Jills veranda

Igår såg jag första gången ett avsnitt av SVT:s nya program Jills veranda. Den stora anledningen till att jag gick in på SVTplay och såg programmet var såklart att Kristian Gidlund var med, det är snart ett halvår sedan han gick bort, så givetvis ville jag här ta chansen att få se och höra denna fantastiska människa igen. Han var så otroligt klok och hans sätt att uttrycka sig var på en nivå man sällan möter. Att Gidlund skulle vara bra visste jag på förhand, det som överraskade mig i det här programmet var Jill Johnson. Min bild av henne kom mest från hennes insatser i Melodifestivalen och det är inte direkt något där som gjort att jag trott på henne som en bra tv-personlighet. I det här avsnittet gjorde hon det väldigt bra, det var en bra blandning mellan det tragiska och hemska i Gidlunds berättelse och det äventyr som de fick uppleva tillsammans i Nashville under de här dagarna. Jag tror att även de som inte kände till Gidlund sedan tidigare fick en ganska bra bild av honom som person, utan att för den delen inte komma in på de musikaliska bitarna, som man märkte betydde väldigt mycket. Countrygenren är en del av musikvärlden där jag känner mig lite outbildad, visst har jag lyssnat en hel del till både Johnny Cash och Kris Kristofferson, men jag är övertygad om att det finns väldigt mycket kvar att upptäcka och efter gårdagens avsnitt är jag än mer säker på detta. Att de pratade mycket om texterna inom countryn gillade jag, då det är just den biten som jag fastnat för, kanske främst hos Kristofferson. Hur som helst, avsnittet av Jills veranda som fortfarande finns på SVTplay bör ses av alla. Man kan inte se och höra Gidlund utan att bli berörd och verkligen tänka efter, Jill Johnsons program var dessutom otroligt snyggt filmat, fint musiksatt och samtidigt som den befäste min syn av Gidlund förändrade den min syn på den gamle melodifestivalvinnaren Jill Johnson.

Dagens låt: Kris Kristofferson - Loving her was easier

The time has come

Nu är den här, The time has come, Weeping Willows nya skiva. Sedan jag klev upp i morse har jag haft den igång och njutit av det bandet satt ihop. Elva låtar som alla känns som ett steg mot Endless Night-tiden, vilket såklart gläder mig. En låt som verkligen känns som hämtad från uppföljaren till Broken Promise Land är tredje spåret, Too late for us. Den känns besläktad med I close my eyes och textmässigt skulle den kunna vara en uppföljare till BPL:s öppningsspår So it´s over. I den låten blir man verkligen påmind om hur bra Weeping Willows är och hur skönt det är att de är tillbaka igen. Duetten med Anna Ternheim är stämningsfull och har en countrytouch som faller mig i smaken. Skivans titellåt har ett intro som även det påminner om äldre alster, den känns verkligen tillbaka till rötterna. Weeping Willows har på den här skivan tagit fasta på det som jag gillar allra mest hos dem, Magnus starka röst, texter som berör och stora melodier som lyfter låtarna. Jag har lyssnat för lite för att få en riktig favorit på skivan, men jag har lyssnat tillräckligt för att inse att den sju år långa väntan som varit sedan Fear & Love gjort bandet gott och att The Time has come är det bästa man gjort sedan Endless night. Skivan känns mer gedigen än Into the light, den har inga utfyllnadslåtar som Presence och man tar ut svängarna mer än i Fear & Love. Allt annat än att varenda spelning de gör på sin turné i vår blir utsåld vore överraskande, Weeping Willows är tillbaka och det på allvar.

