Fotbollsdag

Den här söndagen har gått i fotbollens tecken, helgdagarna har en tendens att göra det när Malin jobbar. Efter ett träningspass på morgonen begav jag mig till Strömvallen, jag hade fått en gratisbiljett av Kusen till matchen mellan Gefle och Häcken och det vore dumt att inte utnyttja den, speciellt med tanke på att vädret var så pass behagligt. På Strömvallen var det nästan öde, runt 2500 personer hade letat sig till matchen och det är inget annat än beklagligt. När GIF spelade bra hade man mellan 6000 och 7000 på läktaren, men så fort det går knackigt så försvinner stora delar av publiken. Staden Gävle förstår inte hur stort det är att ha ett lag i allsvenskan och stöttar inte alls Gefle i den utsträckning man borde göra. Det har dessutom varit ganska långt mellan hemmamatcherna nu, så det går inte att skylla på att det är dyrt. Häcken bidrog inte direkt till att fylla på publiksiffran heller, sex stycken göteborgare stod på bortasektionen, men de roade med den fyndiga ramsan "Ni har sämre klack än Häcken, sämre klack än Häcken" till Gefle-supportrarna. Det blev en poäng för Gefle och det borde inte vara några problem att fixa kontraktet till nästa säsong, men så länge inte publiken kommer finns det inte en chans att man ska kunna satsa, eller behålla sina bästa spelare. Supersöndagen på Viasat fotboll blev långt ifrån spännande och det var nästan pinsamt att se Arsenals uppträdande i 2-8-förlusten mot svinen. Det känns som om Arsenal är lite i samma läge som vi var i fjol vid den här tiden, med spelare som lämnar eller inte presterar, och om det inte kommer in spelare innan fönstret stänger kommer de att få slita hårt för att klara en fjärdeplats, jag ser såklart gärna att de misslyckas. Det andra laget från Manchester imponerade i det jag såg från deras match mot Spurs, men deras satsning äcklar mig och jag hoppas innerligt att det inte går vägen för dem. Nu väntar första jobbveckan med riktiga lektioner och det ska bli skoj, förutom jobb är det bland annat sista korpmatchen och en Weeping Willows-spelning på gång till veckan. Bäst att gå och sova så att man orkar.

Dagens låt: Parken - Jag har varit vilsen Lisa

Optimism

Säsongen har börjat bra för Liverpool, efter tre omgångar har vi lika många poäng som vi hade efter nio ifjol. Dagens match mot Bolton var en ren utskåpning, det var aldrig något snack om saken. Det var mycket roligt att se hur våra nyförvärv har kommit in i laget. Charlie Adam var bäst på planen, Jordan Henderson gjorde sitt första mål, Stewart Downing hade många bra aktioner och hade gjort mål om inte Jääskeläinen gjort en monsterräddning i första och José Enrique fortsätter att övertyga på vänsterbacken. Det är väldigt långt kvar av säsongen än och jag tror inte att vi kommer kunna utmana om titeln, men det är skönt att vi äntligen är med från början. Nu kommer det två stentuffa bortamatcher mot Stoke och Spurs, där vi tydligt kommer att få se hur bra vi egentligen är, men att döma av de två senaste ligamatcherna är vi en bra bit på väg i vårt lagbyggande. Inledningen blir inte mindre imponerande av att vi saknat Gerrard, Aurelio och Glen Johnson, idag var dessutom Meireles borta, trots det hade vi starka kort som Carroll, Maxi och Skrtel på bänken, så truppens bredd börjar arta sig. Nu väntar ett landskampsuppehåll och då är det bara att hålla tummarna för att vi slipper skador, det är ju trots allt få gånger som Daniel Agger kommit tillbaka från en landskamp i speldugligt skick. Hur som helst, idag såg det mycket bra ut och Liverpool underhöll verkligen publiken på Anfield, det såg man inte ofta under Hodgson ifjol vid den här tiden.

