J-O
Internet är inte alltid så bra som man önskar, därför har det blivit sparsamt med inlägg från mig den här veckan. Idag har jag jobbat över och kommer därför inte att skriva något längre inlägg, det blir däremot otroligt kvalitativt.
Igår visade SVT en dokumentär om Sveriges genom tiderna störste idrottsman, nämligen pingisguden Jan-Ove Waldner. Jag har spelat pingis, mer eller mindre aktivt, i sexton år och under hela den tiden har J-O varit en världsstjärna. Det kommer aldrig att komma en spelare som honom igen, det är jag helt säker på. J-O är helt unik, en sådan enorm bolltalang och en suverän vinnarskalle. För mig är han större än både Stenmark och Björn Borg. Att under en så lång period vara i världseliten i en sport som bordtennis som verkligen förändrats de senaste tio åren är helt ofattbart. J-O har slagit kineser både till elva och till tjugoett och med den nya bollen och den gamla bollen, med de nya servereglerna och med de gamla. Det spelar liksom ingen roll vad som hänt med sporten, eller vilken typ av spel kineserna använt sig av så har J-O ändå varit i toppen när det verkligen har dragit ihop sig till mästerskap. Jag har sett J-O live några gånger, men det är gång i Söderhamn som han gav mig det starkaste minnet. Han hade då kommit tillbaka till elitserien efter en proffssejour, och det är ingen överdrift att påstå att han kanske inte tog alla seriematcher på blodigt allvar. Just den här gången hade han glömt sin racket hemma i Kalmar, detta medförde att han var tvungen att låna racket av en lagkamrat. Att spela med någon annans racket i pingis är svårare än det låter, men J-O lyckades ändå vinna sina matcher. Mellan matcherna satt han och käkade godis på bänken med sina lagkamrater, han visade absolut inga tecken på att ladda till matcherna. Han bara klev ut i hagen och spelade en pingis som var helt osannolik. J-O är och kommer alltid att vara en av de största idrottsmän som jag sett, alla länder och alla sporter inräknade, och näst efter Maradona finns det nog ingen jag ser upp till lika mycket.
Dagens låt: Freddie Wadling - Tjuven
Igår visade SVT en dokumentär om Sveriges genom tiderna störste idrottsman, nämligen pingisguden Jan-Ove Waldner. Jag har spelat pingis, mer eller mindre aktivt, i sexton år och under hela den tiden har J-O varit en världsstjärna. Det kommer aldrig att komma en spelare som honom igen, det är jag helt säker på. J-O är helt unik, en sådan enorm bolltalang och en suverän vinnarskalle. För mig är han större än både Stenmark och Björn Borg. Att under en så lång period vara i världseliten i en sport som bordtennis som verkligen förändrats de senaste tio åren är helt ofattbart. J-O har slagit kineser både till elva och till tjugoett och med den nya bollen och den gamla bollen, med de nya servereglerna och med de gamla. Det spelar liksom ingen roll vad som hänt med sporten, eller vilken typ av spel kineserna använt sig av så har J-O ändå varit i toppen när det verkligen har dragit ihop sig till mästerskap. Jag har sett J-O live några gånger, men det är gång i Söderhamn som han gav mig det starkaste minnet. Han hade då kommit tillbaka till elitserien efter en proffssejour, och det är ingen överdrift att påstå att han kanske inte tog alla seriematcher på blodigt allvar. Just den här gången hade han glömt sin racket hemma i Kalmar, detta medförde att han var tvungen att låna racket av en lagkamrat. Att spela med någon annans racket i pingis är svårare än det låter, men J-O lyckades ändå vinna sina matcher. Mellan matcherna satt han och käkade godis på bänken med sina lagkamrater, han visade absolut inga tecken på att ladda till matcherna. Han bara klev ut i hagen och spelade en pingis som var helt osannolik. J-O är och kommer alltid att vara en av de största idrottsmän som jag sett, alla länder och alla sporter inräknade, och näst efter Maradona finns det nog ingen jag ser upp till lika mycket.
Dagens låt: Freddie Wadling - Tjuven
posted by Tomas at 9:26 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home