Dagens låt: Weeping Willows - We´re in different places now

Mina oscars

Jag och Malin såg American Hustle igår och det slog mig efter filmen att jag nog aldrig sett så många av de oscarsnominerade filmerna innan själva galan gått av stapeln. Eftersom det inte är så långt kvar till prisutdelningarna tänkte jag att jag skulle lämna mina val här:

Årets film:
Tio filmer är nominerade, de fem jag sett är 12 years a slave, Her, American Hustle, Gravity och The Wolf of Wall Street. Personligen håller jag den förstnämnda högst av de här filmerna. 12 years a slave var verkligen en film som berörde på ett sätt som ingen av de andra gjorde. Her var en bra film, med en intressant handling, men inte så pass bra att jag skulle ge den en oscar. American Hustle var även den bra, men den innehöll inget nytt, utan levde mycket på otroligt starka skådespelare. Gravity gillade jag, men en lite för enket story. The Wolf of Wall Street imponerade inte, klart överskattad film.
Min vinnare: 12 years a slave

Årets kvinnliga huvudroll:
Här kan jag bara bedöma två av de fem nominerade, Amy Adams och Sandra Bullock. Adams insats i American Hustle var bra, men jag skulle nog påstå att Bullocks roll var svårare att ro hem. Adams är en del av en briljant skådespelarsamling, medan Bullock får agera ensam under i stort sett hela Gravity. Samtidigt har Adams varit nominerad flera gånger tidigare, utan att få ett pris, medan Bullock fick pris vid sin första och enda nominering hittills.
Min vinnare: Sandra Bullock, Gravity

Årets manliga huvudroll:
Här har jag sett tre av fem, Leonardo DiCaprio i Wolf of Wall Street, Christian Bale i American Hustle och Chiwetel Eijofor i 12 years a slave. DiCaprio går bort direkt, han har gjort väldigt många filmer som är bättre än den här och han har i allra högsta grad gjort rollprestationer som varit bättre. Bale är en av mina favoriter i dagens skådespelarvärld och om man skulle belöna hans insats i American Hustle skulle jag inte ha något att invända mot det, men Eijofor borde verkligen få det här priset. Hans insats som kidnappad och förslavad i 12 years a slave var imponerande och jag har svårt att se att man skulle ge priset till någon annan.
Min vinnare: Chiwetel Eijofor, 12 years a slave

Årets kvinnliga biroll:
Här kan jag bara bedöm insatser från två av de fem nominerade, Lupita Nyongo i 12 years a slave och Jennifer Lawrence i American Hustle. Även om den förstanämnda gjorde en väldigt bra insats kan jag inte annat än hålla Lawrence som favorit. I en stark skådespelaruppsättning dominerade hon i filmen vi såg igår, vilket hon gör i alla filmer man ser med henne. Det är ingen tillfällighet att det här är hennes tredje nominering på fyra år, allt annat än att hennes namn kommer finnas med bland de prisade under många år framöver skulle överraska mig väldigt.
Min vinnare. Jennifer Lawrence, American Hustle

Årets manliga biroll:
Tre av fem är insatser jag sett, nämligen Jonah Hill i Wolf of Wall Street, Bradley Cooper i American Hustle och Michael Fassbender i 12 years a slave. Hills insats var, precis som filmen, inte något som imponerade speciellt mycket på mig, även om jag kan förstå den här nomineringen något mer än när han fick en för Moneyball. Bradley Cooper övertygar i American Hustle, som något instabil och karriärgalen rättviseskipare. Hans insatser i Silver Linings Playbook och The place beyond the pines har överraskat mig och nog skulle jag kunna acceptera att han prisas, men jag har nog min störste favorit i den tredje av de nominerade. Michael Fassbender skulle belönats redan för sin insats i Shame förra året, men om inte han får pris för sin roll som tyrannisk slavägare i 12 years a slave är det något som är fel. Han är ruggigt obehaglig i filmen, samtidigt som hans skörhet slår igenom några gånger.
Min vinnare: Michael Fassbender, 12 years a slave

I övrigt kan de ge specialeffektspriset till Gravity, musikpris till Her och jag skulle kunna tänka mig att lämna över regissörspriset till David O Russel för American Hustle.

Så, om någon av de filmer jag sett ska belönas har ni alltså facit ovan.

Dagens låt: Makthaverskan - Asleep

Vad blir ytterbackslösningen?

