Kung Carra

Ännu ett kryss blev helgens utdelning för Liverpool, eftersom det var en bortamatch mot Chelsea som gav det den här gången var jag ändå ganska nöjd när matchen blåstes av. Visst hade jag gärna sett att Suarez kommit förbi Cech när han fick chansen att avgöra matchen i slutskedet, men sett till hela matchen var ett kryss en bra utdelning. Nu var det ändå inte poängen som var det roligaste med den här matchen, det var Kung Carras insats. Vår legendariske försvarsspelare har inte gjort så många minuter i ligan i år, hans ålder har börjat ta ut sin rätt och han är inte den underbara back han en gång varit. Igår var det dock som om han var tillbaka i gammal form, han visade upp de egenskaper som fått oss Liverpoolsupportrar att älska honom ovillkorligt. Han har ett hjärta för vår klubb som man inte kan annat än uppskatta och det har han visat match efter match i många års tid. Det har smärtat en aning att se honom tappa i kvalitet, det gjorde att insatsen igår värmde ännu mer. Jag tror att det här är Carraghers sista säsong som spelare hos oss, men det skulle kännas otroligt konstigt om han inte fick en annan roll inom klubben när han slutar spela. Jamie Carragher är en spelare av en, tragiskt nog, nästan utdöende sort, som vuxit upp med klubben han representerar och som sätter största vikt vid att laget presterar, i stället för att kolla lönekontot i första hand. Jag tror att spelare som stannar i sin klubb hela karriären kommer att vara otroligt ovanligt i framtiden, pengarna har förstört mycket av fotbollen och de har också börjat styra spelarna i en annan riktning är deras hjärtan skulle göra. Nu handlar det så mycket om att spelarna själva vill vara i Champions League, går inte ens klubb dit vill man byta, i stället för att göra ännu mer för att de ska ta sig dit nästa säsong. Jag hoppas verkligen att spelare som Kelly, Wisdom, Robinson och Flanagan utvecklas till ännu bättre spelare och stannar i klubben, så att de i någon mån kan bära Carras och Gerrards arv vidare. Om vi någon dag skulle ha ett lag utan scousers, en trupp där ingen har en naturlig koppling till klubben, skulle det kännas väldigt tråkigt. Jag skulle såklart älska klubben lika mycket ändå, men identiteten blir starkare när man vet att spelarna har gamla klasskompisar på läktaren. Jag vill att fotbollen ska vara lite mer som bandyn, där vi från Bollnäs alla har någon som känner någon i laget som representerar staden. Trots att jag bara varit i Liverpool tycker jag att det är viktigt att det finns spelare från staden i laget, då kan jag tänka mig att stadens invånare lägger ännu större vikt vid det.

Dagens låt: Dylan Leblanc - Part one: The end