Dagens låt: Nordpolen - John Travolta

Gervais

Jag och Kusen hade igår tänkt ha en liten filmkväll, men vi hade vissa problem med att få tag på en film och när vi väl fick tag på en var den tre timmar och klockan var över nio, så det slutade med att vi såg Ricky Gervais ståuppshow Fame. Det här var den fjärde ståuppshowen jag såg med Gervais och alla har varit väldigt bra. Gervais skämt är träffsäkra och hans skrytiga, lite översittarstil passar honom perfekt. Han har en hel del drag av David Brent, hans karaktär i The Office, och skämtar om allt från aids-smittade tonåringar till tjocka människor på flygplan. Att kalla Gervais för ett komiskt geni är absolut ingen överdrift, har man sett hans serier och de här showerna är det mer ett fakta än ett påstående. Det jag inte riktigt tycker att han lyckats med hittills är att få till en riktigt lyckad långfilm, de jag sett med honom har varit okej, men inte speciellt minnesvärda. Jag skulle gärna se att Gervais och Stephen Merchant slog sina huvuden ihop och skapade en film i samma klass som de tv-produktioner de gjort, det är ingen tvekan om att de har kapacitet att lyckas med det. Nästa gång man ser, kanske mest hör, Gervais blir antagligen i En idiot på resa, den andra säsongen ska tydligen vara på gång och det ska verkligen bli spännande att se vad Karl Pilkington kastas ut i den här gången. En sak är säker, det kommer att bli mycket underhållande.

Dagens låt: The Libertines - What a waster

Hektiskt

Den senaste veckan har varit hektisk, därför har det varit svårt för mig att hinna med att uppdatera. Weeping Willows var i alla fall otroligt bra förra veckan, en bra setlist, med nytt, gammalt och roliga covers. Vi ska se bandet igen om en vecka, så jag spar bilderna på bandet tills dess. Under helgen spelade jag fotboll, var på kräftskiva, såg Liverpool spöa Arsenal och besökte familjen hemma i Svedja. I måndags kom eleverna till skolan och sedan dess har det varit full fart på jobbet. Igår åkte vi med klassen till en by utanför Gävle, där vi tältade, fem vuxna och hundra nior. Det var en trevlig natt, även om det inte blev så mycket sömn. Jag fick bland annat lära mig att det är svårt att grilla hamburgare, speciellt när det fortfarande brinner av kolen. Det gav mig i alla fall en chans att berätta för alla att kolen kom från Kilafors, även om det inte ledde till så många imponerande miner. Kommande helg är klart lugnare än den förra, jag ska spela fotboll på lördag och se Liverpool möta Bolton på kvällen, men annars har jag inga planer och det borde betyda att jag kan vila ikapp mig efter gårdagsnatten.

Dagens låt: Clann Zu - One bedroom apartment

Weeping Willows igen

I morgon är det äntligen dags, efter fyra års väntan ska jag äntligen se Weeping Willows live igen. Spelningen är i Uppsala, jag har sett dem där en gång tidigare och eftersom det är i samma lokal den här gången vet jag att det kommer att bli en mysig tillställning. Det ska bli väldigt intressant att höra hur bandet låter numera, eftersom det kommer vara en liten ledtråd till hur soundet kommer att vara på nästa skiva. Jag vet inte vilken gång i ordningen det är jag ser bandet, men precis som vanligt ser jag fram emot det oerhört mycket. Det är omöjligt att önska låtar nu när det är så längesen sist, om jag fick bestämma skulle de köra i princip allt, plus några covers. Ska jag ändå plocka ut tre låtar jag vill höra i morgon får det blir While I´m still strong, Try it once again och Broken Promise Land såklart, med Emptiness och So it´s over strax där bakom, och Stairs då såklart. Hur som helst kommer det att bli bra i morgon och jag hoppas på en snabb arbetsdag så att det snart är spelning.