Rodgers antydde härom dagen att han ville förlänga kontraktet med Glen Johnson, i mina ögon ett något överraskande uttalande, men mina funderingar kring ytterbacksfrågan har på sistone kretsat kring de som finns bakom honom. En snabb titt på vår trupp visar att vi har en hel del unga ytterbackar, Flanagan, Kelly, Wisdom, Robinson och det börjar snart även bli dags att räkna in McLaughlin. Frågan vi måste ställa oss inom kort är helt enkelt vilka vi ska satsa på?
Till att börja med ser jag ett litet problem i inslussningen av unga spelare i backlinjen, det är nämligen extremt sällan unga mittbackar får spelas in i rätt position, vilket leder till att flera talanger går från starka mittbackar, till att vara begränsade ytterbackar. Ser man utanför vår trupp är Citys Micah Richards ett typexempel på detta, med rätt förtroende hade han kunnat bli en världsklassig mittback, men blev i stället en fysiskt stark, men inte speciellt spelskicklig högerback. Vi har två tydliga exempel på detta i både Wisdom och Kelly, som i grunden är mittbackar, men slussats in som ytterbackar och numer verkar ha långt till sin naturliga position. I dagens fotboll krävs det mycket av ytterbackarna, för att tillhöra den absoluta toppen ska man både vara ett hot framåt och kunna stänga till bakåt. Är man skolad mittback tror jag att den offensiva biten blir otroligt svår att jobba upp till den högsta nivån. Vi hade samma situation när det gällde Jamie Carragher, som ytterback var han tämligen begränsad, lyckligtvis fick han chansen av Benitez att spela mittback och vi fick in mer naturliga kantspelare i backlinjen. Det är givetvis så att det är mindre vågat att spela in unga britter på ytterbacksplatserna, ett misstag där blir inte lika kännbart som det kan bli när man spelar på en av de centrala försvarspositionerna, men jag tror att det är många unga försvarare som hämmas av det. Poängförluster i ligan är så otroligt dyra i jämna och penningstarka Premier League, jag tror att det kommer bidra till att de framtida engelska mittbackarna kommer att komma fram i lag på den nedre halvan, för att sedan värvas som färdiga spelare när de är säkra kort som håller måttet (likt Gary Cahill).
När det kommer till Martin Kelly tror jag han kommer att få lämna laget i sommar, skadeproblemen har sabbat hans utveckling och idag ligger Flanagan långt före honom och jag tror även att Rodgers rankar Wisdom högre. De gånger jag sett Wisdom i Derby har han gjort bra ifrån sig, han är en fysisk ytterback som är svår att passera, men precis som med Flanagan brister det i hans offensiv. McLaughlin är det för tidigt att dra stora slutsatser kring, men min bild av honom är att han är den mest moderna ytterbacken av våra ungdomar och jag har hört många prata om honom i mycket positiva ordalag. Flanagan har troligtvis spelat till sig en säker trupplats den här säsongen, även om han antagligen aldrig kommer att vara vårt förstaval. Så hur blir det bakom Johnson, om nu denne blir kvar? Flanagan, Wisdom, Kelly eller får kanske McLaughlin en chans? Eller är det kanske så att Rodgers vill ha in starkare konkurrens, det har ju ryktats om att vi, antagligen utan framgång, försöker plocka in Sagna? Min gissning är att Flanagan blir backup även nästa säsong, att Wisdom och Robinson fortsätter att lånas ut, för att sedan säljas vidare. Möjligtvis att Wisdom blir kvar nästa säsong, men i samma roll som Kelly haft i år, alltså som utfyllnad på bänken. Till vänster blir antagligen Jose Enrique kvar, men där måste vi in med konkurrens, gärna snäppet bättre än vår spanjor, att Cissokhos lån inte blir till en permanent övergång räknar jag med. Flanagan kan gå in och täcka vid behov, men vi behöver starkare alternativ. Hur som helst, ytterbackspositionerna är, enligt mig, i dagsläget den stora frågan inför nästa säsong. Det ska bli väldigt spännande att se hur Brendan Rodgers resonerar.

