Tillbaka från Tyskland

Sent i natt kom vi tillbaka till Sverige från vår resa ner till Tyskland, en mäktig upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Mitt stora Liverpoolhjärta gör att det inte riktigt når upp till Anfieldresenivån, men det är inte långt borta.
Första dagen av resan blev en riktig resdag. Vi flöh från Stockholm till Amsterdam, där skulle vi vänta i drygt tre timmar innan det var dags att flyga vidare mot Köln. Under tiden vi väntade passade Fugelsang på att vinna 25 euro på en enarmad bandit. Euro förresten, satan vilket krångel med alla småmynt. Jag är glad att vi inte bytte valuta här, man behövde inte handla många gånger i Tyskland innan man hade ett Joakim Von Anka-valv med småmynt som itne var värda ett skit.
Planet vi flög med från Amsterdam till Köln är det klart minsta plan jag suttit i någon gång, propeller och väldigt lågt till tak. Landningen var rätt stökig och turbulent, men vi kom ner helskinnade i alla fall, trots att Gamle Franken glömt stänga av mobilen.
Väl framme i Köln var det dags att börja försöka ta sig till hotellet, vilket inte var helt enkelt. Vi började kolla busstider och tågtider, men kunde inte hitta någon som gick till Uckerath, som vår by hette. Vi var till sist tvungna att fråga på turistbyrån hur man tog sig till vår by, han skrev ut biljetter och gav oss instruktioner. Vi fick åka två olika tåg och en buss innan vi var framme i Uckerath. Det var som att komma till Midsomer fast i Tyskland, eller som Gamle Franken beskrev det, som att komma till Sound of music. Hotellet hade nog inte många utländska turister på sin besökslista, det var nämligen inte många av dem som pratade engelska. Det gjorde inte många andra tyskar för den delen heller, jag ångrade nu att jag inte lyssnade mer på tyskalektionerna. Jag läste tyska i sex år, men nu hade jag svårt att göra mig förstådd. Tyskarna brydde sig dock inte om att vi inte förstod, de pratade på om gamla svenska hejaramsor, Abba, Schweiziska banker och en massa annat som ingen av oss fattade. Uckerath hade tre restauranger, ingen av dem serverade mat som jag kommer sakna. Alternativen som fanns var bratwurst, currywurst, schnitzel och döner kebab. En gång lyckades jag beställa en bit kyckling och det var okej.
Andra dagen tog vi oss in till Köln, resan tog en evighet pga tågstrul och ett ösregn som jag inte sett maken till på jäkligt länge. Väl inne i Köln tittade vi på domen, det gick visserligen inte att undgå det med tanke på hur jäkla stor den är. Vi vandrade sedan runt på stan och sög i oss känslan av att vara på ett fotbolls-VM. Som fotbolls-fan finns det inget som är större än att besöka ett VM, som Liverpool-fan rankar jag ett PL-besök högre, men det här var riktigt jäkla häftigt. Det var fotbollssupportrar från massvis av olika länder som blandades i staden, majoriteten var dock britter och svenskar, och tyskar också såklart. Stämningen på stan var underbar, inte en tendens till bråk mellan fansen utan bara massvis av fotbollsälskare som samlats i samma stad för att uppleva något enormt. Vi stannade inte i Köln så länge den dagen, vi shoppade lite souvenirer, tog reda på var man skulle samlas dagen efter och begav oss sedan tillbaka till Uckerath. Måndagkväll i Uckerath är precis lika livat som det låter, efter klockan nio såg man inte en människa i rörelse förutom han som karvade döner kebab inne på Fritter Pitten.
Tisdag var matchdag och det kändes i magen redan när jag vaknade, det kändes overkligt att helt plötsligt bara vara timmar från att besöka en match i ett FOTBOLLS-VM. Vi tog oss in till Köln så fort vi kunde, Uckerath kändes inte så attraktivt idag heller. Om stämningen i Köln var bra dagen innan så var den ännu bättre den här gången. Nu började alla målade fans dyka upp på stan och det märktes att det snart var dags för match. Efter att vi klämt i oss mat, och lite öl, begav vi oss ut till en park där de svenska fansen bodde. Där var festen i full gång, massor av musik och tv-skärmar som visade fotboll. Vi mötte två gamla Kilaforsbekanta där i parken och satt och snackade med dom ett tag, sedan gjorde vi ett riktigt kändisscoop. The Artur Ringart var där bland oss fans för att besöka matchen, vi kunde givetvis inte gå miste om chansen att föreviga det. Ringart är en tv-sportenlegend och hade även Lilla Sportspegeln när jag var yngre. Gamle Franken gick fram och frågade snällt om vi kunde få ta et kort på honom tillsammans med oss, han tackade ja och vår lycka var gjord.
Sedan var det dags att börja traska bort till arenan, det blev en trevlig promenad. De som höll i campen för de svenska fansen hade sett till att vi svenskar fick poliseskort till arenan, vägar var avspärrade och spårvagnarna stod stilla. Överallt satt det människor som tittade på det mäktiga tåget av svenska fans som drog fram genom staden. Vi sjöng och skrek under hela promenaden, cirka en timme, och varje gång en spårvagn passerade oss såg vi till att pryda den i blågul tifo. Det var hur häftigt som helst och trycket var enormt.
Framme vid arenan var det bara att ta sig in på läktaren och ta plats, då först började jag förstå att det verkligen var VM det handlade om. Vi var verkligen på plats på ett fotbolls-VM, det kanske är enda gången i livet man är med om en sådan sak. Tydligen resonerade alla fansen likadant, alla sjöng nämligen som om det vore sista gången. För varje svensk spelare som kom in på planen för att värma upp började det sjungas och klappas och redan innan matchen började hade jag ont i handflatorna. Det var kul att se Kung Carra, Gerrard, Carson och Crouch också. När träningen var slut och spelarna kom in för nationalsången var det nära att jag fick gåshud, det var ett stort ögonblick i mitt sportnördsliv. Både svenska nationalsången och den engelska var underbara sånguppvisningar av fans som verkligen brinner för fotboll. Det var inga slipsnissar som när det spelas matcher på Råsunda utan bara fotbolls-fans, precis som det ska vara.
Första halvlek var ensidig, England hade allt spel och gjorde även 1-0 efter mål av chelskispelaren Joe Cole.
Andra halvlek var roligare, både som svensk LIverpool-fan. Först fick man skrika halsen av sig när Sverige gjorde 1-1, sedan värmde det lite inombords att se Gerrard jubla över 2-1-målet, sedan kom klimax. Sveriges 2-2 var riktigt häftigt. Den lycka som bröt ut på läktaren då har jag inte sett maken till tidigare. Alla bara omfamnade varandra och skrek som dårar. Strax därefter tog matchen slut och då var jag helt utpumpad av all sång och alla nerver. Inte nog med att dte var stort att vara på VM, matchen var både bra och spännande också.
Efter matchen knallade vi in till stan, efter en och en halv timmes promenad var vi framme vid stationen och lyckades ta oss till Troisdorf och sedan via taxi till världsmetropolen Uckerath. I Uckerath var det, inte helt oväntat, lugnt.
Dagen efter match spenderade vi i Uckerath och gjorde ingenting. Vi besökte Lidl och såg till att fylla väskorna med sådant som är mycket billigare i Tyskland än i Sverige, sedan tittade vi på fotboll och smälte gårdagens intryck.
Det var en riktigt jäkla häftig resa och matchdagen är något som jag aldrig kommer att glömma. Hoppas nu att Sverige spöar tyskarna i nästa omgång, det förtjänar både laget och fansen.

Dagens låt: The Streets - Never went to church