Blåst

Min lördag började inte speciellt bra. Vi hade korpmatch mot våra rivaler i innebandyn, det slutade med en jättetorsk, 2-10. Efter det var jag på rätt dåligt humör, men chansen fanns till bättring när Liverpool skulle möta Newcastle senare på eftermiddagen. Den matchen började bra, vi gjorde nämligen 1-0 tidigt i första halvlek och dominerade totalt spelet ute på planen. En tavla av Reina och massvis av missar av Bellamy gjorde att det, trots spelövertaget, stod 1-1 efter 45 minuter. I andra halvlek fortsatte vår dominans, bland annat missade Kuyt ett enormt bra läge. Jag satt och väntade på att vårat ledningsmål skulle komma, men det gjorde det inte. I stället filmade en Newcastlespelare i straffområdet, han gjorde det så pass bra att den inkompetenta domaren dömde straff. Straffen sattes säkert och helt plötsligt var ställningen 2-1, det hände inte mycket i resten av matchen, det blev förlust. Då slutsignalen gick trodde jag att min lördag skulle bli en riktig mardröm, så blev det inte riktigt. Efter matchen skulle jag åka hemåt föräldrarna. Min pappa fyllde år i fredags, min moster skulle fylla år på söndagen och jag fyller på onsdag, så vi hade bestämt att vi skulle gratulera varandra gemensamt då. Min syster skulle också vara med och fira, eftersom han glömt min present hemma skulle hon inte fira mig, så jag var lite bitter på henne. Den Gamle Franken skulle med hem till Kilafors, han skulle på fest hemma hos en av våra gamla klasskompisar. Franken är Newcastle-fan och såg matchen tillsammans med mig, så jag hade lovat honom att få åka med hem till Kilafors. Det som skulle följa efter matchen är något jag aldrig kommer att glömma. Jag och Den Gamle Franken satt och snackade i bilen när min telefon ringde, det var morsan. Hon frågade om jag kunde hämta upp henne på bygdegården(en samlingslokal i vår by) när jag åkte hem, hon hade varit på möte och behövde hjälp att bära. Jag frågade Franken om det var lugnt om jag plockade upp morsan innan jag skjutsade honom till festen, han sade att han ändå var tvungen att pissa så han kunde följa med in. När vi kom fram lämnade jag bilen igång och gick in för att hämta morsans tunga packning. När jag gick in i lokalen möttes jag av ett vrål, där stod drygt 50 personer och skrek grattis. Sedan började de sjunga för mig, Ja må han leva. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, tror inte jag blivit så chockad någon gång tidigare i mitt liv. Det var ganska mörkt i lokalen, så jag såg inte riktigt vilka som var där, men jag insåg att det var ganska många. När de sjungit klart började alla komma fram till mig en och en och gratulera, då blev det nästan för mycket för att jag skulle kunna stå. I princip alla jag känner var samlade i lokalen. Hela mitt suveräna kompisgäng från Gävle var där, bara RajRaj saknades. Flera av mina kompisar från tiden i Kilafors var där, vissa som jag inte pratat med på mycket länge. Ljung och Bocken var där, mina bundsförvanter på gymnasiet, bara Hallgren som saknades från den tiden. Mina arvikafestivalsmedresenärer var där. Mitt arbetslag från jobbet var där. Chefen och målvaktsfantomen från Östersund var där, de hade bilat från Jämtland för att vara med. Min gamla pingispolare från Strömsund var där, jag hade inte träffat honom på nästan två år. YouWillNeverKnow med flickvän var där, de hade åkt från Stockholm för min skull. Mina goda vänner från Norrköping hade bilat till Svedja för att gratulera mig. Lägg till det att hela min familj(mamma, pappa, syster, Ronnie) och min moster och två kusiner och en kusinpojkvän var där. Jag fick luta mig lite mot väggen för att inte svimma och jag fick verkligen stålsätta mig för att inte tårarna skulle komma, jag har aldrig någonsin varit lika chockad. Min syster hade varit hem till mig och snott med sig festkläder åt mig, så jag gick och bytte om. Mina knän skakade så mycket att jag var tvungen att sätta mig ner, det tog ett par minuter innan jag var redo att byta om. Sedan gick jag ut och mötte mina vänner. Det var nästan lika stort andra gången jag kom