Snart skivsläpp

Recensionerna börjar ramla in nu, till veckan släpps äntligen Weeping Willows nya album och som jag har väntat på det. För några månader sedan kom den första singeln och sedan dess har jag i princip räknat dagarna till släppet av fullängdaren. Att döma av det tidningarna skriver är det en av bandets bästa skivor som kommer ut i affärerna till veckan, alla omdömen jag läst visar fyra av fem i betyg, det betyder antagligen att den kommer vara en given femma för mig. Det har onekligen gått en tid sedan jag upptäckte bandet, genom det beryktade Pistvakt-introt, om jag räknat rätt är det sexton år sedan jag såg dem live för första gången. Om jag skulle lista mina fem mest minnesvärda spelningar skulle den ha en given topplats. Av någon anledning hade Weeping Willows valt att lägga en spelning på Hotell Edsbyn, en plats jag inte besökt varken före eller efter den här kvällen. Jag minns att det var en vardagskväll, det var min syster och en kompis till henne som åkte med mig till Edsbyn, min syster var för övrigt jättesjuk den här kvällen, men eftersom jag var en bit från att kunna ha körkort ställde hon upp ändå. Lokalen var inte speciellt stor och när vi kom var alla sittplatser upptagna, därför satte vi oss på golvet framför scenen, vilket så här i efterhand utan tvekan är de bästa konsertplatser jag haft i hela mitt liv. Innan spelningen körde igång hamnade jag i en ganska ingående fotbollsdiskussion med min golvgranne, på den här tiden var jag ett stort fan av Alessandro Del Piero och det var kring denne som vi samtalade. När bandet klev in på scenen var det egentligen en något för sen timme för att det skulle vara lämpligt att kliva upp till skolan dagen efter, men det var verkligen inget som jag tänkte på då. Innan spelningen var Weeping Willows ett band jag just fattat tycke för, men sedan jag klev ut från Hotell Edsbyn den där kvällen har de varit centrum i mitt musikintresse. Bara några dagar senare köpte jag min första skiva med Walker Brothers och det dröjde inte länge innan jag började fylla min skivsamling med The Smiths och Morrissey. Weeping Willows influenser blev min vardagsmusik, Magnus Carlson växte från en intressant röst till att vara min husgud. Jag har sett väldigt många bra spelningar i mitt liv, men ingen har haft samma påverkan på mig som den här Weeping Willows-spelningen i Edsbyn. Då var jag 16-17 år, Broken Promise Land gick varm i min CD-spelare uppe i pojkrummet. Idag är jag 32 år och börjar känna mig väldigt spänd inför kommande veckas CD-släpp, en återgång till det sound som haft så stor betydelse för mig är vad som utlovas från Weeping Willows första skiva på sju år, Fear & Love släpptes som bekant på min 25-årsdags. Det har fallit ifrån några medlemmar i bandet sedan starten, numer är man en kvartett bestående av Niko Röhlke, Anders Hernestam, Ola Nyström och, såklart, Magnus Carlson. Singeln från skivan heter We´re in different places now och det kan man säga att både jag och Weeping Willows är, de har gått från sjumannaband till fyrmannaband, jag har gått från gymnasieelev till högstadielärare. De har gått från nykomlingar i musiksverige till att vara något av veteraner, jag har gått från att vara ungdom till att vara vuxen. Jag fruktade att det inte skulle komma någon ny musik från Weeping Willows, men nu får jag fortsätta åldras med dem och det glädjer mig väldigt.

