2 April 2006

Varje år har dagar som man minns mer än de andra när året är över, jag vågar lova att gårdagen är en av de dagar som jag kommer minnas bäst när året är över. Det blev en tidig morgon eftersom vi(dvs. jag, syrran och syrrans kompis Eleonor) skulle ta tåg ner från Gävle till Stockholm och ville hinna med en sväng på stan innan vi skulle bege oss till Hovet och Morrissey. Som gävlebo tycker jag att jag kan klassa mig som en stadsbo, men när jag är i Stockholm känner jag mig som en riktig lantis. Alla springer fram på stan och alla verkar ha bråttom påväg nånstans, jag blir så trött av det.
Det blev inte mycket shopping gjord för mig, det enda jag fick med mig hem från stadsvandringen var ett halvkilo kaffebönor som enligt experten skulle vara riktigt starkt och jordigt, ska bli spännande att smaka. Vanligtvis brukar man se lite kändisar på stan också, kul omväxlingen för mig som gävlebo som enbart får kändisspota Rolf Lassgård varje helg. Det enda kända ansiktet vi såg på stan igår var Alf Svensson, och det var ingen större upplevelsen även om han hade ovaligt konstig mössa.
Efter vandringen på stan begav vi oss upp till Hovet, jag hade bestämt träff med två bekanta från liverpoolforumet. Vi lyckades leta oss fram till mötesplatsen och där dök snart YouWillNeverKnow upp tillsammans med sin flickvän. Därifrån gick vi in på en pub och träffade Sundance Kid. Det var väldigt trevligt att träffa dessa två forumskribenter, eftersom vi diskuterat en hel del på forumet så hade jag på känn att de skulle vara schyssta killar och det stämde väl. Snacka musik och fotboll, dricka en öl och lyssna på Morrissey-låtar i högtalarna, jag skulle inte kunna tänka mig en bättre uppladdning.
När klockan började närma sig halv åtta lämnade vi puben för att inta Hovet. Det är en väldigt speciell känsla i kroppen innan en konsert som man sett fram emot så här mycket, jag har bara känt det tidigare vid Weeping Willows-konserter och förra gången jag såg Moz. Det är ett alldeles eget pirr som kommer i magen, jag vet inte om det är nerver, förväntan eller bara en barnslig uppspelthet. Hursomhelst så är det en känsla man inte känner så ofta.
Efter ett stopp vid Moztröjsförsäljningsståndet så tog vi vår plats på läktaren, jag blev genast avundsjuk på YWNK och hans tjej som hade stå plats. Vi hade nämligen inga höjdarplatser, vi satt långt upp på läktaren och jag blev lite orolig över att vi inte skulle se så bra. När förbandet satte igång så förstod jag att det inte skulle bli några problem att se, även om vi satt långt ifrån så tyckte jag att man kunde få en känsla av scennärvaron hos artisterna. Nu hade förbandet, Boyfriends, itne mycket till scennärvaro och under hela deras spelning satt jag och väntade på att de skulle sluta spela någon gång så att Moz kunde komma in. Det ska sägas att även om Boyfriends hade varit skitbra hade jag nog suttit och väntat på att de skulle sluta, jag var där för Moz och de var bara onödigt tidsfördriv i väntan på min hjälte.
Efter en halvtimme var de äntligen färdiga och gick av scenen, det började spelas musik i högtalarna och nu visste jag att när den musiken tystnade skulle Moz komma ut på scenen. Låtarna som spelades innan var en blandning av punk och schlagers, på alla andra spelningar skulle det vara en konstig blandning men när Moz ska spela är ingenting konstigt. Den sista låten som spelades i högtalarna innan Moz kom ut på scenen var en låt som jag har en alldeles speciell relation till, det var nämligen Liverpoolhymnen "You´ll never walk alone". Jag tror aldrig jag fått gushud innan en konsert förut, men all denna förväntan kombinerat med att ljuset släcks ner till tonerna av en så pass speciell låt gjorde att jag rös. Det här kunde inte ha inletts på ett bättre sätt.
När låten var slut kom han ut på scenen, artisten som jag spenderat väldigt mycket lyssningstid på de senaste fem åren, artisten som jag väntat på att få se i snart fyra år, artisten som gjort fler bra låtar än någon annan artist, Morrissey. Han inledde med "First of the gang to die" och hela konserten var en ren njutning, skitsamma att jag satt långt från scenen, jag njöt ändå i fulla drag. Den ena kanonlåten efter den andra avverkades, med höjdpunkter som "How soon is now?", "I have forgiven Jesus" och den nya, blivande klassikern "Life is a pigsty" innan Moz tackade för sig och klev av scenen. Efter desparata applåder från publiken kom han in på scenen igen, jag hade int eläst några recensioner från hans tidigare spelningar så jag hade inte en aning om vad som skulle bli extranummer. Därför kom det som en chock, en positiv sådan, när de första tonerna till "Last night i dreamt that somebody loved me" började höras. Det här var den första låten som jag hörde av Smiths/Morrissey och det var när Weeping Willows spelade den live på en konsert. Det var den här låten som kopplade ihop WW med Morrissey, den här låten är således en av de låtar som betytt mest för mitt musiklyssnande någonsin. Det är dessutom en av de absolut bästa låtar som jag vet. Den som inte tycker att det här är en magisk låt har fel.
När låten tagit slut tändes ljuset och vi började gå mot tunnelbanan för att åka till t-centralen och invänta vårat tåg. Alla mina förväntningar hade infriats och även om jag saknade massor av låtar på konserten så hade Moz gjort ett bra urval.
Tågresan hem var lite seg, men som tur var sov jag en hel del. En sak är säker och det är att det var en fruktansvärt nöjd Tomas som klev av tåget i Söderhamn klockan halv tre natten mot måndag.

Dagens låt: Morrissey - Life is a pigsty