Way Out West, WOW!

Det var festival i Göteborg i helgen...

...och jag och Malin hade för första gången tagit oss till denna högkvalitativa festival.

Den första kvällen i Göteborg var området stängt, men många bra band höll till på andra ställen i stan. I Annedalskyrkan spelade Tallest Man on Earth, som vi gärna ville se. Det var två band innan honom, det första var Steget. Kyrkan som inramning till deras fina visor bidrog starkt till att jag blev positivt överraskad av den här spelningen.

Sedan var det dags för The Villagers och om Steget var bättre än väntat så var de här britterna mycket bättre än väntat. En otroligt bra spelning...

...som ni kan se här.

Jag har sett Tallest Man on Earth en gång tidigare, den gången var det bra, den här spelningen överträffade den andra med hästlängder. Ljudet var otroligt och långe mannen, som egentligen är mycket kort, såg ut att verkligen njuta av att stå inför den stora publiken.

Så här lät det.

Jens Lekman inledde festivalen inne på området och att hans spelning var bra var verkligen ingen överraskning. Gamla godingar, som Jag tyckte hon sa lönnlöv och Black Cab, blandades med nya låtar och jag ser minst sagt fram emot hans kommande skiva. De nya låtarna lät mycket lovande.

Efter Jens Lekman var det dags för Paul Weller, en spelning jag verkligen längtat efter. The Jam-legendarens spelning var bitvis briljant och bitvis lite småseg, men de briljanta bitarna var klart fler än de småsega. You do something to me och Start två riktiga höjdare.

Sen finstämda Beach House, en mysig spelning som vi båda var mycket nöjda med.

Få band brukar vara så stabila live som Soundtrack of Our Lives, men spelningen på Way out West var, i deras mått mätt misslyckad. Symfoniorkestern kom aldrig till sin rätt, låtvalen var konstiga, gästerna uteblev och Soundtrack visade inte alls samma engagemang och glädje som de brukar. Mycket synd, då förutsättningarna var goda för en bra spelning.

Festivalens bästa spelning stod The National för. Musiken var underbar och sångarens agerande på scenen var både annorlunda och underhållande. De körde Mistaken for strangers redan som andra låt, Bloodbuzz Ohio som fjärde och sedan fortsatte de bara mata på med kanonlåtar. Suveränt.

Iggy & the Stooges gjorde ett bra jobb, samma energi och entusiasm som när jag senast såg honom. Han var ett av festivalens största namn och han fick onekligen igång publiken.

När Iggy spelat färdigt delade jag och Malin på oss för en stund, hon såg MIA och jag gick till Linnéscenen och såg en kanonspelning med the XX.

Ett snabbstopp i kyrkan för att se Basia Bulat blev det sen, men min trötthet gjorde att Taken by Trees fick genomföra sin spelning utan mig i publiken.

Upp igen, för att packa väskan inför den sista dagen av festivalen.

Dag 3 innehöll, precis som dag 2, lunch från Feskekörka. Det är otroligt gott med färska räkor och kräftstjärtar.
The Drums inledde spelandet på området, en bra spelning som var perfekt att börja dagen med.
Girls följde därefter, en spelning jag fick se utan Malin då hon valde Mumford & Sons i stället. Hur som helst gjorde Girls en kanoninsats och var precis så bra som jag hade hoppats på. Jag blev lite paff när sångaren kom in på scenen kortklippt, senast jag såg klipp av dem hade han långt, fluffigt hår, men så var inte längre fallet. Jäkligt bra sjöng han i alla fall i kort hår också och Hellhole Ratrace var magisk.
Radio Dept var ganska tråkiga, bitvis bra, men inte tillräckligt bra för att kompensera för den bristande scenutstrålningen.
Kroppen började nu bli rätt sliten efter alla spelningar, så vi tog en vilostund framför stora scenen i väntan på en riktig höjdare.
Pavement stod nämligen för en av festivalens allra bästa spelningar. Pop i världsklass och underhållning från aktörerna på scenen. Jag visste att de skulle vara bra, men så här bra trodde jag inte.
Håkan Hellströms spelning var väldigt uppskattad av publiken, det kändes som om hela festivalen sjöng med i låtarna. Det var onekligen en häftig stämning under spelningen.
Därefter följde Broken Bells, ett band jag lyssnat ganska flitigt till den senaste tiden och de levde verkligen upp till förväntningarna.

Chemical Brothers var det sista vi såg. Otroligt tråkig musik, men showen gjorde att vi stannade en liten stund i alla fall. En halvtimme in i spelningen lämnade vi området och återvände till sängarna i vårt vandrarhem, trötta, men väldigt nöjda med den festival vi besökt. Way Out West är Sveriges bästa festival.