Tack för allt Carragher!

Vanligtvis har jag gåshud när You´ll never walk alone spelas på Anfield, jag hade det visserligen även i söndags, men för första gången kändes sången under vår hymn lite som en väntan. Väntan var givetvis på Carraghers intåg, för i slutskedet av fansens sång klev han in på planen, med sina två barn vid sin sida. De andra spelarna stod på en rad och hyllade vår legend, som i ligans sista omgång tog avsked av toppfotbollen. Jag sjunger inte, aldrig. Jag sjunger inte på födelsedagar, bröllop, skolavslutningar, i kyrkan eller på landskamper, men när The Kop sjöng Team of Carraghers var jag med från första ton och jag tog i på ett sätt som gjort min gamla mellanstadiefröken häpen. Det var aldrig någon tvekan, jag kände att jag var skyldig Carragher det efter allt han gjort för den klubb som jag håller närmast hjärtat. 737 matcher i klubben och en äkta scouser, för mig symboliserar Carragher allt som är vackert med fotbollen. Jag har tidigare förklarat varför han alltid varit min stora favorit, så jag tänker inte gå in på det igen, men när jag var på plats för att avtacka honom i söndags kändes det i hela kroppen hur stor han är. Att få ta del av det tifo som förberetts till hans ära var stort, hur mäktigt det var kunde jag inte uppfatta när jag stod mitt i det, men att döma av de bilder jag sett i efterhand var det värdigt Carras avskedsmatch. Spelet och resultatet kändes på något sätt sekundärt i den här matchen, även om det givetvis var viktigt att låta Carragher avsluta sin karriär med en vinst. Precis som vanligt den här säsongen gjorde han själv en felfri insats, han styrde backlinjen på ett sätt som vi kommer att sakna nästa säsong. Trots ett farligt skott och en del försök i samband med hörnor fick inte Carra avsluta sin karriär som målskytt, men det har heller aldrig varit något som varit viktigt för honom. Den bilden man alltid fått av honom är laget före jaget, han kastar in sin kropp i alla situationer för att förhindra baklängesmål och så länge vi vinner spelar det ingen roll vem som gör målen. Då fem minuter återstod kom nummer 23 upp på bytesskylten och Carra joggade bort mot bänken, de applåder som öste ner från Anfield mot honom var massiva och jag tror inte han behövde känna någon tvekan om att fansen kommer att sakna honom. När han klivit av planen kände jag en enorm tomhet, det var då det gick upp för mig att jag aldrig mer skulle få se honom spela fotboll. Min stora favorit hade gjort sin sista match, någonsin. Jag hade hela tiden varit så uppspelt över att vara på plats under hans sista match att jag inte riktigt tagit in att det innebar att det aldrig mer skulle finnas en chans att se honom spela fotboll igen. Tillsammans med den tomhet jag kände var jag såklart också glad, glad åt att ha fått chansen att avtacka Carragher. Det är få förunnat att få den möjlighet jag fick och jag är övertygad om att mina två medresenärer kände likadant. När matchen var slut satt vi kvar på läktaren tills en vakt kom och sade åt oss att det var dags att gå ut. Det kommer att komma nya spelare in i Liverpool, det kommer säkert att komma in spelare som har större fotbollsegenskaper än Carra haft de senaste åren, men jag är övertygad om att det aldrig mer kommer att komma en spelare som honom. 737 matcher i samma klubb, den klubb som han dessutom fostrats i sedan unga år. Han fick aldrig vara med och vinna någon ligatitel, men det var också det enda han inte vann. Något han i allra högsta grad vann var fansens uppskattning och beundran, det rådde det ingen tvekan om i söndags, från det att sången inledde matchen, tills dess att Carra vandrade ner i spelargången, hyllades han och det har han gjort sig förtjänt av Jamie Carragher och att jag fick vara där för att visa min uppskattning är något jag alltid kommer vara glad för.