Min siste hjälte

Det kom egentligen inte som någon större chock, men det är ändå svårt att smälta att Jamie Carragher beslutat sig för att lägga som fotbollsspelare efter pågående säsong. Att Carra varit min favorit i Liverpool det senaste decenniet kommer knappast som någon överraskning för de som känner mig, eller har läst på den här sidan. Hans hjärta för klubben, hans heroiska insatser och det faktum att ha i princip är en spelande supporter har gjort honom till en given ikon i klubben och ett givet val på ryggen av mina matchtröjor. En sak som slog mig när beskedet om hans avslutning kom igår var att han antagligen är min sista riktiga sportidol. Jag har passerat en ålder nu då idoldyrkan är väldigt ovanligt, jag har svårt att se att jag kommer kunna få samma känslor för spelare i framtiden, som jag haft för Carragher. Diego Maradona var min första och allra största idol, sedan hade jag olika idoler under perioder i min ungdom, innan slutat av 90-talet då Carragher började etablera sig i Liverpool. Han hade allt som jag uppskattar hos spelare, hjärta, kämpaglöd och en inlevelse i det han gjorde på planen som jag som supporter kunde relatera till i någon mening. Visst fanns det brister i hans spel, men det lyckades han alltid kompensera med sina spetsegenskaper. När Carra spelade ytterback var det ofta så att ersättare till honom värvades in, eftersom tränarna inte kände att han var en naturlig ytterback, men alltid ledde till att Carra tog ännu ett steg i sin utveckling och konkurrerade ut den nye spelaren. När Benitez flyttade in Carra som mittback säsongen 2004-2005 hittade han verkligen hem och det partnerskap som han och Hyypiä bildade var magnifikt. Det var också den säsongen som Carras största seger togs, nämligen den i CL-finalen i Istanbul. Hela vägen dit var magisk, med den ena otroliga segern efter den andra och själva finalen var, som alla vet, något helt makalöst. Bilden av Carra när han står på podiet för pokalutdelning och måste hålla sig ett räcke för att inte ramla ihop av sina krampande ben är för mig det starkaste minnet av honom, med den bakgrund att man visste att han var den som var först fram till Dudek efter straffräddningen. Glädjen han kände över att vinna en titel med Liverpool övervann all smärta han kände i kroppen och just den förmågan att sätta klubben i första hand är något som älskat hos honom. I och med att Carragher nu ska sluta med fotboll är det en epok som går i graven i Liverpool, klubbens nästa mäste spelare och store ikon lägger av, men det är på något sätt en del av mitt liv som slutar också. Jag kommer med största sannorlikhet aldrig mer att ha en stor idrottsidol, jag kommer såklart alltid att ha spelare som jag gillar väldigt mycket, men jag har svårt att se att jag kan få samma känslor för kommande spelare som jag haft för Carra. Först och främst tror jag spelare som honom kommer att vara en enorm bristvara i framtiden, med tanke på pengarnas makt inom fotbollen, men även om det skulle komma någon som honom tror jag inte att det skulle väcka samma känslor inom mig. Det kan vara en ålderssak, att det är svårt att se upp till de som är yngre än en själv eller att jag helt enkelt inte fungerar på samma sätt själv längre. Mina idoler inom andra genrer, t.ex musik, etaberades ungefär samtidigt som min fascination för Carra, så jag antar att det var där någonstans som jag formades till den jag är idag. De jag såg upp till och uppskattade hade ju alla egenskaper som man uppskattade och försökte efterleva. Morrisseys självsäkerhet, karisma, förmåga att skita i andras åsikter och följa sin väg och hans förmåga att uttrycka sig. Magnus Carlsons ord, texter, ödmjukhet och passion. I Carraghers fall hans passion för idrotten, hans förmåga att övervinna utmaningar, hans sätt att alltid ge hundra procent och det faktum att han aldrig gav sig. Jamie Carragher kommer alltid att vara min största favorit i Liverpooltröjan och det kommer att bli ett stort hål efter honom när han lägger skorna på hyllan i maj. Han må lämna planen, men jag hoppas av hela mitt hjärta att han är kvar i klubben och jag kommer fortsätta drömma om ett Team of Carraghers!

Dagens låt: Team of Carraghers