Bragden

Jag har precis sett klart Bragden, en dokumentär i SVT om det svenska pingislandslag som slog Kina med 5-0 i lagfinalen 1989. Det var en underbar timme, där man varvade gamla bilder från när J-O Waldner, Jörgen Persson, Mikael Appelgren och Erik Lindh tog sin i världstoppen med nyare intervjuer och diskussioner med de som var inblandade. Pingis är givetvis en sport som ligger mig oerhört varmt om hjärtat, jag började spela i ungefär samma veva som landslaget tog den här klassiska titeln och under hela min tid som spelare var de här namnen, främst J-O, idoler och förebilder för alla utövare. Vi kunde på en vanlig tävling i Hälsingland ibland vara uppåt tjugo stycken deltagare bland nioåringarna, det var lika många bland tioåringarna och hela vägen upp till de äldre juniorerna. Det var ett enormt uppsving för pingisen, mil från hur det ser ut idag. Bara i lilla Hälsingland hade vi spelare från Kilafors, Kometen, Söderhamn, Hudiksvall, Gnarp, Marma, Iggesund, Ljusdal, Alfta och Ljusne i min ålder eller strax över. Så hade det säkerligen inte varit om det inte hade varit för den här insatsen av de här spelarna. Förutom alla bekanta ansikten i dokumentären var det lite roligt att se en ung J-O Waldner stå och köra kinaträning på samma plats i Falkenbergs träningslokal som jag själv stod och tränade 97-98 någon gång. Många av bilderna i dokumentären var sådant som jag aldrig sett, t.ex J-O:s spel fram till singelfinalplatsen 1987, och det var otroligt roligt att se. Jag skulle ge mycket för att få se hela matcherna från de här mästerskapen. När det pratas om vem som är Sveriges största idrottare genom tiderna brukar det alltid vara Stenmark eller Borg som nämns, men i min värld finns det ingen som J-O och jag tror att de som såg den här dokumentären förstår varför. Nu var de visserligen flera spelare med om den här bragden och även Jörgen Persson förtjänar omnämnande när de största genom tiderna ska utnämnas. Kina har alltid varit störst inom pingisen, men när J-O och Jörgen spelade ändrades det. Under nästan tjugo års tid slog de generationer av kineser, innan de nu med ålderns rätt inte riktigt hinner med längre. Deras inverkan på pingisen Sverige har dessutom betytt mycket för mig. Jag har lärt mig mycket genom pingisen, främst om mig själv, men även om andra och pingisen har givit mig många vänner och bekanta runt om i Sverige. Jag var med och spelade pingis när det var som allra störst i landet, när många spelade och alla som spelade hade J-O, Jörgen, Äpplet, Erik Lindh och senare även Peter Karlsson som inspiration. Jag hoppas verkligen att pingisen i Sverige kommer tillbaka, man behöver kanske inte bli lika bra som under nittiotalet, men det är en fin sport som kan utövas på alla nivåer i alla åldrar. Själv har jag inte spelat aktivt på sex, sju år, men det är nog inte omöjligt att jag plockar fram racketen någon gång i framtiden och spelar i någon veteranserie eller liknande, för efter att först ha sett OS och nu den här magnifika sändningen förstår jag att det kommer bli svårt att släppa sporten helt.

Dagens låt: Bill Withers - Ain´t no sunshine