Jag och Wassberg

Jag har alltid tyckt om att titta på skidåkning, speciellt när det är intervallstarter och man kan följa åkarnas kamp mot tiden. Det är dock en sak med skidåkandet som jag har haft otroligt svårt med, en företeelse där den norske åkaren Vegard Ulvang var mästare, nämligen dräggel. När han gick i mål kunde jag knappt titta, eftersom jag blev snudd på illamående att se all hans saliv hängande i ansiktet på honom. En sak som jag tycker är coolt är dock när de ansiktsbehårade åkarna, som t.ex Smirnov, Wassberg eller De Zolt, kommer i mål med is i skägget, då vet man att det är en riktig tuffing som varit ute i spåret. Jag åker inte skidor själv och jag kommer nog antagligen aldrig att ha skägg, men igår kom jag faktiskt så nära denna image man kan komma med mina förutsättningar. När jag kom tillbaka från min långa löptur här i Gävle tittade jag mig i spegeln och såg att mina polisonger bytt färg, från att vara bruna till att vara isgnistrande. Löpinsatsen kändes genast lite bättre, att benen kändes tyngda av träningsvärk redan innan och knappt ville ta mig upp för trappan till lägenheten gjorde helt plötsligt ingenting. En liten stund, innan jag skrapade bort isen, kände jag mig som jag tänker mig att Thomas Wassberg gjorde efter en femmil.

Dagens låt: Deafheaven - Sunbather