Superman returns

Igår var jag på bio, igen, tillsammans med några kompisar. Vi skulle se Superman Returns och jag var väldigt förväntansfull, hade bara hört positiva saker om filmen och dessutom var det Bryan Singer som stod för regin. Uppladdningen till filmen blev inte den bästa. Innan jag skulle gå iväg och möta Gorbatjov råkade jag raka mig på läppen, rätt klantigt och väldigt irriterande. När vi sedan skulle gå in i biografen slog jag skallen i en reklam-tv så hårt att den nästan bytte kanal, men det var inget emot det jag snart skulle få uppleva.
Superman var från 11 år och det blev man snart varse i vår salong. Bakom oss satt nämligen ett gäng ungdomar, eller kanske snarare barn, och det var snudd på outhärdligt. Redan i filmen inledning störde jag mig på dom. Det började med att ungen bakom mig skulle öppna sin chipspåse. Det kändes verkligen som om han höll påsen intill mitt öra och han tog en jäkla tid på sig att få ordning på den, sedan satte han igång att tugga chips så högt att säkerligen hela salongen visste vad han hade valt för tilltugg till filmen. Men det var inte tuggandet som var det mest irriterande, det var deras brist på förmåga att hålla käften. De satt och pratade och småskrattade hela filmen. När Superman visar prov på sin röntgensyn kläckte en av ungarna, bevisligen med nyvunna tonårshormoner, ur sig: "Höhö, då kan han ju kolla in tjejerna ju om de har stora eller små, höhö." Det tyckte alla i deras lilla grupp var så roligt att de var tvungna att sitta och skratta en stund. När sedan Superman är uppe i rymden och lyssnar av vad som händer på jorden tyckte de att det var ofantligt roligt att sitta och skämta om saker som han kan höra, t.ex: "Tänk om han hör, öh, typ, Fru Olsson till kassa fem, höhöhöhöhö." Det skämtet spann de vidare på i ett par minuter. Jag försökte fokusera på filmen, men det var svårt med de där störningsobjekten bakom mig.
Det är ofrånkomligt att bioupplevelsen blev lidande av de där skitungarna, men trots det var Superman en riktigt bra film. Bara inledningen var värd de 50 kr vi betalade för filmen, Bryan Singer hade gjort filmen på ett sätt som gjorde att den kändes som en fortsättning på de gamla och inte som något nytt. Det tycker jag var positivt. Brandon Routh passade perfekt som Superman och han var skrämmande lik Christopher Reeve när han agerade som Clark Kent. Kate Bosworth gjorde det bra som Lois Lane, men jag störde mig lite på att hon liknade Suzanne Sjögren, TV4-sporten är ju det sista man vill ha i tankarna när man ser på bio.
Kevin Spacey var klockren som Lex Luthor, men dte var inte direkt någon överraskning. Jag har saknat honom i bra filmer ett tag nu, han har länge varit en av mina favoriter efter insatserna i "De misstänkta" och "American beauty". Hoppas man får se mer av honom i bra filmer framöver.
Jag har i några recensioner läst att filmen var för lång, men det håller jag inte med om. Den kändes verkligen inte som två och en halv timme lång, de hade inte kunnat göra den så mycket kortare och få fram ett så här bra resultat.
Betyget på filmen blir: TTTT

Dagens låt: Stefan Sundström - Fisk i en skål