Världens bästa låtar, plats 15

15. Jeff Buckley - Forget her
Jag upptäckte Buckley genom hand underbara version av Leonard Cohens Hallelujah, men det var först när jag lyssnat igenom hela Grace som jag insåg vilken otrolig artist det här var. När jag väl började lyssna på honom lyssnade jag inte på något annat under flera veckor och min allra första present till Malin var faktiskt just Buckleys mästerverk Grace, så bra är skivan. Buckleys musik har en enorm inlevelse och få kan ge sången en sån äkthetskänsla som denna alldeles för tidigt bortgångne artist. Hans texter är helt magnifika och han betonar precis rätt ord för att man ska känna med honom när han sjunger. Både musiken och texterna är dystra och ledsna och den här låten är ett praktexempel på detta. Som jag fattat det var den här låten inte med på Grace, utan kom i stället med på bonus-CD:n till nysläppet av skivan. En nedstämd låt där Buckley utnyttjar sin röst fullt ut på ett otroligt bra sätt. Min absoluta favoritdel av den här låten är det stycke som kommer efter den andra refrängen, när Buckley, efter ett snyggt gitarrsolo, sjunger med en desperation som sliter tag i en som lyssnare. Texten i stycket slår an tonen på en gång:

Oh my tears are falling down as I try to forget
Her love was a joke from the day that we met
All of the words all of her men
All of my pain when I think back to when
Remember her hair as it shone in the sun
The smell of the bed when I knew what she'd done
Tell yourself over and over you won't ever need her again

Man får genast en bild av vad låten kommer att behandla och det beskrivs på ett väldigt bra sätt, det krävs en skicklig textförfattare för att det inte ska kännas klyschigt och Jeff Buckley var onekligen en sådan. Det är tragiskt att han blev så ung, men den musik han lämnade efter sig kommer aldrig att dö.