Bandypremiär

Igår var det äntligen dags för bandypremiär på Sävstaås, Bollnäs mötte Motala i elitseriens andra omgång. Jag och pappa var givetvis på plats för att se hur årets upplaga av Giffarna skulle se ut. Efter tre riktigt starka säsonger har Bollnäs tappat sin storstjärna Per Hellmyrs och det kommer givetvis att märkas, det vore mycket konstigt annars med tanke på att han är världens bäste spelare. Spelarna som kommit in i laget är inga stjärnnamn, utan mer spelare som breddar truppen. Känslan är att Bollnäs är på ungefär samma nivå som innan man värvade Hellmyrs, alltså i ett läge att man kommer att få kämpa för en plats i slutspelet. Gårdagens match vann man enkelt, Motala var otroligt bleka och det skulle förvåna mig oerhört om dom inte tar jumboplatsen i årets serie. Några glädjeämnen i Giffarna gock dock att hitta, speciellt i den första halvleken, då man avgjorde. Markus Ståhl tog för sig mycket och var matchens store spelare, försvaret såg som väntat också bra ut. Framåt var det tyvärr lika tunt som man fruktat på förhand och om det ska bli något slutspel i år krävs det bättre insatser offensivt än mot Motala igår. Samtidigt, det är poängen som räknas och nu har Bollnäs tagit sin första seger. Det kommer säkert även vara en fördel för laget att kunna spela utan press, inga, förutom vi kräsna fans såklart, förväntar sig några stordåd från årets lag och med ett stabilt försvar finns det alltid en chans att skrälla. Hur det än går är det i alla fall härligt att bandyn är igång, det är två sköna timmar man spenderar där på läktaren under en match. Att få glädjeskrika efter ett mål, ilsket skrika på domaren, engagerad applådera för att stötta laget eller att stå besviket med armarna i kors, känslorna finns alltid med på Sävstaås och hur det än går för Bollnäs kommer jag se till att åka mina 20 mil tur och retur så ofta jag kan under säsongen.

Dagens låt: Damien Jurado - Museum of flight