Maraton

För ganska precis en vecka sedan stod jag för en av mina större bedrifter genom åren, då jag genomförde de 42 kilometerna som Stockholm Marathon innehåller. När jag bokade in loppet tillsammans med tre av mina kollegor för ett knappt år sedan visste jag inte om jag skulle kunna springa så långt, speciellt inte på asfalt, men det fanns ingen anledning att inte prova i alla fall. Jag har hållit igång rätt bra med löpningen under året, men längre än två mil hade det inte blivit något pass. Jag var inte direkt ensam i startområdet när klockan slog 12.10 och starten gick för de två sista startgrupperna, där jag stod, runt vägarna var det massvis med folk som tittade och det var bara att sätta av på den långa färd som loppet innebar. Den första milen var mycket trevlig, vädret var fint, publiken peppande och kroppen pigg. Den andra milen var även den en angenäm upplevelse, man tog sig genom staden och hade en hel del att titta på, samtidigt som benen var oförskämt pigga. Den tredje milen inleddes ungefär i samband med att vi lämnade Djurgården, då slog också tröttheten in. Om benen varit pigga tidigare var de nu slut, baksidan av mina lår värkte något fruktansvärt, vaderna och fötterna började även de göra sin närvaro påmind. Sedan följde tolv kilometer av ren plåga, varje steg var jobbigt. Den fina omgivningen var som bortblåst, det enda jag såg var asfalten där jag skulle sätta min fot nästa gång. Tre timmar och fyrtiofem minuter efter det att starten gått passerade jag mållinjen och det var en helt underbar känsla. Med spikraka ben tog jag mig bort till området för återhämtning, där lade jag mig på rygg innanför dörren till tennishallen, benen skakade, kroppen värkte, men på något sjukt sätt kändes det helt fantastiskt. Smärtan var inte större än glädjen över att ha genomfört något som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle klara av, för ett år sedan hade jag aldrig sprungit längre än en mil och aldrig sprungit mer än några meter på asfalt. Nu fixade jag 42 km på asfalt och även om kroppen fortfarande inte återhämtat sig helt, fötterna är lite slitna och baksidan av mina lår är inte helt i form än, har det varit värt det. Jag hoppas att det här inte var mitt sista maraton, det är ingen omöjlighet att jag står där på startlinjen igen redan nästa år.

Dagens låt: Tysta Mari - Aldrig falla igen