Seger

Straffläggning är ett intressant sätt att avgöra matcher, när man ser en sådan som opartisk åskådare är det absolut ett underhållande sätt att skilja lag åt. När man däremot ser en straffläggning och har laget i sitt hjärta som en av parterna i uppgörelsen är det långt ifrån underhållande, det är snarare plågsamt, jobbigt och mentalt påfrestande. När man dessutom varit två minuter från att ta hem en titel och slippa straffarna blir det inte mindre påfrestande. Precis så var det igår när vi mötte Cardiff i ligacupsfinalen. Vi gjorde en dålig match, vanligtvis ska vi springa över ett lag av Cardiffs kaliber, men så enkelt var det inte igår. De gjorde 1-0 tidigt och vi såg inte ut att ha den bästa av dagar, det kändes inte riktigt bra. En bit in i andra halvlek kom i alla fall kvitteringen, genom vår numera omutbare slovak Martin Skrtel. Inget mer hände under ordinarie speltid. I den andra halvan av förlängningen tog vi ledningen, det var Dirk Kuyt som, mycket välförtjänt, satte 2-1. I det läget var jag övertygad om att vi skulle ta hem det, jag kunde till och med slappna av en stund. Med två minuter kvar kom dock en redig kalldusch, Cardiff kvitterade till 2-2 på en tilltrasslad hörnsituation. Straffar fick således avgöra matchen och det ledde givetvis till alla de där jobbiga känslorna som jag nämnde i början. Inte blev det bättre av att Gerrards straff räddades när vi inledde straffskyttet. Som tur var missade även de sin första straff. Sedan klev Charlie Adam fram och jag kan inte minnas när jag senast skrek så högt som jag gjorde när han slog straff högt över, all frustration som funnits under matchen kom ut i ett skrik, som lyckligtvis bara hördes av medsupporter Thomas, som kände precis som jag gjorde. När Cardiff satte sin straff började jag känna mig uppgiven, men det skulle vända en gång till. Kuyt, Downing och Johnson satte våra följande straffar och eftersom Cardiffs tredje straff gick i stolpen var deras femte och sista straffskytt, Steven Gerrards kusin Anthony, tvingad att göra mål på Reina för att vi inte skulle ta hem titeln. Man behövde inte vara psykolog för att se att det var nervös straffskytt som stegade fram och straffen han slog smet utanför Reinas högra stolpe. Det är svårt att beskriva glädjen man känner när alla nerver släpper och ens lag står där som segrare, men jag kan säga att segerskriket som ljöd från vår soffa antagligen hördes i hela huset. För första gången på sex år fick vi ta hem en titel och det var så oerhört skönt. Även om ligacupen är den minsta cupen sänder det bra signaler till resten av fotbollsvärlden, vi är ett lag som ska vara med och kriga om segern på alla fronter. Vägen fram till titeln har varit imponerande, med bortasegrar mot Stoke och Chelskij, för att sedan slå ut Man City i ett dubbelmöte i semin. På fredag beger jag mig tillsammans med pappa till Liverpool och det känns härligt att få komma till staden med den här matchen i bagaget. Matchen mot Arsenal på lördag kommer nog att få en fantastisk inramning och vi kommer att få ta del av den på allra bästa sätt. Magiskt.

Dagens låt: Wilco - You and I