WOW 2011

Nu sitter vi på tåget på väg hem från den bästa festival som går att besöka. Tre dagar och sjutton konsertupplevelser rikare, det här har verkligen varit en resa att minnas. Jag har tagit massvis med bilder och kommer att lägga upp dem i morgon, men en liten skriftlig resumé kommer nu. Det är svårt att veta var man ska börja när de här dagarna sammanfattas, men jag tänkte försöka mig på en topp fem av de spelningar vi sett, det får bli utan inbördes ordning, eftersom det är svårt att jämföra så vitt skilda upplevelser. Givna på topp fem är det första bandet vi såg, torsdagens enda spelning, Okkervil River. Jag har lyssnat på bandet i många år och de var med råge värda de nittio minuter vi fick köa för att säkra två av de sexhundra platserna inne på Storan. Femtio minuter med magisk musik. The Avett Brothers är ett annat band som bjöd på fantastisk musik. De spelade ganska tidigt och publiken var en festivalens mindre, men det spelade ingen roll. Mumfordliknande pop med banjo, ståbas och en hoppande violinist. Omöjligt att inte fastna för. Prince går inte att utelämna på en lista från den här festivalen, hade inte kroppen varit så trött hade vi nog stannat och sett hela, men det vi såg överträffade alla förväntningar. Purple Rain var mycket mäktig. Pulp var nog avslutningsdagens bästa spelning. Jarvis Cocker i högform och trots att festivalens tre jobbigaste personer stod framför oss var det en minnesvärd stund. Den sista platsen är svår att besätta, det skulle kunna vara Tallest Man om Earth, eller kanske Robyn, eller Thåström, eller Kanye West, eller Noah and The Whale, men det får bli Fleet Foxes, som med sin stämningsfulla musik bjöd på ett imponerande nummer. Way Out West är en suverän festival och bevisade det ordentligt i år.

Dagens låt: The Avett Brothers - It spread