Peace & Love

Som jag nämnde redan i gårdagens lista var vi på festival i helgen. Här kommer en närmare redogörelse över vad vi var med om.

Det var mycket närmare till Borlänge än jag trodde, vi var på plats ett par timmar innan det var dags för de första banden att spela. Vi bestämde oss därför för att fylla magarna med mat, då skulle vi slippa springa iväg och äta mellan alla banden. Vi valde en restaurang som såg hyfsat fräsch ut, men det var den inte. Jag körde, så jag kunde inte beställa öl, men mina vänner som skulle ta en varsin öl fick snart veta att av de 10-12 sorterna som stod på listan hade man tre stycken hemma. När vi sedan beställt mat fick vi vänta i säkert 45 minuter, på en varsin portion pasta. När vi väl fick maten smakade den inte ett dugg, det var den dödaste portion pasta jag ätit på mycket länge, och då har jag levt som student i nästan fem år med pasta som huvudmat.
När vi lyckats få i oss den smaklösa maten begav vi oss ut på festivalområdet, där möttes vi av en mycket positiv nyhet. Stefan Sundström skulle göra en extraspelning på stora scenen. Det var en underhållande konsert på c:a 20 minuter, det ska bli kul att se en hel konsert med honom här i Gävle längre fram i år.
Efter Stefan Sundström var det dags för Lisa Miskovsky, ingen av mina favoritartister direkt, men hon gjorde en bra spelning. Jag blev förvånad över hur många låtar jag kände igen och live kändes de en aning bättre än i studioversion. Med på scenen hade Miskovsky en gitarrist spelade med Cardigans på Stockholm Calling för några år sedan, också det en bonus. Lisa Miskovsky var en klart godkänd inledning på festivalen.
Efter Miskovsky var det dags för en av helgens höjdare, Dia Psalma. Jag skrev en hel del om den spelningen igår och egentligen finns det inte så mycket att tillägga. Det kändes overkligt att se dom spela live igen, jag trodde inte att jag skulle få uppleva det igen och jag trodde verkligen inte att det skulle låta så bra som det gjorde. Visst var de lite yra på scenen till och från, men det är skitsamma. Man stod med ett leende under hela konserten och bara njöt av att få höra alla gamla klassiker igen.
Efter Dia Psalma strosade vi runt lite grand på området och tittade lite på Håkan Hellström och Rickard Wolff, sedan var det dags för Nationalteatern. De inledde med "Barn av vår tid", en mycket bra låt. En positiv överraskning var att Mattias Hellberg, från Hederos & Hellberg, var med och sjöng på några av låtarna. Även Stefan Sundström dök upp och hjälpte till på en del av låtarna på slutet. En bra konsert av ett band som jag inte hade några som helst förväntningar på.
En som jag däremot hade höga förväntningar på var Thåström, han spelade efter Nationalteatern. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte lyssnat på hans nya skiva någonting, han spelade mycket från den och det kändes lite segt när man inte kände igen låtarna. Men med guldkorn som Du ska va president, Karenina, Vacker död stad, Alla vill till himlen och Fanfanfan blir givetvis konserten mer än godkänd. Även en seg Thåström är en bra Thåström, ingen tvekan om den saken. Det här är någit jag inte tycker ofta, men jag hade gärna sett lite mer fart i spelningen.
Efter Thåström var det dags för Cardigans, det var en timme mellan konserterna men den tiden gick ganska fort.
Jag skrev redan igår om Cardigans spelning och jag är fortfarande lika imponerad av deras framförande. Jag har alltid svårt att beskriva bra konserter i ord, det är alltid lika på Weeping Willows konserter och samma sak med Moz konsert. Det är en känsla man får i kroppen när man ser en riktigt bra konsert som inte går att förmedla, det måste upplevas. En bra konsert är mer än ett bra band och bra låtar, det är en upplevelse som man minns. Den här Cardigansspelningen kommer jag att minnas mycket väl.

Dagens låt: The Cardigans - Don´t blame your daughter