Spider-Man 2

Det var dags för en ny marvelrulle igår när jag och Malin gick den korta väg vi har bort till SF här i stan. När jag såg Captain America senast lämnade jag biografen nöjd, den här gången var det den senaste filmen om Spindelmannen som skulle försöka leva upp till mina förväntningar. Jag har fortfarande inte riktigt fattat varför man startade om serien igen härom året, även om Tobey McGuire hoppat av hade man utan problem kunnat spinna vidare på den filmserien. Andrew Garfield är även han en bra Peter Parker, så den övergången har jag inget problem med, men han hade lika gärna kunnat hoppa in i rollen där McGuire lämnade i stället för att börja om från början igen.
Den första filmen var okej, men den lämnade inget bestående intryck, jag fick fundera länge innan jag kunde minnas vem som var skurken i den filmen. Det är ofta så i de här filmerna att det är skurkarna som är skillnaden mellan en lyckad och en mindre lyckad film, Spindelmannen känner man ju vid det här laget, så han kan inte stå för så många överraskningar. I den här filmen har man blandad framgång med sin förmåga att etablera skurkarna. Jamie Foxx som Elektro imponerar inte på mig, man slarvar med att väcka intresse för honom och hans förvandling från nedtryckt arbetare till elak superskurk går alldeles för snabbt för att vara realistisk. Att prata om att det ska vara realistiskt i en film som kretsar kring en grabb som får en spindels krafter är såklart problematiskt, men de delarna i filmen köper man på förhand när man ser en superhjältefilm, det gör inte att man inte reagerar över andra saker som känns orealistiska. Bra som skurk var dock Dane DeHaan. Jag har sett honom några gånger tidigare och alltid imponerats, i både Lawless och The place beyond the pines gjorde han bra ifrån sig, precis som han gjorde i den första film jag såg med honom, nämligen Chronicle. Här har man en karaktär att bygga vidare på om man vill göra en bra insats med den tredje filmen, som jag antar planeras. Filmens magplask var Rhino. Jag tyckte det var roligt att se att han skulle vara med, en liten outsider i skurkfloran och att man valde en etablerad skådis som Paul Giamatti till rollen gjorde att jag hoppades att man skulle ge honom lite karaktär. Så blev det inte. Jag led lite med Giamatti när jag såg filmen, hur hans karriär måste ha dalat sedan Sideways. Från en skådespelare som respekterades mycket runt om i världen, fick han nu spela en skurk som bryter på ryska och mest ser ut som om han ska skita på sig. Det kan inte finnas en skådespelare i världen som inte skulle kunna göra det Giamatti gjorde i den här filmen. Rhino-dräkten var ett skämt, pinsam, precis som replikerna och överspelandet. Emma Stone är bra som Gwen Stacy, hon gör det hon ska, lite som Kirsten Dunst gjorde som Mary Jane i de "gamla" filmerna.
Som helhet var det här en okej film, precis som den första. Den kommer, precis som den första, antagligen att misslyckas med att lämna bestående intryck. Jag stör mig lite på att filmen känns så rutinmässig, det finns inga överraskningar, inga saker som får den att sticka ut. Om man bortser från den senaste X-men-filmen och Nolans Batman är det precis den känslan jag har kring superhjältefilmerna som kommer nu, de gör det för lätt för sig. Gör hälften så många filmer och lägg dubbla tiden på att göra dem, då ska ni se att det skulle bli mer givande både för oss som tittar och för skådespelarna.

Dagens låt: Lykke Li - Love me like I´m not made of stone