynäs var det mest populära laget på skolan där jag gick och det var ingen tvekan om vad som var det stora samtalsämnet i skolan de där veckorna som slutspelet pågick. Brynäs vinst det året är ett väldigt starkt minne, speciellt Dackells 2-1 på volley i den sista finalmatchen, och utan Tommy Sandlin hade jag nog inte fått uppleva det hela. Jag hoppas att man i Gävle och inom Brynäs kommer på ett bra sätt att hedra denne legend, man kanske inte kan hissa upp en tränares tröja i taket, men någon typ av staty i närheten av Halstablettshallen tycker jag vore på sin plats.
3. Paul Weller - De senaste dagarna har jag lyssnat väldigt mycket på The Jam, de är verkligen enormt bra. Paul Weller var sångare och låtskrivare i gruppen och de uppgifterna skötte han utomordentligt. Jag vet inte speciellt mycket om honom som person, men hans sångröst är väldigt bra. Flera gånger har jag fått höra att jag borde börja lyssna på The Jam och jag är glad att jag äntligen såg till att få tag på en skiva med dem. Det trista med att upptäcka grupper som inte längre existerar är att man aldrig kommer få en chans att se dem live, man får helt enkelt hålla till godo med musiken som redan finns inspelad. The Jam har viss dragning mot punk och det är något som jag lyssnat på ganska lite de senaste åren. I högstadidet lyssnade jag nästan uteslutande på punk, innan jag upptäckte Weeping Willows, men nu var det ganska längesen. The Jam är i alla fall förbannat bra och Weller har gjort sig förtjänt av en plats på listan.
4. Zach Braff - De senaste veckorna har jag sett väldigt mycket på Scrubs på sexan, varje kväll innan läggdags visar de två avsnitt och dem har jag sett så ofta jag kunnat. Braff gör rollen som J.D. mycket bra, han är kanske inte den roligaste karaktären i serien, men det är honom allt kretsar kring och jag tror inte att det skulle fungera med någon av de andra. Jag har inte sett Braff i så många andra saker än Scrubs, men hans film "Garden state" var mycket bra. I den hade han lyckats få med sig Natalie Portman och de två tillsammans var en mycket bra kombination. Jag hade inga som helst förväntningar på filmen, men efteråt var jag väldigt positiv. Om jag fattat det hela rätt så hade Braff skrivit manuset till den filmen själv, det är inte illa av en så pass ung skådis som honom. Braff har gjort sig förtjänt av en plats på den här listan, ibland får han en faktiskt att tänka till i Scrubs. Oftast tycker jag att de här seriösa tankarna om allt och alla som han har i Scrubs är rätt klyschiga, men ibland är det han säger träffande.
5. Xabi Alonso - Xabis plats på den här veckans lista är en retroaktiv belöning. Igår satt jag nämligen och tittade på CL-finalen från 2005, i väntan på att mina kompisar skulle komma hem från sin kryssning. Xabis straff i finalen är nog den ultimata känsloberg-och-dal-banan. När Xabi klev fram för att slå straffen hade vi kämpat oss upp från ett hopplöst 0-3-underläge till 2-3 och jag minns precis hur jävla nervöst det var att sitta där vid ett bord på o´learys tillsammans med Panzer och följa matchen. Om Xabi satte straffen skulle vi vara ikapp, om han missade skulle vi få fortsätta kämpa som dårar för att inte förlora matchen. Det är ingen överdrift att påstå att jag var nervös när det var dags för Xabi att lägga straffen. Han slog en ganska dålig straff, Dida hann ner och räddade den. När jag insåg att straffen inte skulle gå in sjönk jag besviken ner i stolen, enormt besviken. Nu var inte det hela över än, returen gick nämligen ganska rakt ut och Xabi hann fram för att slå in returen. Min besvikelse byttes snabbt mot en glädje som är svår att beskriva i ord. Under den där sekunden då jag från att ha trott att straffen var körd gick till att fira att Xabi slagit en returen är nog den snabbaste och största känsloförändringen jag någonsin gjort. Jag är övertygad om att jag aldrig kommer att få uppleva en match som Liverpool-Milan 2005 igen, men jag är lika övertygad om att jag alltid kommer att minnas matchen som bland de häftigaste sportögonblick jag varit med om.
