Lidingölöpt

Nu är det avklarat, jag har sprungit Lidingöloppet och jag måste säga att jag är riktigt nöjd med min insats. Jag höll mig under tre timmar med god marginal och även om jag kroknade lite under den sista milen orkade jag faktiskt springa, eller åtminstone lunka, uppför de allra värsta backarna. Jag tror aldrig jag haft så pass slitna ben som jag hade när jag kom i mål, vaderna smärtade och i baksidan av mina lår var det ungefär samma känsla som infann sig. Bortsett från smärtan när jag kom i mål var det faktiskt en väldigt rolig upplevelse, under den första milen var det mycket att titta på och även under den andra var det perioder med häftiga hus och fin natur. Den sista milen hade dock inga mysiga inslag, det var uppför eller nerför och varje kilometerpassering kändes som en skänk från ovan. På tal om ovan, vid slutet av den allra värsta backen, den beryktade Aborrbacken, hade man av någon anledning placerat en gospelkör och det kändes onekligen som om man var i himlen när man var färdig med den. Jag kommer hur som helst utan tvekan att anmäla mig till Lidingöloppet igen, antagligen redan till nästa år, trots att det både gjort ont och var jobbigt var det väldigt roligt och den där kicken man får när det är tävling är något jag saknat.

Dagens låt: The Vaccines - No hope