Dagens låt: Weeping Willows - Eternal Flames

Captain America

Härom dagen såg vi sommarens tredje marvelfilm, efter Thor och X-men var det dags för Captain America att ta plats på vita duken. Det här är en seriekaraktär som jag alltid gillat, när jag var yngre var han med i Secret Wars tillsammans med de flesta andra marvelhjältarna och där gjorde han ett starkt intryck på mig. Det lite töntiga namnet var inget jag reflekterade över då, inte heller dräkten. Rollen som Captain America görs i den här filmen av Chris Evans, som gör mycket bättre ifrån sig här än i Fantastiska Fyran. Andra stora roller görs av Tommy Lee Jones, Hugo Weaving och Haylet Atwell. Det var skönt att se att den kvinnliga karaktären inte var en handhållande Megan Fox-roll, utan en stark person, även om den onödiga kyssen som kommer mot slutet hade kunnat tas bort. Hugo Weaving är såklart bra som skurken Red Skull och är dessutom väldigt välgjord när masken åker av. Handlingen är inte speciellt avancerad, men man får en hel del action och skölden kastas vid ett flertal tillfällen. Roligt att man tagit med Tony Starks pappa i handlingen, nästa gång vi ser Captain America kommer den yngre av starkarna ha en stor roll. Jag kan passa på att säga att det är värt att stanna kvar till efter eftertexterna, då får man nämligen se det här och börja nedräkningen till maj nästa år. Om man ska sammanfatta omdömet av Captain America så är det en bra actionfilm, underhållande, välgjord, men ganska enkel. En bra introduktion för vad som komma skall.

Dagens låt: The Vaccines - If you wanna

WOW i bilder

Här kommer en liten bildsummering... ...av årets Way Out West. Till vår första spelning, som var på torsdagskvällen, fick vi spendera 90 minuter i en kö, periodvis i regnväder. Vi var inte direkt ensamma. Sedan en timmes väntan inne i lokalen. Innan vi äntligen fick se underbara Okkervil River. Dagen efter var det dags att beträda festivalområdet. Efter att först ha sett Edward Sharpe & the Magnetic Zeros och Christian Kjellvander var det dags för Avett Brothers, en av festivalens bästa spelningar. Efter ett ganska tråkigt Hives följde magnifika Fleet Foxes. Robyn och Thåström(bilden) var de två högkvalitativa spelningarna som sedan följde. Syket avslutade kvällen med sin spelning i Annedalskyrkan. Tallest Man on Earth inledde dag två. The Jayhawks och Noah & the Whale(bilden) följde sedan. Annika Norlin är alltid ett Säkert! kort. Sen var det dags för Pulp och Jarvis Cocker. Efter femton spelningar var vi en aning trötta i fötterna... ...så bevittnade Ariel Pink´s Haunted Graffiti sittande/liggande.
Festivalen avslutades av Kanye West, en häftig spelning.


Avslutningsvis, en kort video från Prince spelning och hans framförande av fina, fina Purple Rain, som också får gälla som dagens låt.

WOW 2011

Nu sitter vi på tåget på väg hem från den bästa festival som går att besöka. Tre dagar och sjutton konsertupplevelser rikare, det här har verkligen varit en resa att minnas. Jag har tagit massvis med bilder och kommer att lägga upp dem i morgon, men en liten skriftlig resumé kommer nu. Det är svårt att veta var man ska börja när de här dagarna sammanfattas, men jag tänkte försöka mig på en topp fem av de spelningar vi sett, det får bli utan inbördes ordning, eftersom det är svårt att jämföra så vitt skilda upplevelser. Givna på topp fem är det första bandet vi såg, torsdagens enda spelning, Okkervil River. Jag har lyssnat på bandet i många år och de var med råge värda de nittio minuter vi fick köa för att säkra två av de sexhundra platserna inne på Storan. Femtio minuter med magisk musik. The Avett Brothers är ett annat band som bjöd på fantastisk musik. De spelade ganska tidigt och publiken var en festivalens mindre, men det spelade ingen roll. Mumfordliknande pop med banjo, ståbas och en hoppande violinist. Omöjligt att inte fastna för. Prince går inte att utelämna på en lista från den här festivalen, hade inte kroppen varit så trött hade vi nog stannat och sett hela, men det vi såg överträffade alla förväntningar. Purple Rain var mycket mäktig. Pulp var nog avslutningsdagens bästa spelning. Jarvis Cocker i högform och trots att festivalens tre jobbigaste personer stod framför oss var det en minnesvärd stund. Den sista platsen är svår att besätta, det skulle kunna vara Tallest Man om Earth, eller kanske Robyn, eller Thåström, eller Kanye West, eller Noah and The Whale, men det får bli Fleet Foxes, som med sin stämningsfulla musik bjöd på ett imponerande nummer. Way Out West är en suverän festival och bevisade det ordentligt i år.

