Mitt första VM
Det är bara ett par veckor kvar till fotbolls-VM nu och precis som vanligt ser jag fram emot många timmar av underhållning, men hur bra detta VM än blir kommer det knappast att sätta samma spår som det allra första fotbolls-VM som jag följde aktivt.
Det var sommaren 1990, jag var åtta år och hade precis fått min första matchtröja, av min kusin hade jag ärvt en Argentina-tröja med nummer tio på ryggen, ovanför tian stod namnet på min första och största fotbollsidol, Maradona. Det är här som mitt intresse för fotboll börjar på allvar, sommaren då fotbolls-VM spelades i Italien, ett mästerskap som kallades tråkigt och defensivt, men som för mig formade ett intresse som sedan dess bara vuxit. På den här tiden var det okej för målvakten att plocka upp en hemåtpassning med händerna, det var en tid då en av förhandsfavoriterna hette Västtyskland, en annan hette Jugoslavien, det var med andra ord ett tag sedan. 24 år har gått sedan sommaren då mitt fotbollsintresse väcktes, men jag minns turneringen mycket väl.
Sverige hade kvalat in och en ung Tomas Brolin var den spelare jag kände mest för, han hade slagit igenom i IFK Norrköping under säsongen, bland annat genom att göra ett hattrick i en tv-match mot IFK Göteborg. Att Brolin dessutom var hälsing gjorde inte honom mindre intressant, affischer av honom hamnade ganska snabbt på väggen i rum, tillsammans med Maradona och Liverpool. I Sveriges lag fanns dessutom spelare som Glenn Hysén, Glenn Strömberg, Peter Larsson, Anders Limpar, Thomas Ravelli och Johnny Ekström, starka namn som tyvärr misslyckades totalt i mästerskapet. 1-2, 1-2 och 1-2 blev resultatraden för Sverige, där såklart förlusten mot Costa Rica sved mest. Som åttaåring förstod jag inte hur illa det var att förlora mot Costa Rica, men med tanke hur namnstarkt Sveriges lag faktiskt var inser jag såklart idag att det var ett lågvattenmärke.
Som tur var fanns det mycket annat att minnas från det här mästerskapet, Sveriges insats var egentligen bara en bisak.
Argentina, med Maradona i spetsen, tog sig vidare från gruppen och senare även till final, trots att man inte imponerade spelmässigt. Tillsammans med Maradona imponerade Claudio Cannigia i laget, en spelare som alltid såg halvskadad ut, men som samtidigt var livsfarlig som avslutare. Deras samarbete när de avgjorde mot Brasilien i åttondelsfinalen var magnifikt.
Västtyskland hade starka namn som Lothar Matthäus, Jurgen Klinsmann, Andreas Brehme och en stark målvakt i Bodo Illgner. De slog Holland i en riktig hatmatch i åttondelsfinalen, där bland annat Frank Rijkaard spottade i bakhuvudet på den tyske anfallaren Rudi Völler.
England hade en spännande trupp, med spelare som Gary Lineker, David Platt och en ung, spelskicklig mittfältare vid namn Paul Gascoigne. I mål fanns Peter Shilton.
Italien, hemmanationen, hade också spännande namn i sitt lag. Roberto Baggio slog igenom under de här veckorna, Toto Schillachi vann skytteligan, trots att han inledde turneringen som inhoppare. I mål hade man Walter Zenga, på mittfältet huserade Giuseppe Giannini.
Roger Milla var ett annat namn att minnas från turneringen. Kameruns anfallare, vars ålder diskuterades en hel del, gjorde en hel del mål och firade varje med en patenterad dans. Kamerun inledde turneringen med att slå Argentina med 1-0 i premiärmatchen, från den kampen är mitt starkaste minne en tackling. En av Kameruns backar sparkade ner Cannigia så pass resolut att han sedan fick hämta sin egen sko utanför planen. Milla och hans lagkamrater åkte sedan ut i kvartsfinal mot England, där de blev sänkta av en Gary Lineker-straff.
Maradona och Argentina föll i finalen mot Västtyskland, Andreas Brehme avgjorde, även där genom en straff, som Brehme för övrigt slog med fel fot. Maradona grät, jag blev också ledsen. Jag ville ju att Maradona skulle vinna, även om laget kanske inte förtjänade det. Jag upptäckte fotbollen den här sommaren, mitt paninialbum fylldes och jag började skriva kommentarer vid de olika spelarna, som gjort intryck på mig under turneringen.
Fotbolls-VM i sommar kommer inte att göra samma intryck, hur bra det än blir, men det är något speciellt med VM och även om Sverige inte är med den här gången kommer säkert många åttaåringar här i landet inse att det inte finns något bättre än en fin fotbollsmatch.
