Vila i frid käre vän!

Det är en sorgens dag idag, en av mina allra käraste vänner har somnat in och det känns så overkligt. Det är Plummer, min familjs hund som kommit att bli något av en lillebror till mig, som lämnat oss och det gör ont. För nio och ett halvt år sedan kom han in i vår familj och det gjorde han med besked, det var en mycket speciell sommar. Pappa hade fått diskbråck, så under Plummers första tid hade jag otroligt mycket kontakt med honom, eftersom jag var hemma på sommarlov. Han var ingen lugn och lydig valp direkt, raka motsatsen, och jag kommer aldrig att glömma den stunden då jag fick springa ut efter honom i ösregn när han smet iväg för att nalla på hönsmaten vid ena utgången. Det tog inte lång tid innan Plummer blev en naturlig del av familjen, en konstant glädjekälla som alltid hälsade en välkommen hem. Den senaste tiden har han varit krasslig och jag hade på känn när jag åkte hem efter bandymatchen i fredags att det kanske skulle vara den sista gången jag träffade honom, därför kändes det mycket speciellt att en sista gång lägga huvudet mot hans och känna hans andetag. Just hans andetag är något som jag aldrig kommer att glömma, under den period då jag veckopendlade och bodde hemma under veckorna var det ofta dem som kunde få mig att varva ner på kvällarna. Att ligga på köksgolvet, med honom tätt intill var en sådan trygghet och all eventuell stress kunde bara blåsa bort. När man låg där med honom spelade det ingen roll om man hade haft en dålig lektion eller något strul på jobbet, han andades lugnt, puffade lite på en med nosen och plötsligt var det skit samma hur arbetsdagen varit. Få saker kunde få mig på så gott humör som en lekstund med honom på köksgolvet och det är en av alla de enormt många saker jag kommer att sakna. Det är inte bara hemma hos mina föräldrar som jag och Plummer haft minnesvärda stunder, han har även bott hos mig här i Gävle vid några tillfällen. Det var sällan helt okomplicerat då han var ganska kräsen när det gällde platser att kissa på, jag har vandrat runt med honom i timmar för att hitta en lämplig plats. Hur drygt jag än kunde tycka det var kompenserades det med råge av den närhet man kände av att honom runt sig, när han hoppade upp i soffan och tryckte sig fram för att få en bra plats. Det är fruktansvärt svårt att sätta ord på vad Plummer har betytt för mig och jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna förklara det fullt ut, men jag tror också att han kände hur mycket han betydde och det känns som det allra viktigaste. Jag kommer aldrig att glömma honom och jag kommer alltid att vara tacksam för de åren han var en del av vår familj.
Vila i frid Plummer och tack för allt!