Dagens låt: Weeping Willows - We´re in different places now

Vikten av vändningen

Jag var arg, men inte det minsta förvånad. Än en gång hade vi efter en storartad insats gått ner oss i matchen efter och hamnat i ett läge där vår seger i omgången innan höll på att raderas ut av en förlust mot ett bottenlag. Vi har sett det här många gånger de senaste åren, så fort vi gör en bra match och man börjar få lite hopp gör vi en plattmatch och förlorar mot ett lag i botten. När Richardson slog in 2-1 till Fulham, efter matchens andra stora försvarsmisstag från vår sida, var jag helt övertygad om att det skulle bli ännu en sådan kväll. Just därför kändes det så fantastiskt när Steven Gerrard slog in straffen fram till 3-2 i matchens slutskede. Gerrard har varit med länge nu och jag tror att han hade ungefär samma känsla som jag hade, han har många gånger sett lagets chanser till en fin placering raseras genom förluster mot sämre lag, nu höll våra CL-chanser på att förstöras av just den anledningen. Den glädje Gerrard visade efter sitt mål var det längesen man såg från honom, när man i hans ålder drar av sig tröjan och springer iväg mot klacken säger det en hel del om målets vikt. Det är precis såna här vinster som gör att man kan börja tro på en plats i Champions League, det är segrar på bortaplan mot de sämre lagen som i slutändan kan skilja plats tre mot plats sex i tabellen. Som matchen såg ut fanns det ingenting som tydde på att vi skulle vinna, dåligt spel, självmål och en plan som lämpat sig bättre för potatissättning än fotboll. Samtidigt som vi hamnade i underläge började Tottenham vräka in mål mot Newcastle, den fjärdeplats som börjat kännas som vår var vid det läget en position vi hade enbart tack vare vår målskillnad. Det höll med andra ord på att sluta som vanligt. När kvällen var slut kunde man i stället titta på tabellen och märka att vi faktiskt är närmare Arsenal på andraplatsen, än Tottenham är oss på fjärdeplatsen och bara den känslan tror jag betyder väldigt mycket för laget. I stället för att känna att vi jagas av Tottenham kan man känna att vi jagar Arsenal, jag tror nämligen att man inte är nöjd med att ha tre lag framför sig i ligan. I Steven Gerrards ansikte efter straffmålet var det ingen lättnad om man kunde se, det var hunger. Det såg mer ut som om han avgjort en cupmatch, än att han räddat oss från fiasko mot ett bottenlag. Min känsla är att laget tror och vill mer, när jag ,som pessimistisk supporter, börjar tro att en plats i CL är möjlig är det inte omöjligt att spelarna tittar på tabellen, med vetskap om att vi har hemmatcher kvar mot både City och Chelsea, och i stället för att känna flåset i nacken från Tottenham går in för att göra säsongsavslutning väldigt jobbig för klubbarna ovanför. Hur det än går, det är matcher som mot den mot Fulham som kan innebära skillnaden, det vet vi och det vet Steven Gerrard.

Vilken vecka

Liverpools överkörning av Arsenal, finfina premiärsläpp till Way Out West, en briljant Nina Persson-spelning på Cirkus och sist, men inte minst, firande av min käre far som fyllde 60 år, förra veckan var verkligen fullpackad med roliga händelser. Jag har haft det lite för hektiskt för att kunna beta av allt här när det hänt, men man kan sammanfattningsvis säga att förra veckan var en riktig humörskjuts i rätt riktning. Det är ju lite trist ute nu, med mörker och pissväder, att då få sådana här händelser att sysselsätta sig med gör att man får en helt annan ork. Nina Perssons konsert på Cirkus var Malins julklapp till mig och jag vet att hon var lite tveksam till hur glad jag skulle bli över den, då jag inte lyssnat så jättemycket till Ninas musik de senaste åren, den lilla tvekan hon kände tror jag försvann ganska snabbt. Redan när jag hörde andra singeln från den nya skivan insåg jag att Ninas röst är bättre än någonsin och live är det såklart ännu bättre. Känslan i rösten har alltid funnits där, men nu finns det också en helt annan styrka och med låtar som Dreaming of houses, från nya skivan, och inslag från förr i tiden, t.ex Frequent Flyer, kunde det såklart inte bli annat än en mycket bra spelning.
Farsans 60-årsfirande var veckans stora höjdpunkt, med spa-vistelse, god mat och umgänge med familjen. Pappas present från oss var en resa till norra Norge för att besöka ett valsafari, jag har den stora glädjen att få följa med honom och det ska givetvis bli enormt roligt och häftigt på ett sätt som jag nog inte tror att jag riktigt har förstått än. Vi har varit utomlands en hel del förut jag och pappa, bland annat tre gånger i Liverpool, det blir en annan typ av resa den här gången, men det kommer likväl att bli en oförglömlig upplevelse. Pappa har pratat om att vilja åka på en sådan resa länge, därför kändes det väldigt bra att vi kunde bjuda honom på det i samband med hans födelsedag. I juni bär det av, längre norrut än jag trodde man kunde åka utan att stöta isbjörnar, och jag kan inte säga annat än att jag ser fram emot det otroligt mycket.

Dagens låt: Neutral Milk Hotel - Oh comely