Dagens låt: The Avett Brothers - It spread

Enrique

Nu är Newcastles spanske vänsterback Jose Enrique väldigt nära att bli en del av vår trupp och i och med det är vår femte värvning i hamn. Fyra av dessa värvningar fanns med bland de tio rykten som jag behandlade tidigt i somras, det femte köpet, Doni, kommer antagligen inte få någon speltid ändå. Jag är nöjd med värvningarna, även om det känns en aning överbefolkat på mitten, speciellt om Aquilani blir kvar. En position som fortfarande känns lite tunn är i det centrala försvaret. Carragher börjar bli till åren, Aggetr skadad för ofta, Skrtel inte tillräckligt bollskicklig för att vara annat än komplement och greken är för dålig för att göra annat än värma bänken. Vi skulle behöva få in en ny mittback att bygga backlinjen kring de kommande åren. En frisk Agger och Carragher tycker jag håller en bra nivå, men om Agger skadas saknar vi en spelare som kan göra uppspel och bidra i speluppbyggnaden. De pratas lite om Birminghams Scott Dann, men han hamnar antagligen i Arsenal. Jag hoppas fortfarande på Gary Cahill från Bolton, men jag misstänker att vår trupp nu kommer att bestå till januari, åtminstone om man ser till spelare in. Försvinner Ngog till en annan klubb behöver vi värva till anfallet, men blir han kvar tror jag anfallsbesättningen blir som i dagsläget. Det ska bli intressant att se vad den här truppen kan uträtta, men allt annat än en topp fyra- placering är underkänt.

Dagens låt Okkervil River - So come back I'm waiting

Way Out West 2011

I morgon bitti tar jag och Malin tåget ner till Göteborg, anledningen till det är såklart Way Out West, som inleds på torsdagkväll. Jag har så smått börjat få ihop en planering över vilka band jag ska se och när. Så här har jag tänkt mig dagarna:

Torsdag:
22.00 Okkervil River - Festivalen inleds för min del med ett av världens bästa band. Jag har länge önskat se det här fenomenala bandet live och nu kommer jag äntligen att få chansen. Jag hoppas verkligen att vi tar oss in på Storan och får uppleva Okkervil River.
23.45 Destroyer - Det andra bandet som spelar på Storan under kvällen är för mig helt okänt, men eftersom vi är där kommer vi säkert att ge det en chans.

Fredag:
13.00 Edward Sharpe & the Magnetic Zeros - Den första spelningen på festivalområdet är en av de spelningar som ska bli mest spännande att se. Ett band jag nyligen upptäckt vars skiva lovar mycket gott.
15.10 The Avett Brothers - Ännu ett nyupptäckt, skickligt band. Påminner bitvis om Mumford & Sons och det är verkligen en positiv egenskap.
17.20 The Hives - Ett svenskt band som jag inte sett tidigare. Inget band jag lyssnat speciellt mycket på, men de ska vara bra live och det ska bli roligt att se dem.
18.30 Fleet Foxes - Festivalens kanske mest spännande spelning, den nya skivan är underbar och jag är övertygad om att det här kommer att bli en kanonspelning.
19.45 Robyn - Det var många år sedan jag såg henne senast och hon har verkligen utvecklats sedan dess, det här kommer säkert att bli en spelning med tryck.
21.00 Thåström - Behöver väl egentligen inte kommenteras, varje gång man får se denna legend är en fröjd.
22.15 Prince - Ännu en legend och även om han inte är någon av mina stora favoriter ska det bli roligt att se honom. Han har fler bra låtar än jag först var medveten om och det kommer säkert att dyka upp ännu mer när vi får höra honom live.
23.00 Empire of the Sun - En halv krock, men jag hoppas hinna se slutet på det här bandet när Prince slutar.
00.30 Syket - I Annedalskyrkan spelar detta svenska band som jag lyssnat på i dagarna och blivit mycket imponerad.
01.30 Jonathan Johansson - Om vi orkar, det är trots allt en lång dag, sitter vi nog kvar och ser denne svenske låtmakare också.

