Vikten av vändningen

Jag var arg, men inte det minsta förvånad. Än en gång hade vi efter en storartad insats gått ner oss i matchen efter och hamnat i ett läge där vår seger i omgången innan höll på att raderas ut av en förlust mot ett bottenlag. Vi har sett det här många gånger de senaste åren, så fort vi gör en bra match och man börjar få lite hopp gör vi en plattmatch och förlorar mot ett lag i botten. När Richardson slog in 2-1 till Fulham, efter matchens andra stora försvarsmisstag från vår sida, var jag helt övertygad om att det skulle bli ännu en sådan kväll. Just därför kändes det så fantastiskt när Steven Gerrard slog in straffen fram till 3-2 i matchens slutskede. Gerrard har varit med länge nu och jag tror att han hade ungefär samma känsla som jag hade, han har många gånger sett lagets chanser till en fin placering raseras genom förluster mot sämre lag, nu höll våra CL-chanser på att förstöras av just den anledningen. Den glädje Gerrard visade efter sitt mål var det längesen man såg från honom, när man i hans ålder drar av sig tröjan och springer iväg mot klacken säger det en hel del om målets vikt. Det är precis såna här vinster som gör att man kan börja tro på en plats i Champions League, det är segrar på bortaplan mot de sämre lagen som i slutändan kan skilja plats tre mot plats sex i tabellen. Som matchen såg ut fanns det ingenting som tydde på att vi skulle vinna, dåligt spel, självmål och en plan som lämpat sig bättre för potatissättning än fotboll. Samtidigt som vi hamnade i underläge började Tottenham vräka in mål mot Newcastle, den fjärdeplats som börjat kännas som vår var vid det läget en position vi hade enbart tack vare vår målskillnad. Det höll med andra ord på att sluta som vanligt. När kvällen var slut kunde man i stället titta på tabellen och märka att vi faktiskt är närmare Arsenal på andraplatsen, än Tottenham är oss på fjärdeplatsen och bara den känslan tror jag betyder väldigt mycket för laget. I stället för att känna att vi jagas av Tottenham kan man känna att vi jagar Arsenal, jag tror nämligen att man inte är nöjd med att ha tre lag framför sig i ligan. I Steven Gerrards ansikte efter straffmålet var det ingen lättnad om man kunde se, det var hunger. Det såg mer ut som om han avgjort en cupmatch, än att han räddat oss från fiasko mot ett bottenlag. Min känsla är att laget tror och vill mer, när jag ,som pessimistisk supporter, börjar tro att en plats i CL är möjlig är det inte omöjligt att spelarna tittar på tabellen, med vetskap om att vi har hemmatcher kvar mot både City och Chelsea, och i stället för att känna flåset i nacken från Tottenham går in för att göra säsongsavslutning väldigt jobbig för klubbarna ovanför. Hur det än går, det är matcher som mot den mot Fulham som kan innebära skillnaden, det vet vi och det vet Steven Gerrard.