Sju år

Idag är det sju år sedan den magiska matchen nere i Istanbul, då vi plockade hem vår femte titel i Europas största turnering. Till minne av denna matchen bjuder jag på min dagbokstext från händelsen:

"Jag trodde det skulle hjälpa att sova på det här, men jag kan fortfarande inte riktigt förstå vad som hände igår. Det här var en av de mest osannolika matcher jag sett. Först mardrömsstart med insläppt mål i första minuten och sen en katastrofal första halvlek där exempelvis Traore är helt vilse i försvarsspelet och vi förlorar mittfältet totalt, trodde aldrig det här skulle kunna ske. Andra halvlek var helt sanslöst, efter 1-3 hade man knappt hunnit börja hoppas på en reduceringen förrän vi hade kvitterat. Att ta in 0-3 mot Milan på sex minuter finns inte.
Det var väldigt speciellt att se matchen, eftersom man nu upplevt både hur det känns att vinna en final och hur det känns att förlora en final, för i halvtid hade jag gett upp. Jag var helt inställd på torsk och jag bara hoppades att vi skulle hålla siffrorna nere i andra halvlek, dessutom förbannade jag beslutet att slänga in Smicer som inte haft ett rätt på två år. Det fanns inget som tydde på att Gerrard skulle få lyfta pokalen, inget. Imponerande av spelarna att verkligen ge allt för att komma ikapp trots att de måste känt sig utspelade i första halvlek. När vi får straff vid 2-3 får man också ryckas från gjädje över att få straff, till ilska över att Alonso missar, tillbaka till lycka över att han slår in returenJag trodde det skulle vara kört om det blev straffar också, alla som sett oss spela de senaste åren vet att vi inte brukar vara speciellt bra på straffar och missar fler än vi sätter, därför kändes frisparken vi fick i sista minuten av förlängningen som sista chansen, och då gör vi en usel variant som inte var i närheten av att fungera. När sedan Serginho missade redan första straffen började man förstå att det kanske inte var omöjligt att vinna straffarna, och när sedan Pirlo också missade kändes det riktigt bra. Men när sedan Riise missade och Smicer klev fram för den fjärde straffen började jag misströsta igen, visserligen hade Smicer gjort ett mål under ordinarie tid, men han har inte gjort många Liverpoolfans glad de senaste åren så jag var säker på att han skulle bränna nu också. Men hans straff var hur säker som helst. Sen kliver Schevchenko fram, världens kanske bäste anfallare, det fanns inte i min värld att han skulle missa straffen och jag satt bara och väntade på att få se vem av Alonso och Gerrard som skulle få lägga den sista straffen. Men Dudek räddar och allt var bara över. Det vars vårt att veta hur man skulle reagera, men efter att ha skrikit ut glädjen så sjönk man bara ihop, fy fan vilken pärs.
De som var rädda för en tråkig match mellan två defensiva lag måste ha blivit ganska förvånad över 6 mål under ordinarie speltid och en del målchanser även under förlängningen.
Vi är bäst i Europa!"

Jag kommer aldrig att glömma den matchen.
YNWA

Dagens låt: Morrissey - People are the same everywhere