Lördag:
13.15 Twin Shadow - Lugn, stämningsfull musik. Känns inte som en klockren lunchspelning, men det är så bra att det inte får missas.
15.30 The Jayhawks - Amerikansk, modern country. Många bra låtar och att arrangörerna flyttade bandet från Stay Out West till Way Out West, det var klokt.
16.40 Noah & the Whale - Högkvalitativ pop, den senaste skivan har gått varm i min mobil de senaste månaderna. Ska bli mycket intressant.
17.40 Säkert! - Både jag och Malin har sett henne förr, men det är alltid bra, för bra för att missa när tillfälle ges.
19.40 Pulp - Brittiska poplegender som är ett av de mest givna valen i vår spelningsplanering.
21.00 Ariel Pink´s Haunted Grafitti - Jag började lyssna på det här bandet för över ett år sedan och har sedan dess sett fram emot att få se dem live, nu är chansen här.
22.20 Kanye West - En riktig prestigebokning för Way Out West och en av få hiphopartister som jag tycker är intressanta. Det här kommer säkert bli en häftig spelning, även om det inte riktigt är min genre.

Så här ser schemt ut preliminärt, det kan nog komma att dyka upp några sista minuten-bokningar till festivalen, då det är en del perioder som det finns luckor. Hur som helst kommer det att bli mängder av bra musik under de här dagarna.

Dagens låt: The Avett Brothers - I and love and you

Kusinbesök

Igår när vi kom hem från Umeå hade vi främmande. Det var min kusin Dennis, som är hemma över sommaren och vilar från sina studier uppe i Luleå. Vi hade först tänkt åka till Hofors och lyssna på musik, men det blev så att vi stannade i Gävle i stället. Vi begav oss till en pub som ligger bara ett stenkast hemifrån oss. En stor fördel med puben, förutom att den är nära, är att den är billig, att den är billig gör dock att den drar till sig ungdomar och det är nog ingen överdrift att påstå att vi var bland de tre äldsta där inne när det väl hade börjat komma folk och vi hade helt klart ett annat syfte med vårt besök än de flesta andra där inne. Jag och Dennis köpte en varsin Guiness och Malin ett glas vin, men på borden runt oss började det dyka upp både shotsbrickor och öltillbringare. När vi gick dit var vi nästan ensamma, men det fylldes på under kvällen och framåt tolv var det nästintill fullsatt. Vi satt där vid vårt bord och pratade och hade trevligt när det plötsligt dök upp en fjärde person vid bordet. En norrlänning träskor satte sig vid oss, eftersom han tyckte att hans eget sällskap var tråkigt. Han var väldigt pratglad och påminde en hel del om en av mina gamla elever från tiden uppe i Hälsingland. När han suttit hos oss i kanske en halvtimme gick han bort till baren, han kom sedan tillbaka med en bricka med nio shots, vi trodde att han tänkte bjuda oss och började förklara att det inte var något för oss. Det visade sig dock att han skulle ha alla själv och en minut senare var alla nio glasen tomma. Det dröjde kanske en kvart, sedan gick han till baren ännu en gång. Han kom snart tillbaka med femton nya shots. Dessa tänkte han använda till att tävla med Dennis, som hade tre klunkar öl kvar i sitt glas. Han utmanade Dennis i en tävling i snabbdrickning, vi trodde först att han skämtade, med den mängden min kusin hade kvar behövde han kanske tre sekunder för att drick upp och det trodde alltså den här grabben att han kunde slå med sina femton shots. De gjorde sig redo och norrlänningen såg otroligt taggad ut. Några sekunder senare hade Dennis druckit upp sin öl och en förvånad motståndare satt där med tretton shots kvar och att döma av hans ansiktsuttryck hade han trott att han skulle vinna den här duellen. Ganska snart hade han dock druckit upp de sista shotsen och tackade för sig och gick vidare. Jag har en känsla av att han somnade ganska tidigt igår, något han inte var ensam om i lokalen då det vid ett par bord somnade folk ganska tidigt. Det var en trevlig kväll, men när musiken höjdes, tonåringar stod på stolarna och skrålade och shotsbrickor beställdes in på var och varannat bord blev det lite för livat för att kunna sitta och prata.