Dagens låt: Jason Isbell - Travelling alone
Det var sommaren 1990, jag var åtta år och hade precis fått min första matchtröja, av min kusin hade jag ärvt en Argentina-tröja med nummer tio på ryggen, ovanför tian stod namnet på min första och största fotbollsidol, Maradona. Det är här som mitt intresse för fotboll börjar på allvar, sommaren då fotbolls-VM spelades i Italien, ett mästerskap som kallades tråkigt och defensivt, men som för mig formade ett intresse som sedan dess bara vuxit. På den här tiden var det okej för målvakten att plocka upp en hemåtpassning med händerna, det var en tid då en av förhandsfavoriterna hette Västtyskland, en annan hette Jugoslavien, det var med andra ord ett tag sedan. 24 år har gått sedan sommaren då mitt fotbollsintresse väcktes, men jag minns turneringen mycket väl.
Sverige hade kvalat in och en ung Tomas Brolin var den spelare jag kände mest för, han hade slagit igenom i IFK Norrköping under säsongen, bland annat genom att göra ett hattrick i en tv-match mot IFK Göteborg. Att Brolin dessutom var hälsing gjorde inte honom mindre intressant, affischer av honom hamnade ganska snabbt på väggen i rum, tillsammans med Maradona och Liverpool. I Sveriges lag fanns dessutom spelare som Glenn Hysén, Glenn Strömberg, Peter Larsson, Anders Limpar, Thomas Ravelli och Johnny Ekström, starka namn som tyvärr misslyckades totalt i mästerskapet. 1-2, 1-2 och 1-2 blev resultatraden för Sverige, där såklart förlusten mot Costa Rica sved mest. Som åttaåring förstod jag inte hur illa det var att förlora mot Costa Rica, men med tanke hur namnstarkt Sveriges lag faktiskt var inser jag såklart idag att det var ett lågvattenmärke.
Som tur var fanns det mycket annat att minnas från det här mästerskapet, Sveriges insats var egentligen bara en bisak.
Argentina, med Maradona i spetsen, tog sig vidare från gruppen och senare även till final, trots att man inte imponerade spelmässigt. Tillsammans med Maradona imponerade Claudio Cannigia i laget, en spelare som alltid såg halvskadad ut, men som samtidigt var livsfarlig som avslutare. Deras samarbete när de avgjorde mot Brasilien i åttondelsfinalen var magnifikt.
Västtyskland hade starka namn som Lothar Matthäus, Jurgen Klinsmann, Andreas Brehme och en stark målvakt i Bodo Illgner. De slog Holland i en riktig hatmatch i åttondelsfinalen, där bland annat Frank Rijkaard spottade i bakhuvudet på den tyske anfallaren Rudi Völler.
England hade en spännande trupp, med spelare som Gary Lineker, David Platt och en ung, spelskicklig mittfältare vid namn Paul Gascoigne. I mål fanns Peter Shilton.
Italien, hemmanationen, hade också spännande namn i sitt lag. Roberto Baggio slog igenom under de här veckorna, Toto Schillachi vann skytteligan, trots att han inledde turneringen som inhoppare. I mål hade man Walter Zenga, på mittfältet huserade Giuseppe Giannini.
Roger Milla var ett annat namn att minnas från turneringen. Kameruns anfallare, vars ålder diskuterades en hel del, gjorde en hel del mål och firade varje med en patenterad dans. Kamerun inledde turneringen med att slå Argentina med 1-0 i premiärmatchen, från den kampen är mitt starkaste minne en tackling. En av Kameruns backar sparkade ner Cannigia så pass resolut att han sedan fick hämta sin egen sko utanför planen. Milla och hans lagkamrater åkte sedan ut i kvartsfinal mot England, där de blev sänkta av en Gary Lineker-straff.
Maradona och Argentina föll i finalen mot Västtyskland, Andreas Brehme avgjorde, även där genom en straff, som Brehme för övrigt slog med fel fot. Maradona grät, jag blev också ledsen. Jag ville ju att Maradona skulle vinna, även om laget kanske inte förtjänade det. Jag upptäckte fotbollen den här sommaren, mitt paninialbum fylldes och jag började skriva kommentarer vid de olika spelarna, som gjort intryck på mig under turneringen.
Fotbolls-VM i sommar kommer inte att göra samma intryck, hur bra det än blir, men det är något speciellt med VM och även om Sverige inte är med den här gången kommer säkert många åttaåringar här i landet inse att det inte finns något bättre än en fin fotbollsmatch.
Dagens låt: Jason Isbell - Travelling alone
posted by Tomas at 2:10 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home