Snart skivsläpp

Recensionerna börjar ramla in nu, till veckan släpps äntligen Weeping Willows nya album och som jag har väntat på det. För några månader sedan kom den första singeln och sedan dess har jag i princip räknat dagarna till släppet av fullängdaren. Att döma av det tidningarna skriver är det en av bandets bästa skivor som kommer ut i affärerna till veckan, alla omdömen jag läst visar fyra av fem i betyg, det betyder antagligen att den kommer vara en given femma för mig. Det har onekligen gått en tid sedan jag upptäckte bandet, genom det beryktade Pistvakt-introt, om jag räknat rätt är det sexton år sedan jag såg dem live för första gången. Om jag skulle lista mina fem mest minnesvärda spelningar skulle den ha en given topplats. Av någon anledning hade Weeping Willows valt att lägga en spelning på Hotell Edsbyn, en plats jag inte besökt varken före eller efter den här kvällen. Jag minns att det var en vardagskväll, det var min syster och en kompis till henne som åkte med mig till Edsbyn, min syster var för övrigt jättesjuk den här kvällen, men eftersom jag var en bit från att kunna ha körkort ställde hon upp ändå. Lokalen var inte speciellt stor och när vi kom var alla sittplatser upptagna, därför satte vi oss på golvet framför scenen, vilket så här i efterhand utan tvekan är de bästa konsertplatser jag haft i hela mitt liv. Innan spelningen körde igång hamnade jag i en ganska ingående fotbollsdiskussion med min golvgranne, på den här tiden var jag ett stort fan av Alessandro Del Piero och det var kring denne som vi samtalade. När bandet klev in på scenen var det egentligen en något för sen timme för att det skulle vara lämpligt att kliva upp till skolan dagen efter, men det var verkligen inget som jag tänkte på då. Innan spelningen var Weeping Willows ett band jag just fattat tycke för, men sedan jag klev ut från Hotell Edsbyn den där kvällen har de varit centrum i mitt musikintresse. Bara några dagar senare köpte jag min första skiva med Walker Brothers och det dröjde inte länge innan jag började fylla min skivsamling med The Smiths och Morrissey. Weeping Willows influenser blev min vardagsmusik, Magnus Carlson växte från en intressant röst till att vara min husgud. Jag har sett väldigt många bra spelningar i mitt liv, men ingen har haft samma påverkan på mig som den här Weeping Willows-spelningen i Edsbyn. Då var jag 16-17 år, Broken Promise Land gick varm i min CD-spelare uppe i pojkrummet. Idag är jag 32 år och börjar känna mig väldigt spänd inför kommande veckas CD-släpp, en återgång till det sound som haft så stor betydelse för mig är vad som utlovas från Weeping Willows första skiva på sju år, Fear & Love släpptes som bekant på min 25-årsdags. Det har fallit ifrån några medlemmar i bandet sedan starten, numer är man en kvartett bestående av Niko Röhlke, Anders Hernestam, Ola Nyström och, såklart, Magnus Carlson. Singeln från skivan heter We´re in different places now och det kan man säga att både jag och Weeping Willows är, de har gått från sjumannaband till fyrmannaband, jag har gått från gymnasieelev till högstadielärare. De har gått från nykomlingar i musiksverige till att vara något av veteraner, jag har gått från att vara ungdom till att vara vuxen. Jag fruktade att det inte skulle komma någon ny musik från Weeping Willows, men nu får jag fortsätta åldras med dem och det glädjer mig väldigt.

Dagens låt: Weeping Willows - We´re in different places now