Dagens låt: Thåström - Karenina

Sundsvall

Vi är just nu på väg hem från Umeå, där vi hälsat på Malins släktingar. Det var första fången jag träffade dem och det var varit trevligt. På vägen till Umeå åkte vi genom Sundsvall och det är en stad som väcker speciella minnen till liv. Det är nämligen få städer som jag förknippar så mycket med pingis som denna stad. Jag har varit i staden massvis av gånger, även om jag mestadels spenderat min tid i sporthallarna. Det första minnet som mötte mig när vi åkte genom Sundsvall på vägen norrut var Kvisslebyhallen, det kan vara den mest obekväma hall jag varit i, och de är många, ryggstöden på läktarna är obefintliga och borden mot väggarna var alltid svåra att spela på pga mörkret. Det är nog den hall vi varit i längst tid under en dag. Jag var kanske elva, tolv år och skulle invänta ett pris i klass fem. I final var en äldre herre i glasögon. Den här herren var bland de mer omständiga personer jag sett vid ett pingisbord, han skulle torka sina glasögon, sträcka sina stela ben, dricka vatten och dra ut på varenda avbrott. Jag trodde aldrig vi skulle komma hem, men till slut var matchen över och jag kunde hämta priset. Otroligt segt för mig och då tror jag mina väntande lagkamrater tyckte det var ännu segare, för att inte prata om hur det måste ha känts för farsan, som klivit upp tidigt på morgonen för att hinna med ladugården innan vi skulle iväg och sedan fick sitta i massvis av timmar på Norrlands sämsta läktare. På vägen hem fick vi äta nattpizza på en liten pizzeria i Gnarp. Det är ett av alla mina minnen från Sundsvall, staden där jag spenderade säkert femton dubbelhelger, bodde på flertalet olika hotell, spelade hundratals matcher, men jag tror aldrig jag varit i centrum. Mina besök i staden har blivit klart färre de senaste åren, men när jag åker genom den blir jag påmind om hur många minnen jag har där.

Dagens låt: Avett Brothers - January wedding

Gröna Lyktan

Jag och Malin var på bio härom dagen, den här gången var det inomhus. Anledningen till vårt besök var DC comics nya film, Green Lantern, eller Gröna Lyktan, som han kallades i serien jag läste som liten. Mina förväntningar var väl inte direkt skyhöga, men jag hoppades på en underhållande actionfilm utan allt för många torra skämt. Huvudrollen spelades av Ryan Reynolds, som man tidigare kunnat se i en biroll i Wolverine och som stark huvudrollsinnehavare i Buried, han har tydligen gjort någon rom-com med Sandra Bullock också, men den har jag hållit mig borta från. I Green Lantern gör han en okej insats, det är ingen lätt roll att göra något av, då man har gjort hjälten till en mycket ointressant karaktär. Handlingen har en hel del brister, speciellt den del som utspelar sig på Jorden. Bitvis är det underhållande, men jag hade gärna sett fler actionscener där Green Lantern utnyttjat annat än moderna, tekniska vapen i sina tankeskapelser. Filmen var i 3D och precis som de flesta filmer jag sett i det formatet kändes det obefogat. Filmens skurk, en galen vetenskapsman, otroligt nyskapande, var en av filmens svagheter, för utan en stark skurk tappar man intresset kring slutkampen. Om man skulle jämföra den här filmen men tidigare superhjältefilmer så hamnar den på ungefär samma nivå som Fantastiska Fyran, alltså skaplig, men inte mer. Jag hoppas Captain America håller en högre nivå när den går upp på bio om någon vecka.

Dagens låt: Thåström - Långtbort