Sundsvall

Vi är just nu på väg hem från Umeå, där vi hälsat på Malins släktingar. Det var första fången jag träffade dem och det var varit trevligt. På vägen till Umeå åkte vi genom Sundsvall och det är en stad som väcker speciella minnen till liv. Det är nämligen få städer som jag förknippar så mycket med pingis som denna stad. Jag har varit i staden massvis av gånger, även om jag mestadels spenderat min tid i sporthallarna. Det första minnet som mötte mig när vi åkte genom Sundsvall på vägen norrut var Kvisslebyhallen, det kan vara den mest obekväma hall jag varit i, och de är många, ryggstöden på läktarna är obefintliga och borden mot väggarna var alltid svåra att spela på pga mörkret. Det är nog den hall vi varit i längst tid under en dag. Jag var kanske elva, tolv år och skulle invänta ett pris i klass fem. I final var en äldre herre i glasögon. Den här herren var bland de mer omständiga personer jag sett vid ett pingisbord, han skulle torka sina glasögon, sträcka sina stela ben, dricka vatten och dra ut på varenda avbrott. Jag trodde aldrig vi skulle komma hem, men till slut var matchen över och jag kunde hämta priset. Otroligt segt för mig och då tror jag mina väntande lagkamrater tyckte det var ännu segare, för att inte prata om hur det måste ha känts för farsan, som klivit upp tidigt på morgonen för att hinna med ladugården innan vi skulle iväg och sedan fick sitta i massvis av timmar på Norrlands sämsta läktare. På vägen hem fick vi äta nattpizza på en liten pizzeria i Gnarp. Det är ett av alla mina minnen från Sundsvall, staden där jag spenderade säkert femton dubbelhelger, bodde på flertalet olika hotell, spelade hundratals matcher, men jag tror aldrig jag varit i centrum. Mina besök i staden har blivit klart färre de senaste åren, men när jag åker genom den blir jag påmind om hur många minnen jag har där.

Dagens låt: Avett Brothers - January wedding