Overkligt

Overkligt kändes det att se Morrissey live ännu en gång, i en lokal som var mycket mindre än Hovet där de tidigare spelningar jag sett med honom varit.
Overkligt kändes det också alldeles nyss då min dator helt plötsligt fick för sig att hänga sig, detta efter att jag suttit och skrivit ett inlägg här i en halvtimme utan att spara. Jag hade precis avslutat min bedömning av konserten när datorn tyckte att det var dags att somna in. Man kan bli knäckt för mindre. Det här inlägget kommer inte bli lika långt som det som jag tänkt skriva.
Resan ner till Karlstad gick klart mer smärtfritt än jag trott. Trots att det tog tre timmar mellan Stockholm och Karlstad gick resan fort, när man åker två och kan sitta och snacka fotboll stora delar av resan så går tiden fort. Jag och YouWillNeverKnow gjorde just det den här gången och plötsligt var vi framme i staden där Morrisseys konsert skulle vara. Väl på plats mötte vi upp daniel, en forumbekant som hade den turen att få Moz till sin stad två dagar i rad. Det blev några öl på stan innan vi åt och gjorde oss redo för konserten. Innan det började var vi hemma hos daniel och hans sambo och lyssnade på musik och snackade. Perfekt uppladdning och jäkligt trevligt.
När klockan började närma sig nio och konserten bara var en dryg timme bort började jag så smått inse vad det var jag skulle få vara med om. Moz live på en liten klubb i Karlstad, det kändes lite konstigt, men givetvis enormt positivt.
Lokalen var redan när vi kom dit mycket varm och ju mer folk som kom in desto varmare blev det. När "Youll never walk alone" spelades i högtalarna och Moz strax skulle komma in kokade det nästan, både av värmen och av förväntningarna.
När sedan de första tonerna i ”Panic” började ljuda och Morrissey stod där på scenen så insåg jag, och säkerligen alla andra i publiken också, att det här skulle bli en oförglömlig afton. Efter den underbara inledningen körde Moz de två första singlarna från nya skivan och det var helt underbart bra. Morrissey själv verkade vara på väldigt gott humör och mellansnacket var som vanligt underhållande. Han tiggde plopp av publiken, uppmanade oss att köpa fem ex. av den nya singeln så att han skulle få komma tillbaka till Bingolotto och passade även på att håna Madonna och Kylie Minogue. Han var precis den Morrissey man vill se på en scen, han levde upp till alla förväntningar. Tonvikten låg på nya skivan, men även klassiker som ”How soon is now?” och en b-sida som ”Ganglord” fick plats på spellistan. Till min stora glädje spelade han den här gången ”On the streets I ran”, det gjorde han inte på Hovet. Det är en grymt bra låt. ”Life is a pigsty”, det går inte att beskriva i ord hur jäkla bra den låten är, den är helt komplett och troligen den bästa låt som gjorts på 2000-talet. Han avslutade det ordinarie setet med den och det var nästan så att jag bara stod och gapade åt hur underbar låten är. Extranumret inleddes, lite oväntat, med ”Stop me if you think you´ve heard this one before”. Jag hade aldrig kunnat gissa att han skulle köra den som extranummer, men det blev en otroligt positiv överraskning. Han följde upp den med ”Irish blood, english heart” innan han gick av scenen för andra och sista gången för kvällen. Som vanligt när jag ser Morrissey så saknade jag vissa låtar, men han kan ju inte gärna stå och spela alla låtar jag vill höra, då skulle han aldrig få sluta. Visst hade det varit kul att få höra några gamla sololåtar, men å andra sidan så var varenda låt han körde den här gången också förbannat bra så jag kan inte klaga. Jag och YouWillNeverKnow hängde kvar i lokalen och svalkade av oss med några öl, då mötte jag min andra husgud. Jag blev inte direkt förvånad över att se Magnus Carlson på en Morrisseyspelning, hade väl snarare varit ganska överraskande om han inte varit där. Det var Magnus och Weeping Willows som fick mig att börja lyssna på Morrissey och The Smiths, så utan honom hade jag kanske inte varit där. Vi gick fram till Magnus, tog ett kort och snackade lite. Jag har tidigare här skrivit om när jag fick en låt av WW på deras spelning i Gävle, jag har tackat Magnus för det tidigare och nämnde det för honom nu också. Till min förvåning kom han till och med ihåg vad jag hette. Direkt när jag tog upp händelsen så började han sjunga på ”Try it once again” och sade ”Så det är du som är Tomas alltså”. Det var en häftig upplevelse. Magnus och Weeping Willows har betytt oerhört mycket för mig, deras musik har funnits med i mitt liv ända sedan jag hörde ”Blue and alone” på Pistvakt för tio år sedan och mycket av den musik som jag lyssnar på idag har sin utgångspunkt i WW. Magnus är för mig den störste, så att stå där och småprata med honom kändes en smula overkligt.
Klockan var närmare två när jag och YouWillNeverKnow kom tillbaka till vårat hotellrum efter en suverän dag. Jag kunde knappt tro att jag varit med om allt det här på en enda dag. Allt från den trevliga förfesten, till den makalösa konserten, till mitt husgudsmöte gjorde att den här resan var värd varenda krona och mycket mer därtill. Jag kommer aldrig att glömma de 24 timmarna jag spenderade i Karlstad.
Nu är jag tillbaka i verkligheten här i Gävle igen. I morse vaknade jag av att grannen spelade ”I wanna know what love is” på högsta volym. Vilken annan dag som helst hade jag blivit förbannad, men efter Karlstadresan kan jag ta en sådan grej. Såg i tidningen att Torgny Melins skulle göra två spelningar efter varandra på Cityfesten idag, ska man skratta eller gråta?

Dagens låt: Morrissey - On the streets I ran