in till festlokalen och såg alla sitta vid borden redo att äta, då började jag förstå att det verkligen var sant. Middagen var säkert jättegod, men jag var så chockad att jag inte kunde äta. Jag fick ner ett par vindruvor och en bit ananas, sedan var det kört. Efter maten var det dags för musik. Mina arvikamedresenärers band spelade live på scenen, ett väldigt bra sexmannaband som var där att spela för min skull. De tillägnade mig hela spelningen och njöt för fullt av den musik som spelades, att dessutom få gå på konsert med alla, och då menar jag verkligen alla, mina kompisar på samma gång var fruktansvärt roligt. Efter konserten var det dags för tårta, det var givetvis en tårta klädd i röd marsipan, precis som Liverpools färger. Jag fick gå fram till tårtan till tonerna av You´ll never walk alone, det var varken första eller sista gången den kvällen som tårarna var nära. Min mage var fortfarande inte redo för att äta, jag åt marsipanen och en liten bit av tårtan. Därefter var det dags för paketöppning och även det var häftigt. Varenda present jag fick träffade mitt i prick, allt från de åtta olika whiskysorterna till Brynäsmatchtröjan, Joy Division-skivan, Stone Roses-dvdn, spaghettimåttet(gåtan med spaghettin är löst), Social Distortion-skivan, Robert Johson & the Punchdrunks-skivan, en skiva signerad av mina stora hjältar i Weeping Willows, en vegkokbok(blir bra till mina söndagsmiddagar mer syster och Ronnie), en hel tunna whisky, Delacroix-skivan och fickpluntan. När presenterna var utdelade och öppnade trodde jag att det var slut på överraskningar, men så var det inte. Det började med att syrran och min minsta kusin utförde ett par klarinett- och dansnummer på scenen, sedan ropade syrran fram fyra personer som suttit i källaren och huttrat hela kvällen. Det var The Bonds, ett av mina favoritband från ungdomen. Jag lyssnade jättemycket på dem när jag gick på högstadiet och har allt de gjort, att de dessutom är personer som jag känner genom syrran gör det inte sämre. De hade inte spelat tillsammans på åtta(!) år, men nu hade de återförenats för att spela på min födelsedagsfest. Jag skulle ge ganska mycket för att se min reaktion när de kom in på scenen, jag hade liksom slut på chockuttryck. De spelade alla mina gamla favoriter, till och med klassikern "Pippi birds". Det var helt makalöst. Sedan var det i alla fall slut på överraskningar och det var nog tur, annars hade jag troligtvis avlidit. Då fick jag tid att prata med alla som var där, jag svävade runt i lokalen som på moln och bara njöt.
Så här i efterhand börjar jag förstå vilket enormt jobb som ligger bakom festen. Syrran och familjen har fått tag på alla mina kompisar, alla mina kompisar kunde ställa upp och komma dit och de har alla ljugit för mig på ett oerhört övertygande sätt. Den Gamle Franken blåste mig enormt under hela lördagen och syrran har blåst mig i flera månader. Tacksam är ett för svagt ord för att beskriva hur jag känner kring det jag fick uppleva under lördagen. Jag fattar fortfarande inte att jag varit med om det hela och jag fattar fortfarande inte att allt var gjort för min skull. Hela mitt liv var samlat under samma tak, hela tiderna till tonerna av min favoritmusik. Bocken berättade att han träffat Weeping Willows och frågat om de kunde komma, de var upptagna men hälsade och gratulerade, de visste väl vem jag var sedan min låtönskning i Gävle och de gånger jag träffat bandet. Det var nog tur att de inte kom, då hade jag säkerligen avlidit av chocken.
Igår satt jag och läste alla hälsningar som besökarna skrivit i gästboken, bara det var stort. Det var en helt jävla makalös afton och även om jag redan visste det tidigare så har jag än en gång fått bevisat att jag har världens bästa kompisar, en fantastisk släkt, en underbar familj och en syster som jag inte kan beskriva med ord. Ni blåste mig som aldrig förr och jag kommer aldrig någonsin att glömma kvällen.



Den Gamle Franken, jag och Bocken ungefär när chocken börjat lägga sig.

Dagens låt: Morrissey - There is a light that never goes out