Dagens låt: The Jam - Strange town
2. Tommy Sandlin - Förra veckan gick Sandlin tragiskt bort, en stor förlust. Tommy Sandlin var tränare för Brynäs när jag var yngre och det var under hans ledning som jag första gången fick se ett av mina favoritlag plocka hem en stor titel. Året var 1993 och Brynäs spelade SM-final mot Luleå, jag var 11 år och följde matcherna som besatt. Åren innan hade inte Brynäs varit i närheten av att ta något SM-guld, så det här var en helt ny grej för mig och otroligt spännande. Brynäs var det mest populära laget på skolan där jag gick och det var ingen tvekan om vad som var det stora samtalsämnet i skolan de där veckorna som slutspelet pågick. Brynäs vinst det året är ett väldigt starkt minne, speciellt Dackells 2-1 på volley i den sista finalmatchen, och utan Tommy Sandlin hade jag nog inte fått uppleva det hela. Jag hoppas att man i Gävle och inom Brynäs kommer på ett bra sätt att hedra denne legend, man kanske inte kan hissa upp en tränares tröja i taket, men någon typ av staty i närheten av Halstablettshallen tycker jag vore på sin plats.
3. Paul Weller - De senaste dagarna har jag lyssnat väldigt mycket på The Jam, de är verkligen enormt bra. Paul Weller var sångare och låtskrivare i gruppen och de uppgifterna skötte han utomordentligt. Jag vet inte speciellt mycket om honom som person, men hans sångröst är väldigt bra. Flera gånger har jag fått höra att jag borde börja lyssna på The Jam och jag är glad att jag äntligen såg till att få tag på en skiva med dem. Det trista med att upptäcka grupper som inte längre existerar är att man aldrig kommer få en chans att se dem live, man får helt enkelt hålla till godo med musiken som redan finns inspelad. The Jam har viss dragning mot punk och det är något som jag lyssnat på ganska lite de senaste åren. I högstadidet lyssnade jag nästan uteslutande på punk, innan jag upptäckte Weeping Willows, men nu var det ganska längesen. The Jam är i alla fall förbannat bra och Weller har gjort sig förtjänt av en plats på listan.
4. Zach Braff - De senaste veckorna har jag sett väldigt mycket på Scrubs på sexan, varje kväll innan läggdags visar de två avsnitt och dem har jag sett så ofta jag kunnat. Braff gör rollen som J.D. mycket bra, han är kanske inte den roligaste karaktären i serien, men det är honom allt kretsar kring och jag tror inte att det skulle fungera med någon av de andra. Jag har inte sett Braff i så många andra saker än Scrubs, men hans film "Garden state" var mycket bra. I den hade han lyckats få med sig Natalie Portman och de två tillsammans var en mycket bra kombination. Jag hade inga som helst förväntningar på filmen, men efteråt var jag väldigt positiv. Om jag fattat det hela rätt så hade Braff skrivit manuset till den filmen själv, det är inte illa av en så pass ung skådis som honom. Braff har gjort sig förtjänt av en plats på den här listan, ibland får han en faktiskt att tänka till i Scrubs. Oftast tycker jag att de här seriösa tankarna om allt och alla som han har i Scrubs är rätt klyschiga, men ibland är det han säger träffande.
5. Xabi Alonso - Xabis plats på den här veckans lista är en retroaktiv belöning. Igår satt jag nämligen och tittade på CL-finalen från 2005, i väntan på att mina kompisar skulle komma hem från sin kryssning. Xabis straff i finalen är nog den ultimata känsloberg-och-dal-banan. När Xabi klev fram för att slå straffen hade vi kämpat oss upp från ett hopplöst 0-3-underläge till 2-3 och jag minns precis hur jävla nervöst det var att sitta där vid ett bord på o´learys tillsammans med Panzer och följa matchen. Om Xabi satte straffen skulle vi vara ikapp, om han missade skulle vi få fortsätta kämpa som dårar för att inte förlora matchen. Det är ingen överdrift att påstå att jag var nervös när det var dags för Xabi att lägga straffen. Han slog en ganska dålig straff, Dida hann ner och räddade den. När jag insåg att straffen inte skulle gå in sjönk jag besviken ner i stolen, enormt besviken. Nu var inte det hela över än, returen gick nämligen ganska rakt ut och Xabi hann fram för att slå in returen. Min besvikelse byttes snabbt mot en glädje som är svår att beskriva i ord. Under den där sekunden då jag från att ha trott att straffen var körd gick till att fira att Xabi slagit en returen är nog den snabbaste och största känsloförändringen jag någonsin gjort. Jag är övertygad om att jag aldrig kommer att få uppleva en match som Liverpool-Milan 2005 igen, men jag är lika övertygad om att jag alltid kommer att minnas matchen som bland de häftigaste sportögonblick jag varit med om.
Dagens låt: The Jam - Strange town
posted by Tomas at 1:10 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home